Att vara mindre värd än en Kvinna

342569-naturally-beautiful-celebrities-who-still-had-plastic-surgery-slidesho

av Ninni Sundin.

För något år sen så ville min mamma ta med mig till stan och köpa en vinterjacka. Vi gick in i ett omklädningsrum tillsammans och efter två minuter kom butikspersonalen och ryckte upp skynket och röt ”Är ni klara med den där jackan snart?! Det finns andra kunder som också vill pröva den!” Min mamma var i chock och försökte nervöst fråga vad som hänt och personalen talade totalt över huvudet på henne. Och på mig.

Vi är båda rasifierade. Och kvinnor.

Hur ofta händer det här vita kroppar? Hur ofta misstänkliggörs vita kroppar när de står i ett omklädningsrum när de prövar jackor? Med argumentet att det finns andra som vill pröva jackorna inom loppet av två minuter? Att bara för att fler kunder vill pröva jackor, har de rätten att slita upp skynken till omklädningsrum?

Jag märker själv när jag går i butiker hur blickarna från de anställda haglar in. Ju mer butiken riktar sig in på en grupp människor med mer pengar, desto mer blickar får jag. I många fall följer de efter, frågar mig varannan minut om jag ”behöver hjälp” när jag redan för tjugonde gången förklarar för dem att jag inte behöver den. Jag har ibland tänkt på om det kanske handlar om något slags klassförakt, att de tittar på ens kläder och tänker att man knappt verkar ha råd med en hårborste – vad gör en här då? Givetvis är detta också problematiskt. Men det här är något annat, något mer. När jag ser att andra ”ovårdade” kvinnokroppar, vita kvinnokroppar, inte alls blir likadant bemötta så blir det så självklart att det handlar om min rasifiering.

Jag är kvinna. Under hela mitt liv så har jag alltid känt ett behov av att vara fixad, att sminka mig, att raka min kropp, att ta på mig kläder som smickrar min figur. Man kan väl säga att det är patriarkatet som förtrycker mig som kvinna, att jag blir socialt straffad om jag inte håller mig inom normerna. Men jag är också rasifierad. Och jag märker själv att jag alltid vägrar ögonkontakt med vita kroppar när jag inte ser ut att vara vårdad enligt samhällsnormerna. Jag snabbar mig igenom ärenden när det finns andra vita kroppar inblandade. Jag känner mig helt enkelt mindre värd som människa, mindre värd än en kvinna i ett patriarkat, när jag inte är det en kvinna förväntas vara. När jag rör mig i vita rum utan min kvinnorustning så märker jag av en slags reducering av mig jag inte riktigt kan sätta ordet på. Att jag blir bemött på ett sätt som påminner om ett gränsland mellan kvinna och djur. För det här handlar inte bara om ett patriarkalt förtryck. Jag tror att många ickevita kvinnor vet vad jag pratar om, känner igen sig i reduceringen till något det inte riktigt finns namn på i den feministiska kampen.

Vad är då en kvinna? Det finns en viss kropp som sätter normerna för kvinnokroppen. Och ju mer en kvinna följer normerna för hur en kvinna ska se ut, ju mer anpassar hon sig efter vithetsnormen också. Aldrig känner jag mig mer rasifierad när jag inte tillfredsställer idealet av hur en kvinna ska se ut, dvs. ”rakad, fräsch, sminkad”, hela det paketet.

Vi är antingen något slags ”exotiskt tillägg av kvinnor” män kan välja och vraka bland, som en kryddhylla när de har tröttnat på ”det gamla vanliga”.

Ibland kan White Creepy Guys säga att de ”gillar invandrarkvinnor så mycket mer för de är så kvinnliga och tar hand om sitt utseende.” Vilket får mig att tänka på hur det ser ut i ett vanligt klassrum. Vi ickevita är mer fixade än våra vita klasskompisar. Vi gör så just för att vi annars inte får den respekt en vit kvinna får. Vi gör så för att vi inte ens ses som kvinnor i ett patriarkat utan allt det där. Vi gör så för att vi försöker hålla huvudet ovanför vattenytan.

Ninni Sundin

Ninni Sundin är en tre äpplen hög surkärring som älskar smör och katter. Pratar, och ibland slåss, i sömnen. Kan vika sin tunga till en treklöver. Läser ett tekniskt basår och vill bli kemist – men helst vill hon bada i vita manstårar. Ninni heter @GlitterBlaster på twitter och bloggar på glitterblaster.wordpress.com.

11 kommentarer på “Att vara mindre värd än en Kvinna

  1. Diskuterade faktiskt precis detta på min samhällslektion. En elev berättade om en händelse mycket lik den i provhytten i en guldsmedsbutik i centrala Göteborg, det var dock väktare inblandade.

    Sjukt pinsamt.

  2. Så mycket word på dessa meningar: ”Vad är då en kvinna? Det finns en viss kropp som sätter normerna för kvinnokroppen. Och ju mer en kvinna följer normerna för hur en kvinna ska se ut, ju mer anpassar hon sig efter vithetsnormen också.”

    Om det är svårt för vita kvinnor att passa in i rådande skönhetsideal av hur en (”riktig”) kvinna ser ut, så är det omöjligt för en icke-vit kvinna.

    och urgh – det är vidrigt hur butikspersonalen behandlade dig och din mamma. Alla dessa vita människor som misstänkliggör rasifierade personer och tittar på oss som att vi kommer att stjäla någonting? sluta få mig att känna som att jag har gjort något fel, som att jag är kriminell.

  3. Åh, ja. precis.
    Ett tag som ung sommarjobbade jag på en secondhandbutik som (utan att nämna vilken) främst sköttes av ideellt arbetande äldre damer. Alla vita, religiösa och svenska. (Att tillägga: Jag själv är andra generationens invandrare och ateist.)
    Ofta viskade en del av damerna till mig misstankar om att den hijab-klädda kvinnan som just steg in säkert var där för att sno saker.
    Endå hade de bara haft en uppdagad stöld – och detta av en äldre vit liten dam med en ullig vit mössa. En sån liten rar dam som lika gärna kunde vara en av dem…

  4. Verkligen right on point. Det här är så äckligt att det inte går att beskriva. Men är absolut inte förvånad… Känner igen mig 100%, den här piffiga, fixade kvinnligheten har gjort mig representabel i detta vita patriarkat. Eller det har åtminstånde fått mig att känna mig mer respektabel. Synd då att när jag ska leta efter nya ögonskuggor måste oroa mig över väktaräckel.
    Det var på Åhlens i Skanstull, förra året. Jag går runt lite (ser att han följer efter dirr), står och kollar på massa olika färger vid mac, testar på handen osv. Då kommer han ”Behöver du hjälp?” Den vita manliga väktaren frågar mig om jag behöver hjälp med ögonskuggor? Som att han är kunnig inom området?! Jag blir arg, säger nåt om att det är fan inte hans jobb, ska han hjälpa mig att välja färg? osv osv. Roligt är att min pappa (lång & har dreads) är där med mig. Han har stått en bit bort pga ointresserad. Han har sett (hört) vad som hände och när ser mig skrika på väktaren kommer han snabbt fram till oss och börjar skrika han med. Jävla rassejävel osv osv. Det var skönt att få skälla ut honom så där offentligt men också så jävla vidrigt på nåt vis. Måste typ försvara sig extra mycket och extra högt så folk runt omkring inte antar det jag tänker mig att dom annars gör. Så att alla vet att det är han som är den dåliga. Så att jag inte blir den som blir förödmjukad. Vet inte hur jag reagerat om pappa inte var där. Meeeeen i alla fall, I feel you.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Du behöver inte hålla God Ton™, men kommentarer som bryter mot lagen, innehåller

  • svordomar och obscena ord
  • kommersiella budskap
  • personliga påhopp
  • pornografiska, främlingsfientliga och sexistiska yttranden
  • hot, trakasserier, skvaller och lögner

eller på annat sätt strider mot vår kommenteringspolicy kommer inte att publiceras. Rummet är en säker plats, kom ihåg att respektera detta!