Europa och jag

Av Alle Eriksson

354146784_7496100e52_o

Vaknar tom i huvudet. Med den där känslan som när en vaknar upp dagen efter en relation har tagit slut. En ligger där stilla i sängen och tittar på varandra. Båda vet att inget kommer att bli som förut. Kanske har någon tårar i ögonen.

Idag är det dig jag tittar på Europa. Det är du som tillslut svikit mig så till den milda grad att jag undrar om vi någonsin kan komma förbi detta. Jag har svårt att se det.

Jag har svårt att riktigt sätta fingret på när det började gå utför. Vi klarade oss igenom nittiotalets kriser och jag trodde och tyckte att vi kom stärkta ur stålbadet. Vi skrattade åt den där gången när vi sjöng ”We shall overcome” i en alldeles för trång föreningslokal. Vi tänkte på de som velat skada oss och vår relation genom att bränna ner flyktingförläggningar och peka på oss med sina röda lasersikten. Vi såg varandra djupt i ögonen och lovade varandra att det aldrig skulle få hända igen.

Nu sitter jag i din majsol och tittar ut över människorna som flanerar genom parken. Jag försöker komma på när sprickan kom. Var det när Danske folkeparti kom in i det danska parlamentet? Var det när Lena Sundström skrev boken om hur det gick till, varnade oss i Sverige och sa att hon såg samma tendenser och ingen lyssnade. Var det när de i Frankrike började prata om att förbjuda burkor? Var det när flyktingarna drunknade utanför Lampedusa? Var det när jag inte fick det där jobbet på grund av min hudfärg? Var det när bostadsägarna sa att det inte fanns lediga lägenheter för att namnet inte slutade på -son?

Vi började småbråka. Du blev arg när jag ville bjuda in fler människor till vår välfärdsfest. Du tyckte att det räckte. Du hade kommit överens med bankirerna och direktörerna om att gästlistan skulle stänga. Du hade kommit överens med dem om att serveringspersonalen inte fick kräva mer. Jag tyckte att du var orättvis. Du tittade på dem jag ville bjuda in och sa att de inte var som vi. Med vi menade du inte mig. Du menade bankirerna och direktörerna. Du menade männen med den åtråvärda hudfärgen. Du menade kapitalet.

Jag höll inte med. Du blev argare. Du bad vakterna att köra ut romerna ur Frankrike. Ur Sverige. Du vände ryggen åt de överfulla båtarna som färdats över hav för att tillslut förlisa när de nästan nått målet. Du slutade betala serveringspersonalen och låste in dem i för trånga, för mörka utrymmen och tog deras pass.

Jag försökte resonera, jag försökte skrika, jag tejpade till och med för min mun som en markering och skrev att jag gjorde det för dem som inte kunde. Vi fortsatte gräla. Men du blev våldsam. När du blev full kunde du skrika att jag skulle åka hem fast att du visste att du var mitt enda hem. Du började kalla mig jävla n-ger. Du knuffade mig.

Du började tillbringa allt mer tid framför datorn. I olika forum skrev du av dig om hur du börjat hata muslimer. Om judar. Om alla som du inte tyckte var som du. Du skrev om hur de skulle ta över, hur feministerna var rasförrädare och roten till allt ont du såg hända.

Det du såg var ont såg jag var gott.

Det fanns andra som tyckte som du där i skenet av datorskärmen i tryggheten av anonyma användarnamn.

Du skrev ett manifest.

Du sprängde en regeringsbyggnad.

Du sköt ihjäl 77 obeväpnade, försvarslösa ungdomar som var på läger.

Jag ringde min mamma. Vi pratade om dig. Jag var rädd. Hon sa att nu hade du nått botten. Ingen skulle vilja vara med dig mer om du inte ändrade dig. Om du inte slutade upp med våldet och med hatet.

Jag ville tro henne.

Du bevisade henne fel.

Istället för att ångra dig. Istället för att be om förlåt. Istället för att ändra kurs lät du hatet slå rot. Du lät det normaliseras. Du gjorde skytten till lördagsunderhållning och sensationsjournalistik. Nu bjuder du in hans vänner från nätet och gatorna till skolorna. Du låter dem stå och hata inför andra barn. Du låter dem berätta om sina avdemokratiserande strategier och teorier.

Hur ska vi hitta tillbaka till varandra, Europa?

Hur ska jag kunna lita på dig när du vänder mig ryggen och låter hatet sprida sig som ogräs?

Hur ska jag kunna lita på dig när ditt minne är så kort? När du redan glömt gaskamrarna och löftena du gav när du stängde dem.

Hur ska jag kunna lita på dig när du låter ditt fredsprojekt bli ett hatprojekt?

Jag vill tro att den lilla rosa pricken som börjat sprida sig ska få fäste i ditt hjärta. Med kärleksfull, men hård kamp. Med tusentals home parties. Genom att få med de andra på tåget.

Europa. Jag vill dig. Men just nu kan jag bara tänka strategier för hur jag ska lämna dig. Jag har börjat titta på några av de andra kontinenterna. Är det verkligen så vi ska avsluta detta? Genom att du tvingar mig att fly?

 

alle

 

 

 

 

Alle Eriksson samtalsledare, debattör och sekreterare i föreningen TRYCK. Även en djur- och countrynörd med ett twitterkonto

3 kommentarer på “Europa och jag

  1. Det är svårt att inte blir cynisk. Varför går allt i cykler? Tillbaka, ner igen, ett steg fram och två tillbaka.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Du behöver inte hålla God Ton™, men kommentarer som bryter mot lagen, innehåller

  • svordomar och obscena ord
  • kommersiella budskap
  • personliga påhopp
  • pornografiska, främlingsfientliga och sexistiska yttranden
  • hot, trakasserier, skvaller och lögner

eller på annat sätt strider mot vår kommenteringspolicy kommer inte att publiceras. Rummet är en säker plats, kom ihåg att respektera detta!