MANIFEST

Det finns ett våld i att leva i en värld där den vita blicken formulerar oss, bygger oss och bestämmer vårt värde. Vi lever på undantag, inom klausul, där vi hela tiden tvingas övertyga omvärlden och oss själva om vårt existensberättigande. Vi är parentesen på pappret som någon annan satt oss innanför.

Det är en självbevarelsedrift att inte följa den vita logiken. Den är inte vår, det är inte ifrån våra positioner världen formuleras. Våra villkor är under konstant undantagstillstånd. Det är inte utifrån våra erfarenheter beslut tas om rasifierade som massdeporteras, rasprofileras och kriminaliseras.

Vi verkar i en tid då det sitter ett fascistiskt parti i riksdagen som ständigt växer. Då det från regeringspartier lyfts krav på språktest och villkorade medborgarskap. Då farmödrar, söner och spädbarn dömda på förhand registreras som brottslingar. Då en hel förort klumpas ihop och statsministern kräver av alla att ta avstånd från några fås bilbränder. Då det största oppositionspartiet nekat flyktingar amnesti och misstänkliggjort deras barn. Då statistiken pekar på en misslyckad skolgång. Då vi är potentiella bilbrännare, terrorister, tjuvar, parasiter, hustrumisshandlare. Då vi blir en massa oavsett om vi vill ingå i det kollektiva eller ej.

(Vi borde starta en brand, sätta eld på våra erfarenheter och ord.)

Vi talar i en tid då folk skriker censur, spelar sårade, och anklagar oss för att agera tystande när vi för en gångs skull får höras. Då vi hånas och förminskas när vi ifrågasätter någons tolkningsföreträde, när vi tar makt. När våra upplevelser av rasism väger lättare än en persons nostalgibegär, lösgodissmak.

Vi måste spela tama. Annars är vi förvildade. Vi måste spela nöjda, annars är vi aggressiva, otacksamma, giriga. Vi måste vara tystade för annars tystar någon oss.

– Jag är rädd för att få ett barn och handla godis med det; förklara varför godispåsarna ser ut som de gör. Jag är rädd för att få ett barn och gå på café med det, att det finns bakverk som heter samma sak som vi kallas innan vi blir ihjälslagna av nassar. Jag är rädd för att få ett barn och lära det att vara tufft, tjockhudat, att inte ta åt sig, att inte bry sig när andra barn ritar hakkors på bänkarna. Jag är rädd för dagen mitt barn bläddrar i en bok och ser sig själv gestaltad med ett hån. Jag är rädd för dagen jag måste förklara att det inte är lika säkert, lika mycket värt som andra barn. Jag är rädd för dagen jag måste förklara att det kan bli skjutet om det bär fel klädsel; om dess bil gått sönder och det ber om hjälp; om att det konstant måste bevisa sitt värde, hävda sin rätt i en värld som är fientlig, i en värld som önskar att det inte fanns. Jag är rädd att behöva göra för mitt barn, det som min pappa gjorde för mig.

Vi lever i en tid då våra föräldrars underbetalda kroppar är sönderslitna av att vårda gamla vita, av att städa vitas trappuppgångar, diska vitas vita porslin och ändå aldrig få bli fullvärdiga medborgare. Vi växte upp i en tid då vi skämdes över dem för att vi lärde oss att se dem med den vita blicken. Vi går mot en dag då vi ska begrava våra föräldrar i en jord som aldrig fick bli deras.

– Jag minns när jag såg Ronja Rövardotter första gången och Mattis skriker ”jag har inget barn”. Ronja har svikit honom och han reagerar så naturligt, genom att vara skitarg, gråta och rida runt planlöst i skogen. Det är mitt livs starkaste scen. Jag känner stämningen med hela kroppen. Och just nu känns det precis så. Ett uppbrott. För första gången ser jag saker i dess rätta ljus. Jag ser sveket, anpassningen, all energi som har gått åt till att passa in och hur den vita medelklassfären slitit mig ur mina fogar. I begynnelsen ser man sin familj som sin publik. Sedan vänds blicken. Man vill ha uppskattning, bli klappad på huvudet. För den vita blickens uppskattning offrar man allt. Man vill mysa med den, ligga med den, flytta in hos den. ”Titta, jag klarade mig. Det vita rummet har godkänt mig!” Men när jag blinkar och registrerar min omgivning ser jag detta: Idel vita människor som inte delar min livshistoria. Som dessutom skämtar på min (och vår) bekostnad. Det vita rummet har sipprat in i mig och lämnar mig svarslös när jag tvingar mig själv att sluta adressera det.

Det tär att alltid vara en villkorad del av det samhälleliga vi:et. Det är nedbrytande att alltid vara med på nåder. Det gör oss trötta och modlösa, men också aggressiva och misstänksamma. Det gör oss ängsliga. Därför bygger vi ett annat vi: genom att utestänga de vita kropparna. Vi vänder oss för första gången till varandra.

RUMMET uppstod ur en överlevnadsinstinkt: vi väljer separatism. Annars kommer vi aldrig att få igång det antirasistiska samtalet. Annars kommer vår roll vara att utveckla andras tänkande, inte vårt eget. Annars kommer vi aldrig att kunna vara något annat än en token black friend, ett alibi, en inkvoterad svart ö i ett annars vitt hav. För vi dör tristessdöden när vi igen, alltid, för evigt tvingas backa bandet och börja om från början.

(Var det verkligen så illa som du beskriver det?)

(Kan det ha varit du som övertolkat?)

(Tror du inte att den andra personen menade väl?)

(Är du inte onödigt aggressiv?)

– Jag skulle sjunga på en klassträff inför allas familjer, fröken och killen jag var kär i. Lågstadiet, tidigt 90-tal, sen höst i Gävle. Låten: ”Kungens lilla piga”. Älskade den. Övade tills jag sjöng den i sömnen. ”Och hon ska sopa trappan och hon ska skura golv och hon ska bära slask och ved och vatten.” Mina föräldrar skulle också dit men ställde in. ”Det ska vara ett fackeltåg mot rasism samma kväll, om inte vi protesterar vem ska då göra det?” Lasermannen, attacker mot flyktingförläggningar, Ny demokrati. Utan mamma och pappa i publiken sjöng jag. ”Men hon är aldrig ledsen, fast det är mycket knog, hur än det går i livet, så klarar hon sig nog.” Applåder, alla applåder. Men jag gömde mig, för jag var den enda utan föräldrar där. Som vanligt den med den konstiga familjen. En klasspappa höll ett tal om att det var fint att alla var samlade och att mina föräldrar var borta för att de gjorde något viktigt. De demonstrerade mot rasismen som drabbade Sverige. Alla såg uppmuntrande mot mig. Jag sträckte på mig, men kände sedan ett obehag. För det var bara mina föräldrar som tyckte det var viktigt att protestera. Det vara bara mina föräldrar som inte var från Sverige.

RUMMET är en plats där vi slipper applådera varje visat intresse, en plats där vi inte behöver bjuda ut oss själva och få höjda ögonbryn till svar. RUMMET är en plats där vi kan få läka, där vi slipper förställa oss i rädsla för sanktioner. RUMMET är en plats där vi slipper le när någon vill röra vårt hår. RUMMET är en plats där vi slipper niga, bocka, tacka och ta emot. RUMMET är en plats där vi slipper skämta om vårt ursprung för att själva hinna först.

(”Burrito! Fajita? Ay ay ay!” *spelar på en fiktiv panflöjt*)

(”Min mamma är så hårig!” ”Min kusin flög planet in i WTC!”)

(*Slår på en bongotrumma och låtsats ringa hem*)

– Jag var 13 år, hängde ensam i ett köpcentrum i väntan på att mamma skulle plocka upp mig. Jag gick in i en klädaffär, stack händerna i fickorna, gled med ögonen över skira blusar och halsband av pärlor och plast. Sedan märkte jag att expediten hade lämnat kassan. När jag rörde mig bort följde hon efter. Hon trodde att jag tänkte snatta – att jag var en snattare. Vad hade jag gjort för fel? Var det åldern, kläderna? Var det hudfärgen? Det hände fler gånger. Att gå in i en affär förde med sig en omedveten ansträngning – tänk om ett halsband råkade falla in i väskan? Vad skulle jag göra då? Jag var ju dömd på förhand. Och samma sak på stan, i tunnelbanan, den där blicken, den växande paranoian, ansträngningen. ”Jag kan prata svenska. Jag är en snäll person. Jag har en positiv attityd. Jag är LAGLYDIG.” Ett fängelse, och jag är min egen fångvaktare.

RUMMET är till för alla oss som känt friktion när vi tagit upp något och det landat fel. När våra utseenden har studsat mot midsommarfirandet, kräftskivan, whatever. När våra utseenden har gett andra en ursäkt att fråga: ”Ursäkta, men vart kommer du ifrån egentligen?” RUMMET är en frizon, ett nätverk, en plattform, en gruppkram, ett utrymme där vi alla kan få lov att bara vara. Fatta vad skönt.

1. RUMMET är separatistiskt för rasifierade personer – inte nödvändigtvis lika mycket av lust som av nöd. Inte nödvändigtvis lika mycket av utopiskt tänkande som av nykter realisation. I det vita samtalet blir vi konstant bromsade i våra antirasistiska och intellektuella processer när vi hela tiden krävs på förklaring, på hjälp, på undervisande, på förståelse, på bevismaterial, på tröst. Det här är RUMMET där vi slipper detta.

2. RUMMETS VI är alltid rasifierade personer – i motsats till VI:et i världen utanför, där vita alltid är de tilltalade, de med agens, de med en röst. Där är vi alltid de omtalade, de diskuterade, de andra; aldrig de med egna röster, aldrig den tilltänkta läsaren. Rasismen gör oss till objekt: den avhumaniserar oss, gör att våra förluster, levnadsvillkor och liv värderas lägre. Den blicken legitimerar en politik som utvisar människor till döden, normaliserar brutala arbetsförhållanden. Men vi ser. Vi ser att det är ett övergrepp att bli konstant omtalad men aldrig tilltalad. I RUMMET är vi både aktörer och publik.

3. RUMMETS deltagare kan lägga sin roll som enskild grupprepresentant åt sidan – här behöver vi inte oroa oss över att vara dåliga representanter, här slipper vi tala för varandra. I RUMMET är vi individer, här är ingen någons ombud. I RUMMET behöver vi inte skräda orden, väga dem varsamt för att samtalslogiken endast tycks tillåta en att vara sin ytliga identitet, och endast en i taget: här slipper vi undvika missämja; här kan vi vara allt – och vara oeniga.

4. RUMMET vänder ryggen åt den vita publiken. För vi kan inte utveckla resonemang om de hela tiden dränks i vita tårar. RUMMET är inte en plats där vi dömer varandra på förhand, utan där vi får tänka högt. RUMMET vet dessutom hur skrämmande enkelt det är att få diskussionen att avstanna. Hur lätt det är att avbryta någon som inte har språket, någon som inte bär på självklarheten i att få plats i ett offentligt samtal i kroppen. Men missuppfatta inte detta. Det är inte våra kroppar som förvägrar oss samtalsinträdet, våra kroppar bär aldrig skulden för att samtalstonen är fel. Den vita blicken perforerar samtalet, ställer irrelevanta frågor, hittar en egen samtalston med en egen hierarki. Vi har alltför länge lärt oss ducka för just det. RUMMET räds inte konflikten men är ointresserat av att bemöta den inom de ramar som ställts upp. Vi river därför alla hinder, bygger en egen yta, en egen plats med egna bollplank att studsa tankarna mot.

5. RUMMET är en säker plats för alla rasifierade – oavsett könsidentitet, klass, ålder, funktionalitet, sexualitet. RUMMET skapar sina egna normer – och har din rygg.

RUMMET är kropparna som inte passerar spärrarna utan identitetshandlingar.

RUMMET är namnen folk slutat försöka uttala.

RUMMET är kropparna som rör sig i utkanten.

RUMMET tar platsen som förvägrats oss.

RUMMET är våldsamt, ömmande, äcklat, vackert, skitfult, perfekt.

RUMMET tar bladet från munnen.

RUMMET är lugnt och resonerande.

RUMMET tänker aldrig efter.

RUMMET har viktiga saker att skrika.

RUMMET blir önskade ut ur landet när vi inte visar tacksamhet.

RUMMET är inte tacksamma.

RUMMET har glimten i ögat och skärvan i fickan.

RUMMET är blodigt allvar – slits ut, mår dåligt, självhatar.

RUMMET ”måste vara bättre än svenskarna för att slå sig fram”.

RUMMET vill prova en tanke och låta den flyga.

RUMMET minns känslan av att leka ”neger och president” under rasten.

RUMMET är.

RUMMET minns sin första kontakt med Tintin i Kongo.

RUMMET kvoterar aldrig in vita för mångfald.

RUMMET omyndigförklarar vit feminism i analysen av rasifierade, könade kroppar i en vit värld.

RUMMET begär inte att vi ska representera våra kön, sexualiteter, färg, etiketter.

RUMMET är dina vapendragare och solidariska meddemonstranter.

RUMMET förstår inte alla ord.

RUMMET vänder ryggen åt den vita publiken.

RUMMET fick alltid vara Scary Spice.

RUMMET vann en gång en luciatävling men då gjordes hela tävlingen om på frökens initiativ.

RUMMET är Arja Saijonmaa och Slash och Brandy och Trey Songz.

RUMMET är inte bittert men bits.

RUMMET filar inte naglarna medan vitheten hinner ikapp, utan vässar pennan (och kniven).

RUMMET fläker ut sig, delar med sig, ger bort nyckeln till dagboken.

RUMMET är dina systrar, bröder och syskon.

RUMMET grät när de läste James Baldwin.

RUMMET har aldrig läst James Baldwin.

RUMMET undrar: Vem fan är James Baldwin?

RUMMET fick det med modersmjölken.

RUMMET fuckar upp stämningen.

RUMMET kastar ut den vita publiken som avbryter föreställningen. THE SHOW MUST GO ON!

RUMMET står kvar på scen.

4 kommentarer på “MANIFEST

  1. Jag tycker det är sorgligt att ni väljer den här vägen. Separatism är inte att gå vidare, det är att ge upp. Rasism kan inte fördrivas med rasism. Hoppas att ni inser detta.

    • Separatism är en av flera metoder vi prövar på/har testat på, men alla gillar det inte! Känner liksom att most likely you’ll go your way and I’ll go mine. *icke-separatistisk referens* :D

  2. Jag grät när jag läste det här. Ni är det bland det bästa som händer i världen just nu. Om jorden hade varit en bok hade ni varit hjältarna! Fyfan vad jävla bra det här . Heja er! Ni gör skillnad på riktigt!!

    Förståelse och solidaritet!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Du behöver inte hålla God Ton™, men kommentarer som bryter mot lagen, innehåller

  • svordomar och obscena ord
  • kommersiella budskap
  • personliga påhopp
  • pornografiska, främlingsfientliga och sexistiska yttranden
  • hot, trakasserier, skvaller och lögner

eller på annat sätt strider mot vår kommenteringspolicy kommer inte att publiceras. Rummet är en säker plats, kom ihåg att respektera detta!