Av Shady Ghaderi.
när jag blir stor ska jag blondera mitt hår och döpa om mig till Sara
bestämde jag mig för när jag gick på dagis
och när jag upptäckte att mitt hår skiftade brunt när det solblektes
kände jag mig enklare
jag har lärt mig att känna tacksamhet
för att mamma aldrig avrättades
för att pappa aldrig dödades
för att marken jag går på är fri från minor
för att mataffärernas hyllor är fyllda
men är oförmögen att känna tacksamhet
för oreglerad vapenexport och tyst diplomati
Sverige tog emot mina föräldrar och erbjöd dem ett värdigt liv,
men exporterade ammunition, krut och sprängmedel till kriget de flydde ifrån
islamisk fundamentalism stal den iranska revolutionen och mina landsmäns liv,
men islam har byggt min orubbliga karaktär och håller mina drömmar vid liv
jag är en gäst i landet jag föddes i,
men jag är en inkräktare i mina föräldrars hemland
jag är skonad från granatsplitter i kroppen,
men min själ är splittrad ända in i märgen
mormors tjocka hennafärgade hår brukade skymtas under sjalen
och hennes ögonbryn var välformade och tunna
mormor var så envis att hon hellre åkte till ändhållplatsen med fel spårvagn
än att erkänna att hon hade fel
och när hon ringde frågade hon samma fråga hundra gånger
i mellanstadiet slutade jag svara när det ringde från utlandet
och jag slutade tala mitt modersmål
det är en hårfin gräns mellan att passa in och förlora sig själv
det är en hårfin gräns mellan att integreras och assimileras –
när jag blir stor ska jag hennafärga mitt hår och lära mig läsa koranen
Jag har aldrig känt ingen mig så mycket i en dikt som denna, varje mening kan jag koppla till mitt liv, mina föräldrar och mina tankar trots att min historia är annorlunda men liknade när det gäller den där hårfina gränsen. Tack för att du satte ord på något som snurrar i mitt och många personers huvuden!