Den vita medelklassens skuld, nervositet och självgodhet

teaterpublik

Av Majsa Allelin.

Det rör på sig. Kroppar, platser, rum fylls av nya ord, ny retorik och nya kroppar. Plats tas. Som effekt låtsas och tvingas plats att ges. Hur vet vi det? Jo, för att plats tas i snabbare takt än vad plats skenbart ges. Ett nervöst jakande. Jag pratar om den vita medelklassens självbild som sätts i gungning. Dess position är längre inte lika självklar i alla rum.

Många gånger bestraffas ”ovälkomnat” platstagande genom våld, hot, förtryck och diskriminering. Det ser vi dagligen, bland annat i mer direkta former så som nynazisterna i Kärrtorp, eller mer indirekt så som rekryteringen på arbetsmarknaden och i mer dolda former så som de små och subtila varianterna i det sociala livet – som ett rasistiskt ”skämt”. Men det är inte dessa fall eller anspråk som denna artikel handlar om. Den handlar om den grupp som sällan problematiseras, som det sällan ställs krav på. Den handlar om den ”medvetna” vita medelklassen, den position som dagligen arbetar med korrekta policyskrifter men som inte har några praktiska verktyg eller faktisk verklighetsförankring. Den position som säger sig vilja arbeta frigörande, mot rasism och klassförtryck men vars högaktade och legitima karriärer och yrkesstatus profiterar på förtrycket. Jag pratar bland annat om chefer och medarbetare på teaterinstitutioner, om redaktörer och skribenter på tidskrifter, om respekterade akademiker och om politiker och tjänstemän. Den positionen skriver jag om.

Det finns ett pågående dilemma om vem som ”ska ha rätten” att driva en kamp. Ett dilemma om vem kampen tillhör. Handlar det om erfarenheter eller handlar det om politisk ideologisk ståndpunkt? För att ta mig själv som exempel. Bara för att jag är turkmensk-svensk, ung tjej med arbetarbakgrund som är akademiker, betyder det också att det är den enda gruppens intressen jag kan föra? Nej, inte riktigt. Långt draget skulle det betyda att jag politiskt inte kan representera någon annan än mig själv, att kampen skulle sluta där min hud möter luften. Var skulle det ges plats åt solidaritet och enade fronter i så fall? Denna renodlade stereotyp som kampen i så fall skulle sägas tillhöra är från första början en konstruktion.

Det är en definition som blivit påtryckt av maktens rätt att få definiera vem jag är. Det är till exempel därför som jag i nästan alla vita rum fått representera mångfald, både när det gäller mitt kön, min ålder som min etniska bakgrund. Jag har varit den som förväntas, av naturlag, ta upp vissa specifika frågor. Om jag inte gjort det har det explicit frågats om det och om det inte explicit har önskats har jag ändå känt mig tvungen eftersom det inte är någon annan som annars gör det. Alltså, å ena sidan har jag en ofrivilligt pålagd essentialiserad bindning till frågorna, å andra sidan en politisk ståndpunkt. Med detta brottas jag. För, samtidigt som jag vill bli antagen, tillfrågad eller inbjuden på grund av mina handlingar, åsikter och värderingar förstår jag att det i dagsläget är ett liberalt önsketänkande. Om jag är ett alibi eller ej kommer jag aldrig att få reda på.

Kultursociologen Stuart Hall hjälpte mig att förstå denna process något bättre. Han menar att vi alla föds med den existentiella frågan ”vem är jag?”, att alla söker och bygger sin identitet som en meningsskapande process MEN att vissa grupper, olika genom och tid och rum, får det svårare och mer ambivalent att brottas med dessa existentiella frågor på grund av de maktstrukturer som villkorar henne. Förtryckta gruppers inre identitetsbildning rubbas därför genom den självmedvetenhet som uppstår pga andrefiering. Eller som medborgarrättskämpen och första svarta akademikern i USA, W.E.B du Bois, uttryckte det; genom ett ”double consciousness”.

Att vara ”speciell” har skapat en bottenlös ambivalens där jag knappt kan svara på frågan om vem jag är som person. Jag har mina värderingar, principer och erfarenheter men trots det vet jag inte vem jag är, eftersom det har definierats åt mig och ständigt fortsatts att definieras åt mig. Ett ständigt omyndigförklarande. Min könsidentitet, min rasifierade identitet och ålder må alltså grunda sig på konstruktioner men de är högst reella och ger faktiska och materiella konsekvenser. Det är just därför vi aldrig får vara naiva inför dem.

På senare år har jag dock omgivits av så många som lidit och /eller lider av samma ambivalens och också inre styrka. Ni vet vilka ni är. För varje dag som går ser jag hur plats krävs och tas och hur plats låtsas och tvingas ges. Denna otroliga styrka har skett dels på utomparlamentarisk aktivist-nivå, dels på institutionell nivå (så som på högskolorna och i media) och ibland samarbetar nivåerna och skapar allianser. Detta gör att platstagande inte längre går att blunda för. Det finns där oavsett om det blundas för eller om det kontrolleras med skärpta ögon. Så vad göra? Jo, bättre för de välvilliga och ”medvetna” att haka på än att ligga efter.

Bland den ”medvetna” vita medelklassen finns det många som vill väl, som har visioner om rättvisa och frigörelse och långsiktiga analyser. Utan att raljera så finns det ju till och med en hel högskoleutbildning i biståndsstudier(!), om vi tar in det globala perspektivet. Men förutom denna välvilja finns också en obeskrivlig förkärlek och tilltro inför det symboliska uttrycket. Alltså politik på textuell och symbolisk nivå och alldeles för lite kroppsligt, faktiskt arbete. Det sistnämnda associeras till och med till något lite läskigt.

Ingen annan grupp går igång på symboliska överträdelser som den vita medelklassen, som exempelvis en radikal teaterföreställning eller musikvideo eller som att hitta nya begrepp och koncept för saker och ting. Oftast är det också kring dessa frågor som debatten och känslorna kanaliseras. Det symboliska blir därför ofta föremål för konflikt för att det är på den nivån man uppehåller sig. När ovälkommen plats tas blir det därför oftast rabalder. Detta blev tydligt under förra årets debatter kring kulturrasismen om Lilla Hjärtat, Tintin i Kongo, Kalle Ankas jul osv. En del av den vita medelklassen rasade och tyckte att man hade gått för långt. Plötsligt argumenterades till och med att rasism var något större än så. Min fråga blev; jaha, men varför arbetar ni inte för de större frågorna? Var är i så fall de konkreta kraven kring frågan om lika villkor på arbetsmarknaden och bostadspolitiken, eller om rättvis asylpolitik? Svaret är att dessa senare områden skulle innebära en förändrad omfördelningspolitik där positioner skulle hotas och lämnas plats åt andra, där nya kroppar skulle ersätta befintliga privilegierade kroppar.

Något som tydliggör detta är hur denna grupp i stort sett aldrig rör sig utanför de rum som symboler spelar roll. Det är i dessa ”medvetna” ankdammar man simmar runt i. Som att applådera åt en rörande klasskildring på teater som exempelvis Fragmente på Folkteatern av Lars Norén som skildrar segregationen i Göteborg och samtidigt har en skådespelare som ska bryta på svenska, varpå publiken skrattar när det låter ”lustigt” i olika situationer. Eller som i Att begära tre systrar på Stadsteatern av Mellike Melani som varvar en farsartad föreställning om tre uttråkade och rastlösa överklassystrar med inslag av verkliga rasifierade kvinnor som har fas-3 jobb, där dessa går upp på scen och berättar om sina öden inför ett helt publikhav som får verkligheten serverad sittandes i röda sammetsstolar. Eller som att gå på ett panelsamtal och uppröras för en kväll, eller som att åka på en guidad busstur till fattiga förorter. Vem är föremål och vem välkomnas att ”utvecklas”? Vem är subjekt och vem är objekt?

När engagemang ligger på ett teoretiskt ”medvetet” samvete tenderar det att få dessa personer att känna sig duktig och självgoda. I namnet av antirasism, feminism och klassmedvetenhet verkar det till och med som att medelklassens symboliska överträdelser får gå hur långt som helst. För, går det för långt kan man ju alltid bekvämt luta sig åt att det är i den fria kulturens eller konstens namn och att något annat skulle hota den konstnärliga integriteten (Lars Vilks är ett överdrivet tydligt exempel). I antirasismens, feminismens och klassmedvetenhetens namn reproduceras istället rasism, antifeminism och klassförakt/hån (se tex. de två teaterföreställningarna jag nämnde ovan), genom ett liberalt och ofta defensivt avsägande av ansvar. ”Jag är bildad, därför är jag anti strukturerna”.

Snabb rewind: progressiv plats tas och en nervositet utbreds bland privilegierade. Medvetenhet finns så skuld tillkommer, därför görs symboliska överträdelser och självgodheten sätts åter i balans.

Plats tas, som sagt. Inte på det där symboliska sättet, utan på en faktisk och kroppslig nivå. Detta skapar ängslan hos de privilegierade. Så till den nivån att jag hör en ung man be filosofen Slavoj Zizek om råd på ett fullsatt Storan i Göteborg. Jag minns så väl, han ställde sig upp och sa i den vackra salen; “Zizek, we can see that there are political groups fighting for their rights, that they are blessed with a vision, such as the Panthers here in Sweden – they are blessed with a vision, but what can I do, me, as a white middle class male? Can you bless me with a vision?”. Jag som själv satt i salen blev för det första paff av att höra hur föreningen jag var med i nämndes men också den patetiska och hopplösa tonen han hade. Vadå blessed with a vision? Som att det är en blessing? Som att det är kul att i vinterns kallaste mörker affischera sena kvällar? Som att det är kul att knacka dörr för att samla tusentals namnunderskrifter? Som att det är en blessing att vara en jobbig partner för att man inte sovit eller ätit ordentligt tre dagar i rad? Som att det är en blessing att mobilisera hundratals människor? Alla som gjort och gör detta vet hur brutalt krävande det kan vara, hur det är så mycket mer komplicerat än vad någon utifrån kan ana.

Men det är inte bara Zizeks publik som undrar. Även välvilliga tjänstemän och kulturarbetare har under åren nästan i förtvivlan frågat mig hur man kommer i kontakt med ungdomar (som man vill hjälpa). Ofta blir de paffa och nervösa över mitt svar som är; gå ut och ta kontakt ansikte-mot-ansikte. ”Va? Men blir inte det konstigt? Ska man bara gå fram sådär?” brukar jag få svaret. Egentligen hade jag velat ställa en motfråga: Vad är det för skillnad på dig och en kolonial missionär? Visst, mycket skiljer sig åt men allvarligt är det att så mycket liknar. Ni båda vill väl, ni båda sitter på formell makt, ni båda ska hjälpa/främja de ”icke-lärda”, ni båda representerar stora vita institutioner på ”exotiska” platser med ett uppdrag, inte baserat på vänskapliga eller ömsesidiga relationer. Hade jag sagt detta hade det tolkats som otacksamhet eller bemötts med personligt sårade känslor.

Men jag är så trött på att det är den privilegierade positionens känslor som ska få definiera samtalets center. Sluta med skuld och martyrskap! Det hjälper ingen och allra minst oss i de grupper som de påstår sig vilja ”hjälpa”. Den privilegierade skuldens utrymme och önskan om bekräftelse sker på bekostnad av någon annan. Så, som ett svar till den som vädjade Zizek om en blessing: jobba där du står, jobba i rum där du når ut, där du blir bedömd för dina handlingar och värderingar och inte bilden av dig. Kämpa för att förändra där du känner dig trygg och säker och där du har legitimitet. För, det är endast så en bred solidarisk rörelse kan se ut; där alla bidrar från olika fronter och arenor mot samma stora mål. Och för all sin dar, gör det såväl kroppsligt som symboliskt.

 

majsa

Majsa Allelin. Mellanförskapet personifierad, mångsysslare om jag fick välja men är för närvarande doktorand i Socialt arbete i Göteborg.

4 kommentarer på “Den vita medelklassens skuld, nervositet och självgodhet

  1. Så Mellika (stavas så, inte ”Mellike”) Melani reproducerar alltså ”rasism, antifeminism, klassförakt och hån” genom att sätta upp en klassisk teaterpjäs av Tjechov i ett nutida format, en pjäs som ger en sann bild av hur de strukturella orättvisorna yttrar sig i vårt samhälle? Ooo…kej.

    • Kritiken är i sig legitim – kulturvänstern och akademikerklassen har en tydlig tendens att tala utifrån en priviligerad position utan att reflektera över sitt eget priviligium. Men, samtidigt blir kritiken bakvänd när individer å ena sidan förväntas agera där de står, men när de väl gör det likafullt gör fel.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Du behöver inte hålla God Ton™, men kommentarer som bryter mot lagen, innehåller

  • svordomar och obscena ord
  • kommersiella budskap
  • personliga påhopp
  • pornografiska, främlingsfientliga och sexistiska yttranden
  • hot, trakasserier, skvaller och lögner

eller på annat sätt strider mot vår kommenteringspolicy kommer inte att publiceras. Rummet är en säker plats, kom ihåg att respektera detta!