Chatten om gråtmildheten

04/02/2014 14:08
Mireya Echeverría Quezada
igår tänkte jag på Jonas Hassen Khemiri
å hans pappa
hur han skriver om sin pappa, vilken roll han får.
eller ursäkta de KARRAKTÄRER som är inspirerade av pappan
och på det sammanhang han växt upp i
Södra Latin MVG i alla ämnen
vems blick han till sist lånade för att beskriva sin pappa
för att göra honom begriplig
så tänkte jag på mamma å min släkt
hur jag själv beskrivit dom
och fortfarande ibland gör det

Valerie Kyeyune Backström
ååh snälla, skriv om det här!!!!!!!
så intressant + mkt igenkänning

Mireya Echeverría Quezada
åh okej!
men för att fortsätta
jag har ju pluggat lite film dramatik och skrivit manus. var när jag var liten den i klassen som var duktig på att skriva och fick sina uppsatser och dikter lästa inför klassen etc. jag var expert på att beskriva såna som jag på ett sätt som var ”charmigt” som folk gillade
liksom de karikatyrerna.
sedan när jag pluggade typ skrivande och började lägga ner det så var mina texter plötsligt mkt mer obegripliga (eller ointressanta?) för vissa
fast jag bara skrev det som liksom mer va
som att jag berättade för mina syskon
inte läraren eller klassen
men då var det som att det inte var tillräckligt ”färgstarkt”
för lite piroger och chili och tyger med lamadjur

Camila Astorga Díaz:
känner igen mig jättemkt i det du beskriver M
fast jag använde nog karikatyrerna för att ge mig själv en färgstarkare identitet: typ kolla detta har jag erfarenhet av, det kan ni aldrig skriva om
alltid på alla nationella prov och på alla längre skrivgrejer.

Mireya Echeverría Quezada:
ja en visste hur en skulle göra i text. men även i det sociala har jag nyttjat det. hur många gånger har jag inte beskrivit min mamma som en karaktär som de känner till. särskilt under gymnasiet körde jag på det
eftersom jag hade mycket mindre kulturellt kapital hemifrån än min kompiskrets. vad gällde musik, böcker, filmer, konst, smak en fått hemifrån så drog jag fram det.
vi har revolution, vi har kommunism, socialism, vi har che och sånger era proggare snodde av oss. jag har en mamma som genomlevt saker ni aldrig kommer att komma i närheten av. som att historian om exil var av värde. som att det var ngt fint. som ett fint arv. fast det bara är en tragedi

Camila Astorga Díaz
exakt
och hur det kommer fram snabbt i mötet med nya människor. i ansträngande sociala situationer, där man helst av allt ville slippa prata om det politiska arvet så var det också bland det enklaste att ta upp, att zooma in på
för det var liksom lite COOLT
är fortfarande coolt
fast det verkligen bara är sorgligt
jag har mobbat en kille på debaser malmö som hade tatuerat in che guevara på bröstet, han sa ”jag är den mest revolutionära person jag vet” och jag sa ”mina föräldrar har flytt diktatur, min farbror försvann, släktingar torterats, min andra farbror jobbade på tortyrbåten esmeralda… och du kallar dig revolutionär för att du skaffat en tatutering.
mina kompisar highfiveade mig.
idag känns det lite weird, minst sagt.

Mireya Echeverría Quezada
ja.

Camila Astorga Díaz
men detta också med att skryta med att man är politisk flykting, det blir nånslags äcklig rangordning
i den hierarkin med folk som kommit hit av olika anledningar
jag gillar inte det

Mireya Echeverría Quezada
ja verkligen. det är finare att vara politisk flykting än ngn som kommer hit av ekonomiska skäl.
– vi är här av nobla orsaker som ideologi. en kamp som det fanns ett starkt stöd för i Sverige.
så många chilenare som tyckt det har varit viktigt att påminna sig om detta
(vilket såklart även beror på att det finns massa chilenare som kom till Sverige pga ekonomiska skäl men sa att det var politiska så finns det beefs bland chilenare om att de tagit politiska flyktingars plats jada jada)

Valerie Kyeyune Backström
HALLÅ DETTA
ni borde publicera det här rakt av
sån fin läsning!!! o tror många kan känna igen sig i det/delar

Mireya Echeverría Quezada
åh ja kanske det! ska kolla lite mer på det senare.
så kan vi fortsätta
senare

Valerie Kyeyune Backström
men serre, är så himla intressant att läsa om andra rasifierades historier! dör på detta, känns som en sådan ynnest att få komma i kontakt med det! och kunna se vad man har gemensamt, vad som är annorlunda, vad vissa grupper delar etc
*blir tårögd*

Mireya Echeverría Quezada
ååååh

Camila Astorga Díaz
men jag har så svårt för det där, asså förlåt V, men att man liksom blir lite gråtmild av historierna man berättar?
jag önskar att det inte var så

Valerie Kyeyune Backström
åh, ingen fara! utveckla

Camila Astorga Díaz
såhär, det blir en skillnad. när mireya säger det hon skriver så känner inte jag: åh så fantastiskt vackert! eller åh, vad rörd jag blir! jag blir ledsen över att det är så mycket fasader som man har ställt upp inför sig själv och andra, liksom för att försvara att man har rätt att vara här. ”vi är åtminstone inte som somalierna”, eller ”vi är åtminstone inte som den där chilenska familjen som kom hit trots att de var pinochetister och nu går mamman på soc och har fortfarande inte lärt sig språket”, jag blir ledsen över att man ska behöva mäta sitt värde i vilken bakgrund man hade innan man kom hit. jag har ju aldrig behövt fly egentligen. jag föddes i ett annat land och transporterades hit och sattes i en helsvensk skola, mina föräldrar ville inte att jag skulle umgås med andra rasifierade typ (de sa det aldrig men det var ganska uppenbart)
och det är liksom inget jag blir rörd av. att känna gränserna i kroppen för vad en bra invandrare är och vad en dålig är, att man lärt sig hantera alla situationer med att motivera sin plats i samhället. jag önskar så att jag hade blivit ihop med han från iran som jag var lite smygkär i men istället låtsades jag va kär i en annan snubbe som va svensk och ville bli fotbollsproffs och/eller jurist (obs är jurist idag!)
det är så mkt man gått miste om (och då syftar jag inte på snubbar) i sin jakt på rättfärdigande

Valerie Kyeyune Backström
jag fattar! o jag vill ba säga att det var inte just det ni diskuterade som gjorde mig rörd, utan grejen med att sådana här samtal aldrig/sällan lyfts, att det här är erfarenheter/tankar man håller för sig själv, och att man nu har ett sammanhang där sådana här saker kan diskuteras, lyftas och pratas om, och kanske dela med sig till en större publik som saknat detta. att man kan se att det finns andra som delar ens upplevelse, att den inte är unik. eller se där man har saker gemensamt, och inte. att jag kan läsa erat samtal och känna igen mig i vissa saker, trots att vi egentligen är så olika, och jag tänker på vad det säger om Sverige, och på hur man blir villkorad

Camila Astorga Díaz
jo men så är det också

Valerie Kyeyune Backström
men det är absolut sant som du säger, jag tänker att den där gråtmildheten kan vara ett skydd? för om man verkligen gräver djupt blir det bara jobbigt, hemskt och nattsvart
o jag ber om ursäkt om det det jag sa kändes förminskande!

Mireya Echeverría Quezada
hm jag vet inte. jag blir gråtmild av det mesta. kan även bli av detta. när vi träffas å snackar i familjen släkten å kommer in på dessa ämnen blir det
ofta typ blodigt allvar politik eller så att vi typ blir lite tårögda
men jag är numera ganska mkt på min vakt med andra rasifierade personers historier och hur jag tar till mig dom. äta sova dö slukade jag till exempel hel, pressade berättelsen så att den skulle passa mig eftersom jag äntligen såg en historia som påminde om min egen. i efterhand är det tydligt varför: arbetarklass kombinerat med vilkorad svenskhet. men jag vet inte om jag lika glupskt hade tagit till mig en berättelse om en grupp som ligger längre ner än chilenare i den svenska rasifieringshirerarkin. dels på grund av vad jag möjligt lärt mig INTE vilja förknippas med. men idag mest pågrund av vad jag inte vill göra anspråk på att jag förstår.

Camila Astorga Díaz
nej inte förminskande, men inte 3D liksom. det är allvarligt och roligt i ett enda mischmasch. men det är aldrig sorgligt.
mireya: ELLER HUR igenkänningskänslan som ba först är en glad sol och sen går den i moln och blir hitchcock

3 kommentarer på “Chatten om gråtmildheten

  1. Tack för att ni publicerade det här! Jag märker hur himla mycket som börjar komma i ”svängning” när jag läser om sånt som påminner en del om ens eget liv. Även om det inte är samma. Om ni kan diskutera era erfarenheter och känslor på det här sättet och på den här plattformen, ser jag att sådana slags historier, som jag har liknande, faktiskt ÄR viktiga och att de liksom ÄR riktiga erfarenheter. Det blev rörigt nu men hur som helst, uppskattade att läsa detta!

  2. Pingback: Med vems blick ser du dig själv? | The Postcolonial Diaries

  3. alltså vad grymt att den här platsen finns. och den här texten vred om min mage av igenkänning och skam och sorg men är ändå glad att jag läste den. tack!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Du behöver inte hålla God Ton™, men kommentarer som bryter mot lagen, innehåller

  • svordomar och obscena ord
  • kommersiella budskap
  • personliga påhopp
  • pornografiska, främlingsfientliga och sexistiska yttranden
  • hot, trakasserier, skvaller och lögner

eller på annat sätt strider mot vår kommenteringspolicy kommer inte att publiceras. Rummet är en säker plats, kom ihåg att respektera detta!