Inringad av Oivvio Polite

James Brown Live på the Boston Garden. April 5, 1968.

James Brown Live på the Boston Garden. April 5, 1968.

Det finns en text som Rummet ständigt återkommer till. Den handlar om motstånd och hur det kan avväpnas genom att omfamnas av de som udden har riktats mot. Hur den förtryckta minoriteten kan legitimera förtryckarens majoritetskultur genom sin närvaro. Och hur allt detta kan gestaltas genom två vilt skilda framträdanden av en gammal soul-legend.

Texten heter Inringad och skrevs av Oivvio Polite, som vid publiceringen i Expressen 1996 var en av få rasifierade, antirasistiska röster som hördes i Sverige. Nu återkommer Rummet ännu en gång till Oivvio Polites krönika genom att publicera den i såväl textform som ljudfil. Tillsammans med en intervju om hur texten och antirasismen har åldrats

Inringad
Evenemanget utannonserades som en filmfestival om James Brown. Min kusin tyckte att det var för kallt för att man frivilligt skulle gå ut så jag fick gå själv. Lokalen var en kommunal byggnad på 125:e gatan i Harlem. ”Film” visade sig betyda storbilds-TV, och ”festival” var tre timmar dåligt redigerat material från olika Las Vegas-framträdanden där gudfadern i glittermundering backas upp av ett trettiomannaband. Behållningen bestod främst av ett par tidiga svartvita konsertupptagningar, bland annat en där JB motar bort den folkhop som försöker äntra scenen och de poliser som skyndar till hans hjälp. När tumultet är över vänder han sig till sin trummis med ett avmätt ”Hit that thing man.”

Mindre kyligt professionell framstår soullegenden i en video till Say it loud I’m black I’m proud. Vanligtvis är hans hår rakpermanentat och format till en hjälmliknande frisyr som får honom att påminna om en Playmogubbe. Här har han en kort välvårdad afro. Paljettkostymen är utbytt mot något kroppsnära enfärgat. Han står upp och sjunger med slutna ögon. I en ring runt honom sitter vita åhörare på kuddar. De är iförda liknande enfärgade myskläder och svänger med lite i musiken.

Någon högre upp i produktionshierarkin måste ha ansett det nödvändigt att dämpa låtens politiska budskap. Resultatet, laddat av motsättningar försonade i en sörja av forcerad naivitet, dröjer sig kvar likt en obehaglig dröm.

För mig har det kommit att fungera som en bild av presentationens problem. Minoritetens representant är inringad och omfamnad av den majoritetskultur han anklagar för förtryck.

Radikaliteten i hans budskap tas upp och reduceras till en trallvänlig fras. Själv måste han blunda för att inte se vem han sjunger för.

Bilden antyder att detta sker med nödvändighet. Om det främmande skall beredas utrymme inom det egnas forum måste dess skillnad och obehag reduceras. I den ringen står också den här texten.

James Brown framför "Say it Loud, I'm Black and I'm Proud" på Playboy After Dark

James Brown framför ”Say it Loud, I’m Black and I’m Proud” på Playboy After Dark

Expressen 30 maj 1996

Minns du varför du skrev Inringad?
Ja, det gör jag. Det var en av de första texterna jag gjorde när jag skrev för Expressen Kultur och jag kände väl något slags behov av att resonera kring vad jag hamnat i för sammanhang. Jag var ganska misstänksam mot hur medier kan plocka upp unga människor som man på ett eller annat sätt har användning av, på vilka premisser det sker. Jag höll på med frågor som hade med ras och identitet att göra och jag kände väl att jag var ganska ensam om det. Inte så att ingen annan gjorde det, men jag hade inget sammanhang med andra. Det var något jag även hade känt när jag pluggade. 1996 hade jag precis hoppat av studierna där jag försökte göra saker som hade med mina frågor att göra. Vithet och privilegier, men jag hade ingen adekvat handledning som förstod vad jag höll på med eller ville göra. Det ledde till att jag tafatt orienterade mig i litteraturen och tänkare som handledare satte i mina händer, jag försökte böja dem för att förstå det jag ville förstå. Så när jag kom ut på Expressen så skrev jag väl Inringad som något slags sätt att tala om, mer för mig själv, hur jag uppfattade min position i en offentlighet. Det handlar om en vit majoritetskultur som är överseende med protesterna från de svartas förtryck. Men jag fick inga reaktioner, det bara var så. Trots att jag skrev grejer som kunde vara väldigt högljudda. Till exempel om domstolar som var genomrasistiska, Avgå alla!, skrev jag. Men det var som att ropa ut i mörkret, jag fick ingen feedback.

Varför tror du att du inte fick någon respons?
För att vi var för få som höll på med frågorna det var så marginellt och därför så var även responsen ljummen och överslätande. En icke repsons. Men numera har ju det svängt, det kan man ju bara se på de reaktioner som Rummet har fått. Jag tänkte på det då Sveriges Radio kände sig nödgade att göra att gör ett inslag om det är okej att ha en separatistisk cirkel eller ej. Det är ett uttryck för att majoritetskulturen känner sig utmanad i sin position, tillskillnad mot hur den kände sig 1996.

Om du tänker att den antirasistiska och rasifierade rösten då befann sig Inringad, står den kvar i den ringen eller har den tagit sig ut?
Ja, den har tagit sig ut, eller, de vita människorna på kuddarna har ställt sig upp och skriker tillbaka! De skriker, Nu är kalaset slut! Och nu ska du gå hem!
Haha, så är situation som den ser ut nu. Som jag ser det började detta någonstans kring 00-talet när Paulina de los Reyes och Masoud Kamali ledde den statliga utredningen om strukturell diskriminering och producerade flera volymer text för det projektet. Utredningen hade ursprungligen haft en annan ingång och ledning som bestod av andra forskare som blivit avsatta efter att de los Reyes och Kamali började ifrågasätta utgångspunkten för utredningen. Det ledde till att de los Reyes och Kamali fick massiv kritik och blev misstänkliggjorda, kallade för kvasiforskare som var för politiska och så vidare. Det var det första stora uttrycket emot vad som hände, att rasifierade, offentligt och i ett svenskt sammanhang sa, Nu ska vi föra talan en stund och säga hur vi ser på det! Integrationen på arbetsmarknaden har inte har att göra med språkkunskap, utan det är diskrimineringen som gör en massa problem. Det var det första tecknet på backlash, sen så har väl den blivit tätare och tätare. Och jag välkomnar den utvecklingen. Jag tänker till exempel att Rummet blir en nationell angelägenhet. Något som handlar om hur många som kan gå på till exempel en studiecirkel eller ej. Vilket är jättebra, jag hade törstat efter det sammanhanget -96, jag kanske gör det fortfarande. Men att det måste utredas av nationell radio om det är försvarbart eller inte är ett uttryck för en oro i kulturens mittfåra och det är förstås bra för det utrycker att något har förändrats. Och jag räknar med att det tonläget kommer att fortsätta, den här kulingen. Det mojnar inte än.

Men var ser du att den antirasistiska rörelsen befinner sig idag?
Jag ser att den är splittrad och trevande, den bottnar inte i en bred folkrörelse eller massrörelse. Den finns på massa olika ställen, den spretar och disparata samtal pågår i olika sammanhang. Jämför med amerikanska medborgarrättsrörelsen på 50-talet, de hade föregåtts av decennier av politisk organisering från slaveriet och framåt. Många var inblandade i den största organisationen som samlade svarta amerikaner, de hade hållit på och jobbat länge. Vilket ledde till en förändring. Det var ju inte så att Rosa Parks satte sig på bussen och ba, Nu är jag lite trött! Hon var även en person av politisk aktivism som kunde den frågan. Och visst finns det i Sverige människor som har jobbat politiskt i partier, utom partier och som formerar sig mer och mer. Men det är inte i en bred massrörelse som kan trycka på. Och det som representation verkligen kan pressa med är genom att representera ett kollektiv som ställer särskilda krav. Men en sådan kan vi inte prata om idag.

Vad pysslar antirasismen egentligen med, jiddrar vi bara?
Nej det tycker jag inte. Jag måste tro att det rör på sig. Att det som hänt på senaste inte bara är slumpvisa jiddrerier utan ett utryck för en rörelse framåt på europeisk mark som utmanar en vit hegemoni. Jag känner hela tiden mer och mer och ser kvitton på att det verkligen behövs och är ogjort. Men för att få nämna en av mina käpphästar, det som medborgarrättsrörelsen gjorde var att de tog fasta vid den amerikanska grundvisionen om alla människors lika rättigheter. De lyckades komma fram till någon slags samhällelig överenskommelse om att deras rörelse överensstämde med den amerikanska visionen. Det jag menar är att i Sverige och Europa så finns inte den grundläggande överenskommelsen. Vi är inte överens om att alla som är här har samma claim till dessa platser. Det visar sig till exempel genom hur vi behandlar romer i Sverige och Europa, trots att den romska minoriteten funnits i Europa i tusen år är de villkorade. Medborgarskapet fungerar inte som lackmustest här, det är inte grejen, utan något annat.

Vilka strategier kan antirasismen använda sig av för att inte bli inringad?
En anledning till att jag kände så var att jag inte hittat min egen röst. Eller visste vad jag höll på med. I ganska många år trodde jag att jag var tvungen att förhålla mig till frågeställningar och debatter som integration på arbetsmarknaden fast jag inte var så intresserad av det. Men ju bättre man är på att ha en egen analys desto mindre inringad blir man. Ett sätt att skaffa sig det är genom att träda in i ett eget sammanhang, där du utan påverkan kan ställa dina egna frågor och hitta dina egna perspektiv. För mig skedde det när jag blev kontaktad av Devrim Mavi och Lawen Mohtadi som ville göra en egen tidning som blev tidskriften SLUT. Efter det kändes det enormt ointressant att verka i manistream-media. Den kändes helt platt och meningslöst att vistas där när jag istället kunde prata med jättespännande människor! Så tipset är att bygga upp institutioner. Egna medieplattformar, föreningar, platser för samtal, aktivism och analys som har egen varaktighet och inte är helt beroende av mittfåran för sin existens. Man kan inte ”dismantle the master’s house by using the master’s tools”. Det är svårt att göra uppror från DNs kultursida. Det är bättre med egna rum. Sen när man kommer ut ur den bubblan så är man bättre rustad att framföra en kritik som inte låter så inringad.

 

 

Oivvio

 

 

 

 

Oivvio Polite är skribent, radiomakare och programmerare.
Han bloggar på oivviosarkiv.polite.se

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Du behöver inte hålla God Ton™, men kommentarer som bryter mot lagen, innehåller

  • svordomar och obscena ord
  • kommersiella budskap
  • personliga påhopp
  • pornografiska, främlingsfientliga och sexistiska yttranden
  • hot, trakasserier, skvaller och lögner

eller på annat sätt strider mot vår kommenteringspolicy kommer inte att publiceras. Rummet är en säker plats, kom ihåg att respektera detta!