#Guldbaggegalan: Kan vi snälla se på annat än vit medelklass?

WhiteWhinners

Guldbaggevinnarna 2014. Foto: guldbaggen.se

av Irene Lopez

På sätt och vis är jag glad att arrangörerna på guldbaggegalan inte tänkte längre än vad näsan räckte. Nu kan vi äntligen syna riktiga filmsverige. Så som ser den ut. Den är vit medelklassig, full av föräldrar som sätter sina barn på innerstadens privata skolor, vita, vita och åter vita och utan någon som helst förståelse för hur andra människor har det.

Se bara på innehållet av alla filmer som var nominerade. Ok. Anna Odell är förlåten för hon tar upp ett personligt problem i sin experimentella film som konstnär. Men alla andra filmer? Det är perspektivet som det är fel på. Det finns knappt några filmer som representerar mitt perspektiv. Jag som är utlandsfödd, men svensk i själen, latinamerikansk i hjärtat och som ÄLSKAR SVERIGE. Och nej, jag menar inte att jag vill se fler kriminella latinamerikaner i film, det är jag helt trött på. Jag vill se fler som gör film ur mitt perspektiv- akademikerbarn, med utländskbakgrund som aldrig knarkat och som studerat halva sitt liv. Finns det verkligen så få regissörer, fotografer och manusförfattare med annan tillhörighet än de vi ser i Tv?

Jag ryser. När Kyle säger n-ordet, färg-tv och de visar Sunes sommar med överskriften ”trailertrash” som ett skämt. Är det verkligen roligt? Att det inte finns några som representerar annat än vit medelklass på denna gala? Kan vi verkligen skratta och sparka neråt då? Är det ens roligt? När sedan regissörer som vinner pris pratar om hur vi måste bekämpa orättvisor under sina 4 sekunderstal så försvinner detta i all annan raistisk medelklass -”humor.”

För några år sedan sökte jag in på dokumentärfilmslinjen på STDH, Stockholms dramatiska högskola. Jag gick vidare till intervju. När jag kom in i den stora byggnaden som för mig var helt främmande kände jag svetten rinna.. Vem var jag egentligen att komma in här? Alla som jag mötte på intervjuerna var just samma som på guldbaggegalan, vita medelklassens svenskar.
De var intresserade av min historia eftersom jag kommer från ett krig och har ett tjockt bagage. Den enda som ställde frågor om mitt konstnärskap var dokumentärfilmaren och professorn PeÅ Holmkvist. Jag tror mycket att det var tack vare honom som jag kom in på STDH. Han slogs för att det skulle finnas mångfald på dåvarande DI under många år. För han insåg samma sak som jag gör nu: Det blir bättre filmer om vi breddar perspektivet. Min klass var sammansatt med människor från olika bakgrunder, men från samma samhällsklass.

Det här med samhällsklass kommer vi aldrig ifrån. Det är alltid lite obekvämt att ens använda ordet men jag måste. De som kommer in på skolorna just nu är just vit medelklass.

Idag när jag går omkring i korridorerna på STDH så ser jag just detta. Jag frågade en gång en av lärarna på Stockholms dramatiska högskola varför de hade valt att ta in 90 % svenskar till en klass. Hen berättade att det inte var några utlandsfödda som sökte. Efter lite reserach (eftersom jag är blatte så känner jag många blattar) fick jag reda på minst 12 st med spännande projekt och utländsk bakgrund som hade sökt. Ingen av dem hade gått vidare till intervju. En tjej från Uruguay sa till mig att hon inte hade sökt detta år eftersom hon redan försökt två andra gånger innan och känt att STDH inte var för henne. Hon hade insett att det bara skulle vara för den vita medelklassen och gett upp. Det gick en kniv genom mitt hjärta när jag hörde detta.

Något har gått snett när folk som också är en del av Sverige, som har ett annat perspektiv att berätta än den vita medelklassens historia inte ens känner sig välkommen in i en filmskola. Hur löser vi detta?

Jag frågade samma lärare vilka som satt i antagningarna för rekrytering av elever och där fann jag svaret: Alla i rekryteringsgruppen var vita medelklass-svenskar. Så kanske måste vi även ändra på strukturerna inom STDH som för den breddade rekryteringen av elever? Kanske måste några lärare på STDH ha ett annat perspektiv med sig in på skolan? Kanske skulle andra elever prioriterats till intervjuer?

Frågan är vilka som jobbade bakom Guldbaggegalan? Från vilket perspektiv är detta producerat? Skulle allt detta kunnat undvikas genom att anställa fler personer med andra perspektiv inom SVT?

För ett tag sedan hade jag ett möte på STDH och då hade de arrangerat ett seminarium som hette Vithetsnorm där bland annat Baker Karim, (Långfilmskonsulent på SFI) och Behrang Miri, (Rappare och opinionsbildare i Malmö) föreläste.

Jag hörde inte föreläsningen men pratade med eleverna som hade omfamnat, hatat, och älskat denna kurs. De hade aldrig reflekterat över att de själva var vit medelklass och att de var tvungna att kämpa för att också släppa in mångfalden i det rum de befann sig i. De kände hat mot sig själva, sedan ångest, sedan kärlek, allt gick igenom deras små kroppar under denna kurs.

Jag stannade till och tänkte att det var bra att STDH gjorde denna kurs för det är viktigt för även dem att veta att de tillhör vit medelklass och att det handlar om ett konsekvent tänkande. Att hela tiden ifrågasätta varför man säger saker, gör saker på ett visst sätt och vilket perspektiv det egentligen är man representerar.

Nu efteråt tänker jag om STDH skulle kunna lägga mer resurser på att bredda rekryteringen för att få mångfald istället? Skulle vi då kunna nå småorterna och få dem representerade i film? Kan vi få in mer queerfilm? Kan vi se fler filmer om icke knarkande chilenare? Snälla?

Problemet är inte bara att det inte finns mångfald bland publiken på Guldbaggegalan eller bland STDHs studenter. Problemet är att filmerna som sedan kommer ut har ett skevt vit medelklassperspektiv som jag inte tycker är intressant.

Genom en del förändringar och breddad rekrytering skulle Sverige så småningom tjäna på detta. Tänk er vilka fantastiska filmer som då skulle kunna få Guldbaggar och Oscars!

Jag tror att det enda sättet att förändra filmsverige och förebygga hemska skämt som de skedde på Guldbaggegalan är att öppna upp för mångfald. Men, kom igen. Detta vet vi ju redan..

Irene

Foto: Binyam Berhane


Irene Lopez
är dokumentärfilmare, nyligen utexaminerad från STDH. Är snart aktuell med filmerna: THE NEW RABBI och LÖFTET.

Mantaray Film: http://www.mantarayfilm.se
The New Rabbi: http://www.thenewrabbi.se

5 kommentarer på “#Guldbaggegalan: Kan vi snälla se på annat än vit medelklass?

  1. Bra skrivet, men efter att jag hade läst färdigt funderade jag på vilka som kan tänkas ha annan bakgrund än från den vita medelklassen inom filmsverige. Och de första namnen som jag kom på var alla REGISSÖRER: Babak Najafi, Daniel Espinosa, Reza Bagger, Michael Marcimain, Malik Bendjeloullol, Josef Fares osv. Listan går säkerligen att göra längre. Det mest uppenbara är att det bara är män som dyker upp i mitt huvud och det hoppas jag blir bättre. Men hur som helst, jag tycker ovanstående namn visar att det åtminstone finns förutsättningar för ett annat perspektiv.

  2. ”90 % svenskar till en klass”

    Speglar inte detta med hyfsad precision sammansättningen bland befolkningen? Särskilt om tar hänsyn till hur stora delar proportionellt som har filmskapar-ambitioner?

  3. Pingback: Nymphomaniac (Volume I&II) | Kulturmanifestet

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Du behöver inte hålla God Ton™, men kommentarer som bryter mot lagen, innehåller

  • svordomar och obscena ord
  • kommersiella budskap
  • personliga påhopp
  • pornografiska, främlingsfientliga och sexistiska yttranden
  • hot, trakasserier, skvaller och lögner

eller på annat sätt strider mot vår kommenteringspolicy kommer inte att publiceras. Rummet är en säker plats, kom ihåg att respektera detta!