Gardinens lyfte

desiree

av Désirée Wariaro 

I’m an international freak, sa författaren Vladimir Nabokov till The Paris Review på 60-talet när han beskrev hur omvärlden bemötte hans dubbla identitet som rysk- och engelsktalande migrantförfattare i USA. Men vad har en vit ikon att göra med en text skriven i antirasistiska ändamål? Jag ska försöka förklara. Med en tendens till experimentella, perversa romaner på ryska eller engelska var Nabokovs egenbeskrivning minst sagt träffande. Ibland läser jag om delar av ”Lolita” och märker hur präglad han var av flera andra språk som lurar bakom raderna. Tvåspråkigheten var både ett gissel och källan till hans ikonoklasm.

En mörk lock hår insvept i en pastellrosa rosett bredvid torra bitar svartbrun navelsträng. Jag inspekterar delar av mig själv inklistrade i en scrapbook mamma skapat om mitt första år – tiden innan fler lager av jaget staplats på den första råa hinnan av uppfattning. Det känns som att gå en spökvandring om mitt ursprungliga år, då jag var en leende liten kropp på den finska landsbygden, med ben som knappt upprätthöll stegen mot en famn. Och som mot slutet av boken springer mellan rösterna. Den är fylld av anteckningar i neonrosa i en vacker skrivstil av någon med uppenbar konstnärlig talang. En berättelse om kärleken vi först kände till varandra som överbryggar tystnaden mellan oss.

Jag skulle velat känna den där lilla afrodiasporiska kroppen. Innan språket lyfte upp gardinen till den nya världen. Trots ett liv som mestadels bestått av att flyta och vända mig i fostervatten kunde jag redan allt. För ingen förstår kosmopolitism bättre än en person som skiftar form, och ändrar språk, snabbare än ögat begriper.

Barn av afrodiasporan har ofta flera språk hemifrån, och även om de inte har det är Nabokovs språkproblem igenkännbart för de med ett överflöd av skiftande jag som sprakar bakom skallbenet. Den svarta personens dubbelhet (”double consciousness”) gör att jag motvilligt sugs in i medvetandet av människorna i min omgivning oavsett ras, och motiverar intresset för den ryska författaren till delarna av mig själv som föredrar att sitta vid bell hooks avkolonialiserande eld. Nabokov var ingen rysk författare i den traditionella bemärkelsen, han hade antagligen mer gemensamt med sådana som regelbundet använde sig av fler än ett språk än han hade med andra som kom från landet han råkat födas i.

Det är det dubbla seendet som gör att vi svarta har en naturlig färdighet för att sätta ihop de åtskilda delarna av samhällets pussel, som om Pangea aldrig hade delat på sig: Morrisons “Beloved med Hamsuns “Svält”, Spike Lee med Wes Anderson, ugali med potatismos. James Baldwins skildring av en kärleksaffär mellan två vita män i ”Giovannis Rum” är det perfekta exemplet. Vårt seende leder civilisationen framåt. Trots att jag inte har så mycket, materiellt sett, känner jag mig rik i att aldrig vakna med samma trötta röst som talar ur högtalaren varenda dag och marscherar mig mot en postapokalyptisk stat.

”You really shouldn’t associate yourself with a peddo”, viskar Fröken Respektabel på min axel. Men att polera respektabilitetens fasad övervinner inte ekonomisk otrygghet, sjukdom, självhat och alla andra fantastiska gåvor som de afrofobiska demonerna skänker oss. I en värld där sagorna om ”black excellence” präglas av miljonärers berättelser om champagne i lyxhotell blir svart misslyckande, svart nördighet och svart galenskap en lockande kontrast till det populära. En morbid fascination jag har är att samla fragment om människor som hittats långt efter att de dött, ensamma, i synnerhet när det gäller rasifierade, som i den brittiska dokumentär(skräck)filmen ”Dreams Of A Life” (2011). Rasismen är en svart kvinnas förmultnande lik i en lägenhet omringad av ett vitalt huvudstadsliv. När ingen människa är lika stark som hen verkar blir den polerade fasaden en tvångströja. De försummade rösterna stegras till ett drunknande dån och det mest förbjudna blir att jag är en svag, svart kvinna.

dreams2

Den mest välkända symbolen för svart kvinnlighet – Beyoncé – är både så nära och främmande. Det är förstås omöjligt att lära känna henne bortom kameran. Artistskapet som skildrar en känslig och målmedveten prinsessa som hänger från piedestalen viskar om de andra liven bortom den vardagliga glamouren på Instagram.

Kanske är det där vi är nu i den globala svarta kulturella tidslinjen – om man för en sekund packar in alla i samma låda – vårt kollektiva sammanbrott, och vår kollektiva kamp, projiceras in i varje hushåll, i vartenda hörn av världen, 24/7 timmar om dygnet. Istället för att åsidosättas och ignoreras är vi mångfacetterade människor – såvida vi lydigt traskar efter den vita blickan. Good. Jag kan varken klandra mig själv eller någon annan för ett självhat som beror på externa demoner. So good. Någonstans därute finns en hoppfull liten afrosvensk flicka vars liv riskerar att ödeläggas av människor som ser ut som henne. Good, good, good, good.

Beyoncés och Chimamanda Ngozi Adichies “flawless feminism” kan kontrasteras till de mer krackelerade ytorna i andra populära strömningar av svart feminism, som författaren och forskaren Roxane Gays självutlämnande “bad feminism”. Gays essäer komplicerar bilden av den samtida svarta kvinnan ur afrodiasporan, i synnerhet när hon skriver om personliga tillkortakommanden (jag skrev om Gay i ”Dålig feminism – mot ett paradigmskifte”, Feministiskt Perspektiv). bell hooks skulle dock avfärda båda två som hjärntvättade, självhatande prinsessor. Nabokov och Beyoncé må vara genier, med totalt fulländade konstnärskap, men de är särskilt intressanta när man märker av avigsidorna. Som när man går på ett panelsamtal och lyssnar på en känd afrikansk författare man beundrar reduceras till en bricka i ett globalt spel mellan multinationella företag, ivriga att gripa tag i de mest grönskande delarna av Afrika, medans glupska regeringstjänstemän ivrigt rusar efter smulorna.

prettyhurts

Jag befinner mig i ett tillstånd där majoriteten av tankebilderna sipprar ut på engelska. (Därav intresset för Nabokovs tvåspråkighet.) I mitt huvud låter min engelska ofta bättre än svenskan, som känns byråkratisk. Jag vet att det är några särskilt smärtsamma incidenter i mitt liv som jag ofta låter legitimera mitt språk – de som insinuerade att jag var sämre på grund av att jag kunde mer engelska och därför var excentrisk, snobbiga personer som tagit fram linjalen när jag blandat språk. Min svenska är förstås inte någon gammalsvenska uppblandad med anglicismer, heller ingen ”dålig” svenska (vad det nu är). Jag tror jag förstår vad de menade med sina konstiga förmaningar: att min pappa inte suttit ut sitt språkstraff på SFI länge nog, och att jag borde sitta ut det för honom. Eller så har de något problem med min mammas runda finlandssvenska.

Inte utan irritation tänker jag på då jag hängde i en nykolonial kvarleva (en medlemsklubb för konstnärer, forskare och dess bekanta) i London, med en brittisk poet som blixtsnabbt skrev en artikel på sin mobil, för att sen euforiskt skicka den till sin redaktör. Även om hen pratade animerat om ämnen som aldrig lyckades komma långt bort från hens egna liv, fascinerades jag av det lätta sättet hen gjorde av med ord på, och bekymrades över våra skillnader. Här var en exemplarisk svart person som jag borde älskat, men som jag istället ryggade tillbaka från. Denna person betraktade inte språk med samma svårigheter som jag gjorde — trots att hen hade vårat gemensamma seende – utan kräktes ut allt i en ihållande gest. Jag såg i hens blick att hen ville tävla med mig, men jag ville inte just då, utan undanhöll istället mina anekdoter för att ta in hur annorlunda vi var. Som olika arter. The danger of a single story. Nabokovs plågade existens kändes då mer som ett karaktärsfel än en universell sanning.

Språkets pendel svingar ofrivilligt bort från det jag vill säga och gör mig till ett internationellt freak. Det är ett tillstånd jag alltid glömmer att jag inte är ensam om, ”I feel exactly the same way!”, skriver en barndomsvän på Facebook. Tillräckligt att få en att tro på mänskligheten igen.

Historiskt har det dubbla seendet belyst de tragiska aspekterna av svarthet och vårt behov av att positionera oss inom den vita blickens räckhåll. Men det är banalt av oss att fokusera på att plocka på mer vit kärlek när vi ändå har så mycket rikedomar till godo. Det är inte enbart de berömda ikonerna som är nyanserade personer med lager på lager av fascinerande liv inuti sig. Världen behöver inte en till svart kvinna som amputerar sin dubbla kraft för att passa in i andras förnimmelsevärld. Jag är inte tvungen att leva upp till stereotyperna kring lättsam pratgladhet och tacksam snällhet. Man behöver varken följa nyheterna eller äta på ett särskilt sätt. Varför ska jag tvingas redogöra för mitt freaky force? I Audre Lordes anda kan man säga: ”Jag bryr mig bara om mig själv, det är en radikal uppoffring”. Och våga lägga fötterna på bordet.

Kanske jag borde amputera av svenskan och lägga in en protes med något annat språk. Jag är fokuserad på de subversiva, förvirrande fantasierna på den obeträdda vägen. Svarta och bruna har ändå inga vålnader att se tillbaka på inom det här medeltida språket, heller inga gravar att besöka. Även om den svenska traditionen växer sig starkare föredrar jag att simma i engelskans skatt. För min kropp känns lika formbar som när jag var liten.

Inspiration

BLACK ART IS NOT A FREE FOR ALL

Vladimir Nabokov, The Art of Fiction No. 40

We Must Free Our Imaginations: This Ecstasy of Madness

 

 

desiree1

Désirée Wariaro är en av redaktörerna för den antirasistiska plattformen @WritersofColour // Media Diversified.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Du behöver inte hålla God Ton™, men kommentarer som bryter mot lagen, innehåller

  • svordomar och obscena ord
  • kommersiella budskap
  • personliga påhopp
  • pornografiska, främlingsfientliga och sexistiska yttranden
  • hot, trakasserier, skvaller och lögner

eller på annat sätt strider mot vår kommenteringspolicy kommer inte att publiceras. Rummet är en säker plats, kom ihåg att respektera detta!