Jag vet att ni egentligen ville ha ett annat barn

scan0003

Nej,

Jag vill inte vara en del av detta projekt, denna så kallade solidaritetsgest, denna alternativa progressiva och radikala familjebildning, detta världsmedborgarskap som ni hyllar men som jag inte har tillträde till. Jag vill inte vara ert antirasistiska alibi, er gulliga etniska docka eller er plan B. Lämna mig i fred!

Jag vill inte att ni sätter er ner och ömt berättar att jag blev bortlämnad av kärlek, och att jag blev vald av en ännu större kärlek. Att det var meningen, att guds vägar äro outgrundliga, att ödet förde mig hit. Jag är inte längre ett barn och nu vet jag att det är bullshit: Jag vet att jag blev stulen, jag och så många andra. Jag vet att mina papper förfalskades för att jag skulle kunna skickas hit, jag och så många andras. Jag vet att ni egentligen ville ha ett annat barn, och hade det inte blivit jag så hade det blivit något annat. Jag vet att jag är fullkomligt utbytbar. Jag och så många andra.

Ni säger att man inte betalar för ett barn. Men vad spelar det för roll?

Det jag ser framför mig när jag tittar i mina papper är ifyllda beställningsformulär, fakturor, kvitton, beskrivningar av önskade och oönskade barn (nej till blandbarn, nej till handikappade barn), en enkel flygbiljett och ett pass i vilket det står: Resans syfte: Adoption.

Jag vill inte höra att jag fått en andra chans. Jag vill inte höra att jag ska vara tacksam och när jag frågar varför jag ska vara tacksam vill jag inte få en lista över materialla ting som på något sätt står över rätten till mitt ursprung, min identitet, mitt modersmål, mitt genetiska arv, min familj, mig själv.
Att få vara en hel människa är visst en rätt enbart förbehållen några få, inte någon som blivit bortlämnad i ett land i tredje världen.

Jag har inte fått en andra chans, jag blev bestulen på min första chans.

Jag vill att ni ska sluta att ständigt ställa mina levnadsvillkor, min livskvalitet och min status som människa mot gatubarnets, ni vet, det där bedjande, övergivna barnet som lever på affischer som vädjar till vårt dåliga samvete. Jag är inte en av dem och har aldrig varit det. De är inte de som adopteras, och det skulle även ni veta om ni läste på.

Jag vill inte att min kritik av den alltmer väldokumenterade korrupta adoptionsindustrin ska förlöjligas genom att ni kallar mig för ett argt, bittert och otacksamt adoptivbarn. Jag vill inte att mina erfarenheter av rasism, sexism, exotism och utanförskap ska trivialiseras som någons dåliga dag. Jag vill inte att mitt sökande efter mina rötter ska beskrivas som ett svek mot mina svenska föräldrar. Jag vill heller inte att mina erfarenheter som adopterad ska avfärdas med berättelser om din vän som är adopterad, som inte alls känner som jag eller har upplevt det jag beskriver.

Det jag vill är att ni slutar att ställa oss adopterade mot varandra. Att ni slutar att tysta oss som uttrycker smärta och sorg genom att byta ut våra röster mot en glad adopterads. Att ni slutar att dölja problematisk statistik med en leende adopterad som får säga: Nämen, jag känner då inte alls igen mig. Det sägs ju att det går bra för de flesta adopterade, så sluta att vara så rädda för andra perspektiv.

Men framför allt vill jag att ni lyssnar. Tar in vad vi, som blir allt fler, och som försöker höja våra röster faktiskt säger:

 Barnets rättigheter måste alltid gå först!

Barnkonventionen måste följas, Haag-konventionen måste följas, internationell adoption är alltid en sista utväg!

Mammor och pappor ska få hjälp att behålla sina barn i stället för att uppmuntras att lämna bort dem.

Oavsett om man är en lycklig eller olycklig adopterad så förtjänar man att veta att man inte blivit stulen, att man inte blivit utsatt för trafficking, att ens föräldrar inte blev lurade att lämna bort en.

Det finns ingen rätt till barn, det finns bara ett barns rätt till föräldrar. Och dessa föräldrar ska i första hand vara barnets egna. Även om de är ogifta, även om de är ensamstående, även om de är fattiga, även om de bor i ett krigsdrabbat land. Och även om de inte är vita.

 Så säger jag. Så säger vi.

Vi är inte arga, bittra och otacksamma.

Vi har bara röster som låter annorlunda än de ni är vana vid att höra.

 

 

Han Yang: Adoptionsaktivist som genom främst bild och text skapar alternativa bilder till den etablerade kanon vad gäller adoptivberättelser av adopterade själva. Kämpar för rätten till den egna rösten, men också rätten till kunskap om den egna adoptionen, rätten att veta var man kommer ifrån.

5 kommentarer på “Jag vet att ni egentligen ville ha ett annat barn

  1. Äntligen! Någon som förstår ilskan. Någon som också äcklas av detta ”var tacksam” allt detta ” var glad att du kom hit, annars skulle dit liv med största säkerhet varit förfärligt” Vad vet dom om det? Vad vet jag om det för den delen. Frustrationen att inte kunna berätta sin egen historia fullt ut. Frustrationen gällande den obefintliga kritiken av adoptionsprocessen som INTE har rasistiska förtecken. Jag kommer aldrig att vara tacksam för att någon med större köpkraft än mina föräldrar fått möjligheten att kalla sig mina föräldrar. Det är deras vinst. kanske min också, men samtidigt är jag alltid förloraren.

  2. ”Ni säger att man inte betalar för ett barn.”

    Vem har sagt detta? För det är ju exakt detta föräldrar som adopterar ett barn gör – de betalar en jävla massa pengar och tid för att få adoptera.

    ”Jag vill att ni ska sluta att ständigt ställa mina levnadsvillkor, min livskvalitet och min status som människa mot gatubarnets, ni vet, det där bedjande, övergivna barnet som lever på affischer som vädjar till vårt dåliga samvete. Jag är inte en av dem och har aldrig varit det. De är inte de som adopteras, och det skulle även ni veta om ni läste på.” – var ska jag läsa på? Var finner jag information om just detta ‘icke-fenomen’ av gatubarn? Vad är det du menar? Vilka är det som adopteras?

    ”…alltmer väldokumenterade korrupta adoptionsindustrin…” samma här. var är den dokumenterad?

    ”Att ni slutar att tysta oss som uttrycker smärta och sorg genom att byta ut våra röster mot en glad adopterads.” – Vilka är dessa ‘ni’ som du syftar på och talar till hela texten igenom? För jag håller med dig, det är absolut inte rätt att ens sorg över att vara adopterad inte ska få vara en del av en och synas. Det är viktigt att ens röst, oavsett om den är sorgsen eller glad, skall få höras.

    Jag är adopterad och uppfattar denna text som bitter. Vet ju trots det knappt något om dig som skrivit denna och därmed blir jag nyfiken. Vem är det som sagt alla dessa idiotiska saker till dig? Hur kommer det sig att du fått så negativa tankar om din egen historia och livssituation? Du behöver inte svara, men jag hoppas att du gör det. Är endast nyfiken och ej ute efter att döma eller bråka.

  3. Jag tycker det är precis så. Och inte är texten bitter den är sann och som den säger är allas historia olika. Och även dess omgivning förälder osv. Alla får inte samma positiva miljö el kärlek. Tyvärr är det oxå som ett lotteri. Men sanningen är att det är på så vis för många och även jag känner så. Och de är bra att nån vågar öppna sig på detta vis. Fint skrivet tycker jag/ annaclara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Du behöver inte hålla God Ton™, men kommentarer som bryter mot lagen, innehåller

  • svordomar och obscena ord
  • kommersiella budskap
  • personliga påhopp
  • pornografiska, främlingsfientliga och sexistiska yttranden
  • hot, trakasserier, skvaller och lögner

eller på annat sätt strider mot vår kommenteringspolicy kommer inte att publiceras. Rummet är en säker plats, kom ihåg att respektera detta!