Chatt: ”Jag minns alla mina rasifierade kompisar och hur de brukade leka med mig”

05 .02 .2014 11:39
Valerie Kyeyune Backström
gud kom att tänka på en sak ang hierarkier etc

Mireya Echeverría Quezada
ja!
vad?

Valerie Kyeyune Backström
o det här med att använda sin rasifiering/blatteskap för att göra sig spännande för vita klass-/kompisar
för det var ungefär det utrymmet som ofta fanns när man var liten
jag kommer ihåg att jag hade en sådan konstig insikt i det? att jag önskade att min pappa åtminstone hade varit ifrån ett ”roligt” svart land
såsom jamaica

Camila Astorga Díaz
men åh
så va det verkligen

Valerie Kyeyune Backström
eller dominikanska, karibien, nästan var som helst
för det var så tydligt att Uganda var noll status (då, bland dem)

Camila Astorga Díaz
jag ville att BÅDA mina föräldrar varit med i den hemliga organisationen MIR, och inte bara en av dem för det var krångligare att förklara

Valerie Kyeyune Backström
Uganda var liksom verkligen bara negrer, fanns inget förmildrande kring det?
Fanns inget roligt man kan köra på
(sen att Uganda är värsta högstatuslandet i Afrika var liksom en annan femma, det var ju inget nån där visste om)

Mireya Echeverría Quezada
för mig var det bara allmänt skämigt. typ tyckte det var pinsamt om ngn bad mig säga ngt på spanska. men sen så började liksom mina vänner och jag skapa den här karaktären mamma. den lilla som alltid bjöd på mat och som pratade roligt som var gullig.
lill chillis mamma
jaa, jag var lill chilli
och jag gillade det som fan. det fanns en kärlek i det

Camila Astorga Díaz
lill chilli!

Mireya Echeverría Quezada
som förvisso bestod i att göra mamma till en figur men det funkade
sedan blev det mer liksom ngt jag använde som status det med la revolutcion etc
och då var det som att jag började måla upp den berättelsen eller ja förstärkte, för den var ju även sann så då önskade jag lite mer som du V. att mamma liksom ville prata mer om dom grejerna. att det syntes mer på henne vem hon var. fast hon har ju aldrig brytt sig om det

Valerie Kyeyune Backström
jag tänkte på en grej
alla vi växte ju (?) upp i väldigt vita miljöer
jag undrar hur saker vore annorlunda om man inte gjort det?

Mireya Echeverría Quezada
ja…jag vet. jag har fantiserat med det mkt, sedan jag var liten
om jag hade växt upp i Husby där min släkt bodde
men grejen är ju att det fanns andra rasifierade i Gävle

Valerie Kyeyune Backström
Nu känns min barndom/uppväxt/tidiga vuxenår som nån slags parafrasering på Kerstin Thorvall; ”Jag minns alla mina rasifierade kompisar och hur de brukade leka med mig”

Mireya Echeverría Quezada
åh!
men asså i Gävle det fanns såklart andra svartskallar och många av dom umgick med varandra. men inte vi syskon så mycket

Camila Astorga Díaz
ja men gu jag har drömt om denna rasifierade barndom

Valerie Kyeyune Backström
(Minns när jag gick på dagis o var ute o gick i halvdunklet, o så såg jag en svart tjej som gungade! och jag blev helt överlycklig o skyndade dit! o så visade det sig vara samma gamla vanliga XX, som var adopterad ifrån Colombia)

Mireya Echeverría Quezada
men jag tror att vi syskon inte umgicks så mkt med andra svartskallar beror dels på min mammas målmedvetna klassresande för sina barn. hon gjort allt för att bana vägen för oss
det måste ha varit något vi fått lära oss. liksom umgås inte med er själva..
signaler från vuxna/lärare vad som ansågs vara ett bra eller dåligt sällskap

åååååååååh!!!!!

gu mitt hjärta att läsa och se det framför mig. hur lilla Valerie springer fram till en hägring men du saknade andra svarta barn? för att jag ville nästan inte kännas vid typ andra chilenare. de skulle ju bara dra ner mig. typ som att jag redan som barn visste hur jag skulle göra för att komma in på krogen inte hänga för många i gäng, det ser inte bra ut

Valerie Kyeyune Backström
(o det var så tydligt att XX först ej var svart, men också att hon var adopterad. Jag växte inte upp med min pappa, förutom när jag var liten, men jag mindes ju honom, jag mindes ju allt det, det var inte något jag kunde distansera mig ifrån. Jag kommer håg att jag tyckte adoptivbarn var ”fake” för de hade ingen connection alls. Jag kommer ihåg att XX blev kallad Neger en gång o då börja hon grina o alla lärare kom för undsättning; jag blev kallad neger jämt)

Camila Astorga Díaz
men åh hägringen valerie!!!
ser det framför mig

Mireya Echeverría Quezada
men asså ja. det med vad barn fick stå ut med eller inte…

Camila Astorga Díaz
vi brukade fira nyår med andra latinamerikaner. då ville jag inte prata spanska med dem, för det gjorde inte vi hemma med varandra (förutom med pappa), alla andra familjer pratade spanska med varandra men min mamma ville att vi skulle bli bra på svenska

Mireya Echeverría Quezada
vilka som fick de vuxnas skydd

Camila Astorga Díaz
verkligen

Mireya Echeverría Quezada
ja asså det med språket Camila…det är fan sorgligt
att din mamma gjorde så tänker jag

Valerie Kyeyune Backström
jag saknade alltid svarta barn! jag hade en kompis när jag var riktigt liten, Jessica, hon var mixed precis som jag o ååååh vad jag älskade henne! Tyckte hon var så vacker med sitt fina hår o hon var så rolig o jag tyckte vi var som syskon! Men hon bodde i Gävle så när vi flyttade därifrån slutade vi ju ses. Sen på min skola i Hummelsta fanns det en svart, Douglas, men han gick ut samma år som jag började

Sen när jag började högstadiet fanns det såklart massa med svarta o andra rasifierade ungdomar, men då var det liksom försent? (plus gick i en rel. vit klass, fanns väldigt tydliga uppdelningar) Då var det ju väldigt tydligt vad som var status o inte var man väl så sugen på att glida ner på statusskalan?

Mireya Echeverría Quezada
jag kan se och förstå varför varför din mamma gjorde så men innebörden att kommunicera och uttrycka sina känslor för sina barn på ett språk en inte behärskar till fullo. håller på att lära sig..

Camila Astorga Díaz
ja det är fan sorgligt. jag har tappat språket, eller liksom det naturliga i att prata spanska. det finns liksom inte i mig. kommer ihåg att det va konstigt att kryssa i [ ] modersmål

ja exakt, det var ju DÄRFÖR jag inte kunde bli kompis med den där killen från iran! han kunde inte hänga med mig för jag var inte bara rasifierad, jag var tönt också
stackars han och jag asså, en lovestory som aldrig blev.
nån gång såg mamma oss ihop och ba ”vem va den? är det han vars pappa också har ett livs? det är din pappas STÖRSTA KONKURRENT”
så romeo & julia

Mireya Echeverría Quezada
ja asså det med status.
vad tydligt att vi alla varit så medvetna om det sedan vi var barn
men haha!
iraniern & Camila star-crossed lovers

Valerie Kyeyune Backström
vad gör han idag??
*vill att ni ska reunite som i en film*

Camila Astorga Díaz
haha jag vet inte

Mireya Echeverría Quezada
(tänkte på det du sa om att du tyckte att Jessica var vacker med sitt hår och att hon var mixed som du. jag tyckte alltid att alla som hade svart hår och mörka ögon var finast. jag störde mig alltid på att blondinerna med blå ögon var de vackra. liksom redan som barn. när en kollade på miss universum så höll jag aldrig med om den bilden av skönhet som jag ändå fick inmatat. jag har i efterhand undrat var jag fick det ifrån. liksom den självrespekten eller självbevarelsedriften. för i mitt hem så har även det vita idealet varit det vackraste)

Valerie Kyeyune Backström
jaaa guud

Mireya Echeverría Quezada
men jag ba. nä dom som ser ut som jag är finast!

Valerie Kyeyune Backström
det där är så intressant!!!
när jag var liten ville jag ha bredare näsa!

Mireya Echeverría Quezada
för enligt undersökningar med barbiedockor etc på småflickor så väljer dom ju inte som jag gjorde
åh!

Valerie Kyeyune Backström
o jag tänker på hur sjukt att jag då kunde vilja ha det, när jag senare verkligen börja hata everything african about me

Mireya Echeverría Quezada
jag ville typ vara barfota och ha indiangrejer på skallen

Camila Astorga Díaz
jag va alltid indian
detta är SUPERINTRESSANT
dock att jag har deadline klockan 14
återkommer

Mireya Echeverría Quezada
jag har alltid tänkt som Thåström.
– det är ni som är dom konstiga det är jag som är normal

Valerie Kyeyune Backström
hm, jag vet inte, jag tycker det är svårt att se saker klart ifrån barndomen; hur saker verkligen var, känns som att det ofta var en blandning

en blandning av stolthet och djup skam

16 kommentarer på “Chatt: ”Jag minns alla mina rasifierade kompisar och hur de brukade leka med mig”

  1. Fy fan, relaterar så himla mycket till detta. Jag växte också upp i en väldigt vit miljö, jag var inte den enda med utländsk bakgrund men verkligen en del av en väääldigt liten grupp. Jag minns att jag å ena sidan inte ville något hellre än att vara som Rebecka; lång, pinnsmal, långt rakt blont hår, perfekt hy och alltid fett snygga kläder från typ Miss Sixty och Fornarina och Gul & Blå. Och ett svenskt för- och efternamn. Men jag var Annahita, kort och brunhårig med skitmycket finnar, ingen hade mer finnar än jag. Båda mina föräldrar pratade svenska med brytning och ingen av dem var rika, som alla andras föräldrar. Och Miss Sixty var bara att glömma, jag hade ärvda kläder fram tills jag var ca 14.
    Samtidigt som jag å andra sidan hade värsta självbevarelsedriften och kände nån slags konstig ”stolthet” över att jag hade låg status. Tyckte även tidvis att alla Rebeckor och Linneor var irrelevanta och ointressanta, utseendemässigt. Att jag tyckte synd om dem för att de alla såg likadana ut. Men jag ville samtidigt inte vara den som stack ut. Fattar ej varför jag kände så. Fan, en himla röra detta! Men så fint att läsa era chattar.

    Xo

  2. Jag känner igen mycket jag också. Jag hade också en extremt tidig medvetenhet om rasism och minns när jag var tre år (för vi flyttade när jag fyllde fyra) och gick på en spansktalande avdelning på förskolan, att vår chilenska, vita dagisfröken berättade om Latinamerikas historia, och sa att när spanjorerna kom med sina hästar blev ”de stackars indianerna – los indiecitos – livrädda”. Jag var tre år men minns hennes ord och min ilska så tydligt. Hur hon pratade om indianer som passiva små stackare.

    Jag minns också det som Mireya skriver om, att jag blev irriterad för att det var de blonda som ansågs som vackrast, jag tyckte ju att jag var fin. Och jag samlade på rasifierade Barbie-dockor, kunde inte alls relatera till de blonda, visste inte hur det kunde kännas att vara blond.

  3. Alltså relaterar också så himla mkt! Detta med att ”använda sin rasifiering/blatteskap för att göra sig spännande för vita klass-/kompisar” är aktuellt för mig än idag trots att jag är medveten om det, som ngn sorts överlevnadsstrategi I guess, det ba händer…

    Dock att jag har lite motsatta upplevelser! Till skillnad från er växte jag upp i skärholmen och mer än hälften var icke-vita där, så var aldrig särskilt utsatt i vardagslivet som yngre… var brown among browns liksom, så det var väl soft. Men ändå så hade jag _verkligen_ vitheten som ideal när jag var jätteliten, bara blonda barbies och white girl princesses, hatade basically mitt hår och all things black about me, kanske ifs berodde på den internaliserade rasismen som förvisso existerade bland oss i skärholmen oxå… min bästa tjejkompis var ljus och blond, och alla dudes var så kära i henne och hon var en sån prinsessa. Jag skulle lätt valt en vit docka framför en svart fram tills jag var typ 14-15. Nu tycker jag att vita människor är skitfula :) nä driver men har först nu för ngra år sen börjat embrace blackness och sett det som ngt vackert mest för att jag kan relatera till det. Och då framförallt andra mixed gals. I thank the Internet for that :)

  4. Jag funderar lite på det här som Valerie skriver om att adopterade upplevdes som fake. Jag som adopterad har alltid fått den känslan och jag undrar om ni vill utveckla? Jag har nämligen aldrig riktigt förstått varför jag ”inte har fått räknas med” så att säga. Har ofta hört frasen från andra färgade att ”du vet inte för du är adopterad”. Skulle vara jätteintressant att höra resonemanget där!

    • Hejsan Emelie! I chatten går jag igenom saker jag tänkte som liten, typ dagis – årskurs ett, så det är gudskelov inte saker jag nödvändigtvis tycker idag!

      Men jag tycker iaf din kommentar är viktig! Det jag tror ang. adopterade är att det är (oftast) dem som är mest privilegierade bland rasifierade. Det handlar om närheten till vithet (eftersom det iaf i Sverige oftast är vita pers som adopterar?)

      Tänker också på hur det brukar vara den gyllene frågan i vita rum – ”är du adopterad” = du är en av dem bra. I mitt huvud har jag översatt detta till ”Ja okej du må vara svart/brun/whatevs – and thats a shame – men det kan ju inte du rå för å i övrigt är du ju helt okej!” Att ens hudfärg/fenotypiska drag då ses som ett honest mistake, istället för något karaktärsavslöjande. Jag brukar liksom mötas av besvikelse när jag säger att jag inte är adopterad = indikation på att det är något ”fint”/”bra” att vara.

      Just det där med att ha en vit familj skonar ju också en ifrån extremt mycket! (det märker jag när jag är med min mamma resp. min pappa, o jag själv har ju skonats från mycket) Som adopterade slipper en ju kanske se sina föräldrar förnedras av myndigheter eller butiksbiträden? Det plus allt det andra kanske påverkar hur man positionerar sig själv i relation till omvärlden? Vore jättekul att få höra dina tankar och erfarenheter

      • Hej Valerie, nu är ditt svar riktat till Emelie, men jag kommer ta mig friheten att svara lite ändå (invänd gärna Emelie)

        Alla uppväxtförhållanden har såklart sina sidor. Att växa upp som mörk adopterad i en småstad också. På tal om föräldrar och vad de blir utsatta för har jag vid mer än ett tillfälle hört andra vuxna människor fråga mina föräldrar varför i helvete de har ”importerat apor”, apropå mig och min bror.

        Att man som adopterad skulle ha närmare till vithet än någon med en biologisk vit föräldrer känns för övrigt som en tankevurpa. Till skillnad från oss adopterade så har du ju som ”halvblod” en faktisk släkt, ett sammanhang som på riktigt är ditt, medans hela våra liv i Sverige kommer med någon slags asterisk.

        Annat kul som dyker upp är att förklara för sina klasskamrater att jo det stämmer att mina föräldrar inte kan få egna barn, och nej de hade nog inte skaffat mig om de kunde det så ja, man kan väl säga att jag är en plan B.

        Man kan nog också gissa att adopterades fyra gånger så höga självmordsstatistik som övriga populationen är ett tecken på att det blåser även på toppen, om det nu är där vi hör hemma.

        Jag måste säga att det är ganska uppseendeväckande hur du helt utan kunskap om andras livssituationer har gått runt och antagit att de är enklare än din egen. Bra att du ställer frågor nu i alla fall, men ditt svar här uppe är snubblande nära att göra Rummet till ännu ett forum adopterade inte är riktigt välkomna i.

        • Hejsan!
          First of all Andreas; KALLA MIG INTE HALVBLOD. Jag undrar varför du väljer att använda dig av en djupt rasistisk beteckning för att adressera mig?

          Nu gick jag inte in på avigsidorna med att vara adopterad, eftersom det inte var det Emelie undrade, utan hon pratade om ”att adopterade upplevdes som fake. Jag som adopterad har alltid fått den känslan och jag undrar om ni vill utveckla?” vilket var det jag besvarade. Avigsidorna är förstås minst lika viktiga att uppmärksamma (och jag tänker att det är något ni som är adopterade själva bäst bör formulera, men utan rasistiska påhopp) Jag säger inte heller att jag nödvändigtvis är mer/mindre privilegierad (det var inte det jag besvarade) klart jag själv har, bortsett ifrån att jag är svart, en av de mest privilegierade positionerna man som icke-vit kan ha. Däremot är det en skillnad på 1. Privilegierna man får & 2. Hur man mår. Det gäller både dig och mig. Jag besvarade inte din kommentar för att nästa chatt är en fortsättning på detta samtal, o jag tror att mycket du undrar kommer besvaras/diskuteras där.

          Sist av allt: VAFAN KALLAR DU MIG HALVBLOD FÖR!?!?!

          • Ah jag ber om ursäkt. Citationstecknen skulle visa att det var ”deras ord” så att säga (det andra stället i texten jag använder dem på är ”importerade apor”), men jag inser att det nog inte gick fram särskilt tydligt när jag läser igen. Att jag lyckades använda ”du” istället för ”man/en” på just det stället fick det nog att verka mer specifikt riktat till dig än vad som var menat också. All bad all around. F’låt.

          • Det där är inte ”deras” ord, det där är ditt ord, som du valde för att tilltala mig.

      • Hej Valerie!
        Ok jag förstår hur du resonerar och jag kan hålla med om att jag blir ”mer” accepterad som adopterad. Vet inte hur många gånger folk har sagt rasistiska/nedsättande saker om olika grupper när jag är med men sen poängterat att det inte gäller mig för jag är adopterad. Blir dock så himla konstigt för mig då jag kan känna att jag inte ”får vara helt med någonstans”. Inte tillräckligt äkta afrikan för att jag är adopterad och definitivt inte tillräcklig mycket vit iom att jag är brun. Sen har jag alltid tänk att jag som växt upp i en vit familj aldrig har fått lära mig att hantera rasistiska påhopp och liknande då människor i min närhet inte har någon förståelse för det och alltid hävdar att jag inbillar mig. Har alltid varit avundsjuk på alla som fått växa upp i ett sammanhang där en haft flera färgade personer i sin närhet och att det finns en trygghet i det som jag saknat. Vet int om jag svarade på din kommentar men jag hoppas du är med på hur jag menar! Tack för tänkvärda inlägg från er alla:)
        /Emelie

        • Det där är jätteintressant, och jag kan definitivt som mixed känna igen mig i många saker du tar upp, även om våra ingångspunkter kanske ser lite olika ut. Vi kommer diskutera mer saker rörande dessa ämnen i framtiden, men det är helt klart att det är långt ifrån svartvita (no pun intended) frågor. Om du själv är intresserad att utveckla dina tankar kring detta kan du alltid mejla mig på valerie@rummets.se eller kontakt@rummets.se – det vore jättekul om du själv ville skriva en text om dina erfarenheter eller åsikter!

          Vill också tydliggöra att det jag tyckte som dagisbarn är inte vad jag tycker idag, tycker alltså inte att adopterade är ”fake” eller något liknande, och det är självklart att Rummet ska vara en plats för alla rasifierade! Däremot är det spännande att rota i hur makt tilldelas olika grupper, och hur det formar oss som ingår i dem, både förr och nu.

  5. Mina föräldrar skilde sig när jag var väldigt liten. Våran vita pappa bodde kvar i villan i Bromma Plan och vår mamma och vi barn flyttade till en lägenhet i Hagsätra (det känns som ett ganska typiskt scenario).

    Jag gick i alla fall i en klass där en stor majoritet var rasifierade/hade minst en utlandsfödd förälder. Mitt ursprung och min hudfärg var inget jag reflekterade över då, en brown person among other brown persons liksom. Förutom att jag omedvetet värderade vithet/ljus hy som något eftersträvansvärt ( t.ex min halv-chilenska bästis var den av oss som blev mest eftertraktad av killarna i klassen, haha) och jag tyckte att jag var ful.

    I början av 6:an började jag i en ny skola som var så mycket vitare. Det var en massa kids från hus i Gamla Enskede et cetera. Sen gick jag i en skola med ungdomar ifrån hela Stockholm. Efter det hamnade jag bara i vitare och vitare miljöer (det känns som att min mamma har uppmuntrat det. Liksom, först ville hon att jag skulle gå i Enskilda gymnasiet??!!?!?). Det är nyligen jag har börjat tänka på det.. och det känns inte alls bra att jag har tappat kontakten med mina gamla (rasifierade) vänner.

  6. @Emelie Reagerade också på det, men orkade inte riktigt formulera frågan.

    Valerie verkar öht väldigt medveten om de interna hierarkierna bland ickevita, och har i alla fall identifierat baksidan av att växa upp i en ”vit” miljö. Finns det någon insikt om framsidan, sina egna privilegier här, som ofarlig och för vita attraktiv ”färgklick” med koll på sociala koder, jämfört med tex en man från Gambia uppvuxen i Hjulsta?

  7. Asså herregud igenkänning gör mig nästan tårögd, jag har aldrig någonsin haft det här samtalet med någon i samma/liknande situation som jag. För mig är det här verkligen helt revloutionerade och jag vill börja med att verkligen verkligen tacka er för detta fantastiska rum som är allt jag någonsin drömt om.

    Jag växte också upp i en väldigt vit miljö och det här du säger Valerie om att vilja ha en pappa från typ jamica eller nått annat kul land var PRECIS det jag ville. Skrattade högt när jag läste det pga så sjukt att liknande erfarnheter ger såpass lika tankar. Men i alla fall… Jag växte inte direkt upp med min pappa men han fanns around så att säga. Ibland var han hemma hos mig och mamma och lagade gambiansk mat med mig. Oftast Domoda (<3), som jag sen kanske hade med mig till skolan eller nån utflykt vilket ju var höjdpunkten på hela dan typ. Alla skulle smaka osv och var så intresserade! Nu i efterhand så ser jag ju hur extremt exotifierande det var, men då som liten var ju den positiva uppmärksamheten för mitt ursprung väldigt sällsynt och då också uppskattad. Om det makes sense?

    Jag kommer också ihåg att jag hade den tanken som liten att adoptivbarn var "fake" eller nåt. Vet inte om det var någon slags avundsjuka för att dom hade föräldrar som verkligen verkligen velat ha dom medan jag hade en som liksom inte brydde sig alls (och en helt fantastisk mamma!!!!!<3<3<3) eller vad fan det kan ha varit. Men det är naturligtvis skitvidirgt tänk och jag vill också bara understryka att detta absolut inte på något sätt är något jag tycker eller tänker nu utan detta var dagis-/lågstadieålder.

    Och en sista igenkänning! Det här med att det var försent på högstadiet att skaffa rasifierade kompisar pga uppdelningar osv. Men också den sjuka rivaliteten jag upplevde. Umgicks i Bromma en del under 7an-8an, gick på hemmafester och var fjortis. Där i Bromma bodde en kille som hette "Neger-Leo", det var det enda alla kallade honom, inklusive jag själv. Han var "den svarta i gänget" och det fanns inte plats för nån mer och det gjorde han ganska tydligt för mig. Först så ville jag ju bara få honom att gilla mig men när inget ändras så börjar jag ogilla honom. Och blir alltså absolut inte kompis med den här killen, vars pappa dessutom är skitrik, har helicopter och är från typ bahamas???!!! Kom igen liksom, share that shit main.

  8. faan va jag känner igen mig i detta med att göra sin mamma till en karaktär. har skitmkt ångest över detta o att jag kanske eventuellt gör det fortfarande ibland?? varför gör jag så :(

  9. Så intressant att läsa detta! Minns en episod från när jag pluggade i Uppsala. Hängde en del med en äldre kursare som var adopterad från Sydkorea. H*n tog kontakt med mig, enbart på grund av mitt utseende. H*n var som sagt lite äldre och hade förmodligen redan gått igenom och kommit förbi fasen ”jag ser annorlunda ut än alla andra men kan kanske smälta in om jag bara umgås med vita och undviker att hänga med andra som ser ut som jag”. Numer var h*n nyfiken på och kände samhörighet med andra asiater. Kan tilläggas att h*n var supertrevlig. H*n hade en kompis som också var adopterad från Sydkorea. Denna kompis hade nog inte kommit igenom ovan nämnda fas. Vi stod och pratade alla tre på nån nation, hade trevligt, när nämnda person sa nåt stil med att h*n inte klarade av att stå och synas tillsammans med ”så många” asiater. H*n var tvungen att gå därifrån… Personen själv insåg och påpekade det sjuka i detta, skämtade om det, h*n var inte ”van”. Sen så fick jag reda på att h*n hade ett jätteposh efternamn (inte Wallenberg men typ, fast inom kultursfären/akademin). Tyckte mest synd om personen men kan tänka mig att det är ”svårare” när man har en annan etnicitet och kommer från överklassen – det måste ju vara en miljö med stor brist på rasifierade personer?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Du behöver inte hålla God Ton™, men kommentarer som bryter mot lagen, innehåller

  • svordomar och obscena ord
  • kommersiella budskap
  • personliga påhopp
  • pornografiska, främlingsfientliga och sexistiska yttranden
  • hot, trakasserier, skvaller och lögner

eller på annat sätt strider mot vår kommenteringspolicy kommer inte att publiceras. Rummet är en säker plats, kom ihåg att respektera detta!