Att bygga community

 

av Katja Andersson

afro-carribean-african-american-hair-salon

Jag sitter i frisörstolen, det är många timmar kvar innan jag får resa på mig och sträcka ut min kropp. Jag och de två kvinnorna som flätar mitt hår har passionerade diskussioner om allt möjligt: Beyoncé och Jay-Z förhållande, de olika afrikanska intresseföreningarna i Göteborg och demonstrationen mot afrofobi jag nyligen varit på. De gånger samtalet tystnar är när det kommer in vita personer, personer som är nyfikna på vad som pågår i det här svarta rummet. Dom ställer frågor om vårat hår, vill ta på och står utanför med näsan upptryckt mot fönstret (det har hänt, tro mig). Hon som äger salongen säger att det kommer in så mycket människor bara för att ”kolla” och är ”nyfikna”. Sällan är det så tyst i salongen som när det sitter en vit kund i stolen bredvid som skaffar dreads, några enstaka rastaflätor eller extensions. Samtalet blir kallt, ämnet byts från politik till vädret, språket från engelska till svenska och frisörernas modersmål. Barriärerna ställs upp för att skydda från den ständiga ”nyfikenheten” och exotifieringen. Jag blir också tyst, känner trevande kontaktförsök från stolen bredvid och stänger mig lika mycket.

En av tjejerna som flätar mitt hår berättar hur hon känner att hon måste ha med sig en vit svensk när hon går ut och festar i Sverige, annars får hon för många förslag då män tror hon är prostituerad, bara baserat på hennes svarthet. Jag själv har varit med om, i Sverige och i andra länder, att min kropp ses som tillgänglig så som många kvinnors kroppar, men det är en specifik rasifierad kvinnlighet dessa personer ser. Rasifierad kvinnlighet kopplad till status och klass, därmed mindre farlig att trakassera och kommentera, äckliga frågor som döljs under skyddet av ”nyfikenhet”. Myter om oss svarta kvinnors sexualitet och ”temperament” är ett återkommande ämne på Instagram- och Twitterkontot @Svartkvinna, myter som ser oss som hypersexuella och tillgängliga. Dessa väldigt vanliga företeelser med att utan att fråga ta på svarta personers hår och hud ser jag som en indikator på denna gränslöshet.

Gränslöshet som fick vuxna främlingar att i kön till en attraktion på Gröna Lund att ta på mitt hår som 7åring utan att fråga, eller ens prata med mig eller min mor, och som fortfarande får medstudenter att göra samma sak, utan att fråga, när jag värjer undan mitt huvud efter den typiska komplimangen om mitt ”fina hår”.

När jag gjorde efterforskningar för min kandidatuppsats brukade jag som en sidosysselsättning söka i universitetets databas på frågor om ras, hår och svarta kvinnor. De texter som stack ut var de om diskriminering och svarta kvinnors hår i USA. Hur regler för flygvärdinnor som utesluter naturligt flätat hår inte ses som rasdiskriminering (Rogers vs American Airlines) och hur regler inom serviceyrken om färgat hår kritiserar svarta kvinnor med blonderat hår men inte vita kvinnor med andra färgade ”naturliga” hårfärger.* Nyheter om hur afro-amerikanska flickor hotas av relegering från skolan på grund av deras frisyrer (locs, cornrows, afro) ses som distraherande och opassande.

Grunden i båda dessa företeelser ligger i en idé om att dessa frisyrer eller bara hur håret växer från huvudet är oprofessionellt och ovårdat, ett tankegods från kolonialtiden och medborgarrörelsens ”hotfulla” afron som etsat sig fast i vår post-koloniala värld. Afrot är politiskt eller en clownfrisyr (tänk minstrel show), aldrig vackra och underbara utan ett vitt exotifierande godkännande.

Att få vara på salongen omgiven av kvinnor med liknande hårtyp som mig, att få skriva i en Facebookgrupp om tekniker, praktiker och produkter som passar oss är att bygga community i den svenska afrikanska diasporan. Att göra hår kan vara tidskrävande, det som kan uppstå då är konversationer om rasism, klass och helt vanligt skvaller; alla viktiga delar i att hitta sitt sammanhang och skapa platser för kunskap.

Salongen och olika IRL- eller internetcommunities kan bli en frizon där alla typer av afro- texturerade hår kan få existera utan att exotifieras; naturligt, relaxed, box braids, twists eller weave utan ifrågasättande eller dömande. Att hitta sådant i Sverige ger mig samma känsla som när jag läser knivskarpa Americanah, sätter mig i salongsstolen med en ny idé på twists eller en passionerad diskussion som aldrig vill ta slut. Det finns ett hopp för att skapa något vackert med alla våra kunskaper och erfarenheter.

 

 

 

KatjaAndersson

 

 

 

 

Katja Andersson är en anti-social social antropologistudent med brinnande intresse för sci-fi, hår och ”kulturdebatt”. Hittas som @Shakefister på Twitter.

 

* Källor för vidare läsning:
”A hair piece: Perspectives on the intersection of race and gender” av Paulette M. Caldwell  & ”Black Women Can’t Have Blonde Hair … in the Workplace” av D. Wendy Greene

 

 

En kommentar på “Att bygga community

  1. Åh vilken bra text Katja! <3 Salongen är ett andningsrum. Vår oas! Ett av få ställen i det offentliga rummet där svarta kvinnor känner gemenskap.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Du behöver inte hålla God Ton™, men kommentarer som bryter mot lagen, innehåller

  • svordomar och obscena ord
  • kommersiella budskap
  • personliga påhopp
  • pornografiska, främlingsfientliga och sexistiska yttranden
  • hot, trakasserier, skvaller och lögner

eller på annat sätt strider mot vår kommenteringspolicy kommer inte att publiceras. Rummet är en säker plats, kom ihåg att respektera detta!