Hur jag än gör är kroppen där

800px-Kiosk_CleanAv Sayna Behdadi.

Som tonåring växte jag upp i en väldigt vit ort utanför Göteborg. I denna miljö var jag och mina syskon och några få andra de enda icke-vita på vår skola. Så vi speglade oss i våra kamrater.

Vi trodde att vi var vita. Vi förstod inte att det som skolkamraterna sa, om våra håriga kroppar och stora näsor, berodde på att vi inte uppfyllde den vita kroppens ideal. Nu inser jag att det är för att det inte fanns några andra icke-vita kroppar att relatera till.

Jag insåg att jag inte var vit när jag tittade mig i spegeln en dag. Då var jag 21 år.

Det var en smärtsam insikt.

Det kändes som om jag levt i förnekelse och jag hamnade i en extrem identitetskris. Det var en lång process att acceptera att jag inte var vit. Under samma tid insåg jag att min kropp hade uppfattats som kvinna. Min kropp kändes främmande för mig.

Nu vet jag att normer och förtryck kring kön och ras interagerar. Hur jag och andra rasifierade upplever kön är kopplat både till vit femininitet och maskulinitet. Ras och kön samspelar i form av att min kropp alltid står i stark kontrast till de vita kroppsidealen.

Rasifierade personer kämpar. Vi plattar och bleker vårt hår, rakar våra kroppar, genomgår näs- och ögonlockskirurgi. Jag dömer inte dem som gör det. Vi kämpar för att passa in i den vita normen.

Innan jag inledde min transition och började med testosteron så hade jag inte någon aning om att det skulle leda till att jag skulle få uppleva en annan typ av rasism. Jag var naiv.

Nu när jag läses som man istället för kvinna undviker ofta vita personer att sitta bredvid mig i kollektivtrafiken. Rasifierade män möter ofta fördomar om att de är kriminella, ociviliserade och trångsynta. Nu möter jag misstro och känner mig misstänkliggjord. En vit man kan låta sitt skägg växa ut och ses som en modemedveten hipster, medan en rasifierad man med skägg riskerar att uppfattas som terrorist.

I feministiska och queera sammanhang upplever jag att rasifierades kroppar används som ett tecken på att organisationen eller eventet har övervunnit sin vithet och rasism. Våra kroppar används för att få vita rum att framstå som icke-vita. Det gör mig också besviken när queer- och transpersoner framställer cispersoner som en enhetlig grupp med samma privilegier på grund av att de alla uppfyller könsnormerna.

Rasifierade ciskroppar saknar de privilegier som vita ciskroppar innehar. Det kommer de fortsätta att göra, så länge som våra kön är direkt kopplade till vår rasifiering och könsnormerna baseras på vita kroppsideal.

 

sayna

Sayna Behdadi är 26 år och kräks dagligen på vithetsnormer. I övrigt består min tid av katter och tv-spel. Är dessutom en av fyra personer bakom IPOC.

En kommentar på “Hur jag än gör är kroppen där

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Du behöver inte hålla God Ton™, men kommentarer som bryter mot lagen, innehåller

  • svordomar och obscena ord
  • kommersiella budskap
  • personliga påhopp
  • pornografiska, främlingsfientliga och sexistiska yttranden
  • hot, trakasserier, skvaller och lögner

eller på annat sätt strider mot vår kommenteringspolicy kommer inte att publiceras. Rummet är en säker plats, kom ihåg att respektera detta!