Och samfälld skall vår räddning bli

Av Malcom Kyeyune

”Vi deklarerar krig mot socialismen, inte för att det är socialism, utan för att den har vänt sig mot nationalismen. Även om vi kan diskutera vad socialismen är, vad dess program är, vad dess taktiker är, är en sak uppenbar: det officiella italienska socialistiska partiet har varit reaktionär och fullkomligt konservativt. Om dess perspektiv hade fått råda skulle vår överlevnad idag vara omöjlig”.”

– Benito Mussolini

 

”…Att bygga socialism innebär inte bara att bygga enorma fabriker och mjölkvarnar. Detta är essentiellt, men inte nog för att bygga socialismen. Människor måste växa i sinne och hjärta. Och med bas i denna individuella förändring i våra tillstånd kommer en ny typ av mäktig socialistiskt kollektiv formas, i vilken ”jag” och ”vi” kommer att förenas i en oskiljbar helhet. Ett sådant kollektiv kan bara utvecklas med bas i djup ideologisk solidaritet och en lika djup emotionell återförening, ömsesidig solidaritet.” 

– Nadezhda K. Krupskaya

Det våras för Jimmie Åkesson. De framsteg som SD gjort och fortsätter att göra har visat sig svåra att förklara för de liberaler och vänstertyckare som menade att ett rasistiskt, fascistiskt (nazistiskt?) parti aldrig skulle kunna vinna framgång i Sverige. Dessa profetior var minst sagt ogrundade; idag är SD tredje största parti enligt många opinionsmätningar, och SDU är numera det näst största ungdomsförbundet i Sverige.

Paradoxalt nog verkar det som om den mest onämnbara egenskapen hos SD idag är något som egentligen ligger helt i öppen dager och som partiet själv gör allt för att framhäva. Det är därför något förbryllande att så få faktiskt talar seriöst om denna egenskap, men troligen slår den helt enkelt mot en väldigt öm nerv hos partiets politiska motståndare. SD sitter numera – tillsammans med den bredare nationalistiska rörelse partiet alltjämt är en del av – på ett mer eller mindre unikt anspråk på den politiska arenan: det är här, och endast här, som man fortfarande kan hitta en politiskt projekt som är solidariskt i egentlig mening. Vi kan uttrycka saken på ett annat sätt: nationalister (i vid bemärkelse) är idag i princip helt ensamma om att tala om ”vårt folk” eller ”våra kamrater” och faktiskt mena vad man säger. Endast här erbjuds en visionär – för att inte säga utopisk – bild av en mänsklig gemenskap som överordnat politiskt projekt med någorlunda trovärdighet. Detta är inte någon struntsak, och det är dessutom något som vänstern redan för länge sedan gav upp om eller lade åt sidan.

Det är att rida på en gammal käpphäst att hävda nationalismens huvudsyssla ligger i att sortera bort och exkludera människor. Detta stämmer i och för sig, men det är att missa poängen: exkluderingen är i slutändan precis lika nödvändig som den är sekundär. Den exkludering som riktas mot ickemedlemmar motsvaras alltid av en minst lika stark inkludering för de som anses vara en del av gruppen, och för alla de som kvalar in som ”svenskar”, ”arier”, ”skandinaver” eller vad det nu kan heta så är upplevelsen radikalt annorlunda än för en person som ”inte hör hemma”. Nationalismen beskrivs idag stundtals som ”den kärleksfulla rörelsen”, och detta är knappast någon slump. Oavsett om förevändningen de jour råkar stavas kultur, nation eller ras så är den bakomliggande principen densamma: nationalismen föreställer sig en grundläggande gemenskap mellan människor, en gemenskap som grundar sig på något djupare än individens egoistiska intressen eller karaktärsdrag. Är du svensk så har du anspråk på en plats där du hör hemma, ett broderskap som – åtminstone i teorin – kommer att acceptera dig utan knussel helt oavsett vilka fel och otillräckligheter du bär på som individ. En anspråkslös, förutsättningslös sorts kärlek, med andra ord.

Som bekant är verkligheten långt mer solkig än den idealtyp som skisseras ovan, men detta ändrar knappast mycket i sak. Undantag, motsägelser och undfallenhet till trots: grundtanken bakom det politiska projekt som SD är en del av är fortfarande att alla ska med, och att alla dessutom har en grundläggande rättighet att få vara med (så länge det rör sig om svenskar, dvs). Det var inte direkt igår som aposteln Paulus gav uttryck för samma sorts princip med följande bevingade ord: ”Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.”, och i nationalismens Sverige finns det knappast heller några arbetslösa eller direktörer, inga fattiga och inga rika, inga kapitalister eller proletärer: enbart svenskar, bärare på ett gemensamt (kultur)arv av ojämförlig dignitet.

Budskapet må vara enkelt, men likväl så bär det på en enorm sorts sprängkraft, en kraft som kan göras gällande både politiskt och emotionellt. Partiets framgångar kan inte förstås utan att man först tar hänsyn till just skickligheten varmed partiet ständigt för ut och utnyttjar detta budskap. Detta är dock terräng som man gärna undviker att ta diskussion på idag, till förmån för ändlösa diskussioner om hur rasism är ”fel”, ”dumt” och ”oacceptabelt”. Jag skulle gissa att undfallenheten här har att göra med att man helt enkelt känner sig obekväm: kanske påminner detta lite för mycket om en del av historien man helst skulle vilja glömma idag. I en annan tid så ljöd trots allt ett mycket liknande budskap från de egna leden: proletärer i alla länder, förena eder!

Färre och färre tycks komma ihåg att socialismen för inte allt för länge sedan kunde skryta med apostlar och predikanter som satte självaste Paulus på skam vad gäller enträgenhet och glöd. Reducerat till sina grundläggande beståndsdelar så var det sekulära gospel som dominerade arton- och nittonhundratalen mer än bara en artfrände till originalet, och sprängkraften i det budskap man bar på kan knappast överdrivas: här fanns inga fransmän eller ryssar, inga valloner eller saxare. Här fanns enbart proletariat och bourgeoisie, och det ansågs som en självklarhet att gemenskapen som proletärer var av en långt högre art än alla de världsliga skillnaderna dem emellan. Lika självklart var att att denna gemenskapsgrundande egenskap (klasstillhörighet) hade förtur gentemot andra egenskaper såsom ras, kön, nationalitet osv. Alla arbetare hade alltså en rättighet (och egentligen en skyldighet) att vara delaktiga, helt oavsett individuella betingelser. Även reaktionära arbetare var således åtminstone latent inkluderade, och de kunde därmed göra anspråk på att inkluderas i den socialistiska rörelsen om eller när de sansade sig.

För den som tvivlar på just hur kraftfull den emotionella laddningen i denna sorts gemenskap var så kan jag varmt rekommendera Arvid Rundbergs ”En svensk arbetares memoarer”, en bok som lyckas med att både vara gripande och ge ett personligt färgat fönster in i dåtidens upplevelsevärld. Det kan nämnas att bokens intervjuobjekt var en av de som åkte ner till Spanien för att frivilligt strida i inbördeskriget. Det finns inte många saker i världen som kan övertyga människor som aldrig hållit i ett gevär förut att olagligt och helt på egen bekostnad resa till ett land de aldrig tidigare besökt för att slåss i ett smutsigt och brutalt krig där de antagligen skulle komma att dö; den sortens engagemang och blinda tro går endast att mobilisera när människor faktiskt upplever att de är en del av och slåss för något mycket större och viktigare än dem själva (det är för övrigt ett intressant sammanträffande att många av de som ”hedrar” minnet av dessa människor är samma personer som är allra flitigast på att ta avstånd från Revolutionära Fronten).

Detta betyder dock knappast att vi bör slå fast att alla ideologier egentligen är ”samma sak”, att världen består av ”lika goda kålsupare” eller dylikt trams. Mänskliga gemenskaper följer helt enkelt snarlika mönster, och detta av skäl som är just mänskliga, som härrör från det faktum att homo sapiens är namnet på en grupp sociala primater snarare än surfplattor och att de därmed kommer med ett operativsystem som är långt mycket svårare att programmera helt efter eget behag.

Mänskliga gemenskaper definieras minst lika mycket av vad och vem de exkluderar som vem eller vad de väljer att inkludera, och alla viktiga och emotionellt slagkraftiga gemenskaper människor emellan tar sig också rätten och friheten att brutalt sålla mellan de egenskaper som anses avgörande och de egenskaper som anses totalt irrelevanta. Grupptillhörigheter eller solidaritet kan baseras på alla sorters världsbilder och alla sorters värderingar, men detta sker alltid inom vissa praktiska ramar. En nationalist må hävda att nation och ras är den springande punkten människor emellan; socialismen hävdar som bekant att dessa saker bleknar gentemot klassens grundläggande solidaritet, och för den kristna aposteln existerar enbart kristna. Alla ideologier och världsuppfattningar har olika prioriteringar, men alla måste de prioritera: detta gäller även för den ideologi som låtsas att den inte är en ideologi överhuvudtaget, det så kallade ”sunda förnuftet”.

Hur som helst så är det ironiskt att en politiskt tradition som under ett drygt århundrade mer eller mindre trovärdigt gjorde anspråk på att representera solidaritetens ne plus ultra numera saknar sådana ambitioner överhuvudtaget. Hur kommer detta egentligen sig? Här är det talande att se till det språk och den sorts argument som i regel används av vänstern idag, och vi kan med fördel låta debatten om rasism fungera som exempel (kanske extra passande här, med tanke på inläggets fokus).

Jag ser sällan någon som kommenterar på att debatten kring rasism idag har kommit att nästan helt kretsa kring rasistiska personer snarare än rasistiska beteenden. Kanske verkar det självklart att problemställningen bör formuleras så att frågan blir vem som är rasist och vad som gör någon till rasist, men detta gör man inte utan allvarliga konsekvenser. Bra svar handlar i första hand om att ställa bra frågor, och det är just därför man aldrig bör undvika att utsätta den sorts frågor man ställer för kritik och granskning. Att fråga sig vad det är som gör en människa till rasist eller vilka det är som är rasister antar redan från början att rasist är något man är, det reifierar rasismen till en personegenskap. Detta har konsekvenser som inte enbart är filosofiska; de utgör i själva verket grunden för en viss sorts politik samtidigt som de omöjliggör en annan.

I Tyskland under mellankrigstiden så kunde man läsa socialisters och socialdemokraters skriverier om antisemitismen hos arbetare i termer av ”en sjuka, som tyvärr drabbat några av våra kamrater” och dylika formuleringar. Det är minst sagt inte särskilt troligt att du kommer att hitta många sådana beskrivningar av SD-sympatisörer hos överväldigande delar av den politiska vänstern idag. Tyska socialister kunde skriva så därför att de såg antisemitismen som ett tanke- och beteendemönster, som något som kunde drabba människor snarare än något dessa människor var. En antisemitisk arbetare slutade inte vara en arbetare, och kunde därför – åtminstone förhoppningsvis – tas ur sitt beteende och sin föreställningsvärld. Svensk debatt idag står i tydlig kontrast mot detta tankesätt, och här det är löjligt och i princip otänkbart att kalla en SD-sympatisör för ”kamrat” eller ge uttryck för något liknande solidaritet med rasister eller sexister. I själva verket skulle detta vara oerhört riskabelt för den som vill uppnå anseende som en god och rättrogen vänsterdebattör, då följdfrågan naturligtvis skulle bli om debattören själv är rasist eller anser att rasism på något sätt är ursäktligt eller acceptabelt. Rasism är inte acceptabelt, och på detta följer att personer som är rasister är inte acceptabla. Någon sorts gemenskap med den sortens människor är per definition en omöjlighet.

Det kan tyckas som en struntsak om man väljer att diskutera rasism som ett beteende eller som ett fenomen. Beteenden kan dock ändras, och en persons beteenden behöver nödvändigtvis inte göras liktydiga med dennes själsliga eller moraliska karaktär. Att tala om beteenden är därför något man i regel gör i syfte att ändra på dessa beteenden. Den som talar om rasism som en själslig eller moralisk egenskap behöver dock inte – och kan inte – ändra på något. För mellankrigstidens tyska socialister var det nödvändigt att tala om beteenden, därför att deras praktiska målsättning var att ändra på dessa så att de antisemitiska och reaktionära arbetarna äntligen skulle kunna bli en del av en större solidaritet och gemenskap. De ansåg sig inte ha råd att sortera bort defekta människor ur den egna klassen, och därför kunde de inte heller se antisemitism som just en människodefekt.

Det finns ett namn för det synsätt som idag är regel snarare än undantag hos vänstern: moralism. Moralismen kallas så eftersom den ser rasism, sexism och förtryck som utslag av vad som i sista hand är människors moraliska och personliga defekter och brister. En person som inte har några ickevita vänner och som röstar på SD skulle kunna skaffa vänner och skulle kunna sluta vara rasist, och att han eller hon inte gör det representerar således ett moraliskt ställningstagande från vederbörande. En rasist har – aktivt eller passivt – valt att vara rasist, och eftersom detta är ett klandervärt val så är det naturligt, ja till och med önskvärt, att klandra rasistiska personer. Låt gå att man inte kan ändra på dem (SD går som bekant inte direkt bakåt i mätningarna), men själva klandret är egentligen poängen. Moralismen må vara predikande, men den är också passiv; predikandet behöver inte längre ske i syfte att övertyga eller förändra, utan ju färre moraliskt rättrådiga personer det finns, desto stoltare kan de känna sig över att tillhöra den skara människor som faktiskt inte är rasistiska, sexistiska och rent utsagt avskyvärda. Moralismen förvandlar maktlöshet till en sorts perverterad dygd: ju färre det är som lyssnar, desto mer illustrerar situationen hur rätt man faktiskt ändå har, desto tydligare blir skillnaden mellan de goda människorna och de förtappade, alla de defekta uslingar vars enfaldighet och brottslighet hindrar dem från att inse sanningen (som man naturligtvis själv alltid sitter på). Moralismen kan liknas vid en förrädisk sorts drog: den bjuder användaren både på mening och på en berusande självbekräftelse utan like, men den är samtidigt ett dödligt gift för all politisk praktik. Dess förlamande och i förlängningen livsfarliga egenskaper gör det omöjligt att bygga någon sorts hållbart politiskt projekt med ett sådant missbruk som grund.

Det finns dock en sorts rörelse och en typ av projekt som är helt förenlig med aggressiv moralism: en sekt. Som bekant så finns det få sekter med mycket till makt eller inflytande, och i regel lever de i en föreställningsvärd där detta inte heller behövs: den egna maktlösheten framställs här som en dygd och inte som ett problem. En politisk rörelse måste alltid sträva efter ökad makt och inflytande för att realisera sina mål, men en sekt behöver inte det, och en sekt kan med fördel låna politikens språk för att legitimera sig själv. Skillnaden mellan en sekt och en politisk rörelse är inte särskild svår att utröna: Tysklands socialister hade inte råd att kasta människor på sophögen helt efter eget behag eftersom man rent praktiskt behövde dessa människor i den materiella kampen. Finns dock ingen kamp och inget överordnat politiskt mål som man strävar efter så kan man däremot vara hur kräsen som helst, vilket blir allt mer regel och allt mindre undantag inom ”radikal” (ha!) vänsterpolitik idag överlag. Här ska man inte underskatta effekterna av det historiska nederlag som Sovjetunionens kollaps innebar för vänstern i bred bemärkelse; en av konsekvenserna var att mycket av den politiska styrka och övertygelse man satt på gick upp i rök, och detta nästan bokstavligt talat över en enda natt. Vänsterns rent objektiva läge idag är helt katastrofalt, och moralism tycks utgöra ett av de verktyg som många använt för att rent subjektivt kunna hantera vad som skett.

Detta gör sig kanske extra tydligt när förment ”radikala” medlemmar i Vänsterpartiet talar om samma parti som en (åh så imperfekt) bärare av arbetarrörelsens ideal och historiska uppdrag och liknande floskler. Vi talar här knappast om någon sorts objektiv bedömning, utan snarast en desperat vädjan: Vänsterpartiet är ett toppstyrt, centralistiskt parti med en ledning som dessutom gång på gång demonstrerar ambitioner på att öka toppstyrningen – detta är redan definitionsmässigt själva motsatsen till en rörelse där makten flödar från botten och uppåt! Ingen kan undgå att vara medveten om att så är fallet, men detta till trots så tycks det otroligt viktigt att just fortsätta låtsas: att låtsas att det finns en arbetarrörelse i gammal bemärkelse, att fortsätta låtsas som om man är en del av denna rörelse, att aldrig ta upp faktumet att stolarna i folkets hus stått tomma i åratal och det rörelseparti man är en del av i själva verket är föga mer än en kampanjapparat och att det dessutom inte varit något annat på årtionden.

I en sådan jordmån är det inte direkt förvånande att moralismen kommit att växa sig dominant, då den ”löser” dessa problem genom att hävda att de inte är problem, att felet ligger i att andra människor bara blir dummare och lägre stående med tiden. Den egna moralen är det inget fel på, och egentligen inte heller på den egna rörelsen eller den egna praktiken, utan själv är man fortfarande sanningens och ljusets förkämpar i en värld som med apokalyptisk pompa och ståt allt mer vänder sig mot mörkret. Det enda priset man behöver betala för denna sorts sövande illusioner är dessutom ambitionen att faktiskt bygga något ute i verkligheten, dvs att bygga en politisk rörelse med verkliga människor, med verkliga framgångar och nederlag och med verkliga fel och brister. Har man inte längre mycket till rörelse kvar till att börja med så torde väl detta framstå som ett billigt pris att betala. Med de politiska ambitionerna reducerade till en ihålig läpparnas bekännelse så är det fritt fram att sortera bort folk i rasande takt, att skratta åt människor som inte delar de egna värderingarna, att bittert håna var och envar utanför den egna lilla sekten eller tendensen. Skadeglädje är i slutändan den enda glädje som återstår för en ”rörelse” som sedan länge slutat röra på sig.

Moralismens intåg i vänsterns politiska föreställningsvärld och de konsekvenser och tankeströmmingar den gett upphov till förtjänar egentligen ett eget inlägg, kanske flera. Den poäng som är mest relevant för oss är dock denna: vänstern idag är knappast någon folkrörelse, och den har också i praktiken gett upp alla ambitioner på att vara en sådan. Detta kommer i och för sig ingen nådig guru att säga öppet: även Kawa Zolfagary hävdar väl att han vill bygga en ”rörelse” mot rasism och för rättvisa och andra bra saker, men denna sorts läpparnas bekännelse är på det hela taget värdelös, om inte också medvetet oärlig och cynisk. Att bygga en rörelse innebär att arbeta med verkliga människor, med verkliga fel och brister, och därmed alltså inte de perfekta människor som mest florerar i folks fantasier. Detta är en läxa som nationalismen har lärt sig den hårda vägen.

Det var inte direkt igår som det för första gången påpekades att män och kvinnor på tidningsomslag och i reklam är så hårt retuscherade att den bild av människokroppen de sprider inte har någon grund i verklighetens utseende, men det ligger något av en ironi i den sortens påpekanden från vänsterkanten idag. Tjejen på omslaget på Cosmo må vara retuscherad och censurerad, men den retuscheringen bleknar i jämförelse med den sorts ideologiska retuschering som numera är regel för fromma vänstergurus i sociala medier och dylikt. Här om något så ligger trycket verkligen på att man ska vara just perfekt, även om det är en sorts politisk perfektion som numera sprids och konsumerar på ett påtagligt cyniskt sätt. Rasism och sexism, reducerat till essentiella egenskaper i en krympande och allt mer insulär social krets, får som resultat att alla ständigt måste vara på sin vakt för att inte riskera att demaskeras, att också hamna på listan av bärare av politikens motsvarighet till spetälska. Den som är rasist är ute ur leken och hör hemma i kategorin mänskliga sopor, och oavsett vem de är eller vad de gjort så måste de bort. De dramatiska twittergräl som bryter ut bland de radikalaste av de radikala om frågor som för utomstående tycks ganska ovidkommande – är denna och denna kvinnliga artist feminist? Är det okej att lyssna på hennes musik om hon inte är det? – säger en hel del om de inherenta problemen i denna attityd. Det är knappast hälsosamt att försöka leva upp till ett utseendeideal som inte existerar och som inte kan existera; ser man i vilken takt som twitter-revolutionen tycks äta sina egna barn så är svårt att inte dra samma sort slutsats om försöken att leva upp till lika overkliga ideal om politisk eller moralisk perfektion.

Här visar SD och den bredare nationalistiska rörelsen prov på långt större politiskt omdöme. Verkligheten är som bekant aldrig lika enkel och bekväm som de ideal vi gärna projicerar på den, men det är just ute i verkligheten som det faktiskt finns ambitioner att bygga en nationalistisk rörelse. Oavsett om du är arbetslös, egenföretagare, sjukskriven, höger eller vänster så ska det finnas en plats åt dig, ska du kunna accepteras förutsättningslöst med kärlek och värme… så länge du är svensk. En antirasistisk svensk är ett problem på samma sätt som en antisemitisk tysk arbetare: det är en person som behöver hjälp, snarare än någon som automatiskt borde kastas på soptippen. Självklart är det aldrig riktigt så verklighetens acceptans faktiskt fungerar (kulturmarxister göra sig icke besvär), men själva ambitionen existerar fortfarande. När man kallar nationalismen för den kärleksfulla rörelsen så ljuger man inte; detta är en subjektiv upplevelse som den nationalistiska rörelsen faktiskt erbjuder och är mycket mån om att erbjuda.

En växande andel av befolkningen idag – främst då ungdomar – saknar någon som helst accepterad plats i samhället, de saknar all status och allt människovärde enligt gängse normer som cyniskt hävdar att man måste ha ett bra jobb och en egen bostad, att man måste må perfekt psykiskt och fysiskt för att vara en riktig människa och att ”alla andra” redan uppfyller dessa krav. Till stor grad så är SD och nationalismen de enda som på allvar räcker ut en hand till sådana människor och säger ”du är inte värdelös, du är bra som du är”. Att man röstat på vänsterpartiet, det går att fixa, att man har en kompis som har ett utländskt efternamn, det kan man ändra på, men inget kan ändra på att du är en vacker, unik människa, en svensk, en bärare av kvaliteter som ingen kan ta ifrån dig. Man behöver inte vara perfekt, och så länge man inte är homosexuell eller någon sorts landsförrädare så kan man vänta sig att inte hamna på sophögen bara för att man beställer en kebab istället för en vesuvio.

Visst är allt detta en klar del i ett politiskt projekt som är cyniskt till sin natur, men den kärlek och den ömhet som faktiskt återfinns i talet om ”vårt folk” ignorerar man enbart på egen risk. Dessa saker finns där, de är genuina, och de är för övrigt helt och hållet nödvändiga om målet är att bygga en politisk rörelse som seriöst kan tävla om makten i samhället. Det ironiska är att talet om ”vårt folk” i regel hade väldigt svårt att tävla med talet om ”vår klass” i kampen om människors hjärtan. I dag, när SD och nationalismen tar det förra konceptet från framgång till framgång så gör man det i ett läge där vänstern av kortsynthet och förvirring gett dem seger på walkover. Varje ramaskri från vänstern när det visar sig att någon sverigedemokrat eller nazist faktiskt är stolta över sina egna åsikter torde ju för övrigt utgöra ett skolboksexempel på vad Nietzsche kallade för slavmoral: viljan att minska sin egen smärta och sitt eget lidande genom att sprida det till andra. Det råder ju knappast tvivel om att det är bättre att vara stolt över vem man är och vad man tycker än det är att skämmas över det, och om nationalismen är den enda rörelsen som låter människor faktiskt vara stolta över vem eller vad de är så är det knappast nationalisternas problem. Det är sannerligen ett sorgligt skådespel när vänstern, tyngd av tusen krav på att be om ursäkt, att ta avstånd och att skämmas, väljer att försöka tvinga på sina politiska motståndare samma förnedrande tvångströja snarare än att helt enkelt säga: ”Nej, jag tänker inte skämmas över vem jag är. Jag är stolt över att vara socialist. Jag tänker inte ta avstånd.”

Nationalismen är knappast mycket till rörelse, åtminstone än så länge. I dagsläget saknar den både breda institutioner och tillräckligt med know-how för att kunna konkurrera med de folkrörelser som rent historiskt haft enormt stor inverkan på det moderna samhällets utveckling. Ambitionerna finns dock, och möjligen så kan en del av den drivkraft som idag för rörelsen framåt spåras till just vänstern, till den frustration och den ilska som alltjämt finns över att den rörelsen sedan länge slagit igen portarna och parkerat vid klagomuren. Vart annars ska man gå? Situationen görs enbart mer sorglig över att sådana kioskvältare som ”Vita kränkta män” florerar i en miljö där de guruer som håller i tyglarna för samtalet ofta själv är precis lika lastbara som de som man ständigt hånar; en miljö där radikala feministiska skribenter med perfekta alibin mycket väl kan visa sig ha anlitat polsk städhjälp för en tusenlapp i veckan svart enbart för att klara av livspusslet. När socialismen blivit en identitet, ett fodral till ens smartphone och ett moraliskt etos predikat av människor som är minst lika svåra att känna igen när väl sminket kommer av som de fotomodeller de raljerar mot, då är nationalismen den enda politiska rörelse som uppriktigt försöker sträcka ut handen även till kroniskt alldagliga och politiskt osminkade personer.

Jag har inte mycket till övers för den nationalistiska rörelsen, jag har ingen önskan att vara en del av den och (föga förvånande) inte större möjligheter att vara det även om jag skulle ha velat. Det går att säga många negativa saker om denna rörelse, de personer den inbegriper och det människosyn den i slutändan grundar sig på, men det är egentligen helt irrelevant. Det står var och en fritt att hävda att nationalismen är vedervärdig och usel, och sådana argument kommer knappast att möta någon inspirerad motargumentation från undertecknads sida. Dock är nationalismen långt mindre hycklande om sin egen natur än vad vänstern är idag, och kanske allra viktigast: den är i slutändan långt mer mänsklig än den ”rörelse” som idag utmärks av retuscherade proffstyckare som ler perfekta colgateleenden från airbrushade kolumner och ledarsidor; antirasister som dras för att sätta fot i Husby eller Botkyrka för att ”det är så farligt där”, välrenommerade feministiska skribenter som i det personliga livet drar cynisk fördel av ekonomiskt och könsmässigt förtryck i Östeuropa för att komma över billig städhjälp. Detta är en miljö som sätter stort värde på utseende, på yta, på perfektion, som ständigt hetsar alla att konformera och som brutalt sållar ut och kasserar människor som inte håller måttet. Den nästan totala brist på mänsklighet som denna sorts miljö numera representerar är en tragedi, och det hycklande varmed den reproduceras är en historisk skamfläck.

Vad för sorts ord passar då egentligen som avslut på ett sådant konstaterande? Det är alltjämt omöjligt att försöka tala om SD, om högern eller om nationalismen utan att samtidigt tala allvar om vänsterpartier, om vänstern och om socialismens sol och skymning. Politik är en process, och historien är den duk på vilken vi alla på ett eller annat sätt bidrar med våra egna penseldrag. Eller som en mycket skäggig man uttryckte saken för länge sedan, i en galax långt, långt borta:

Människorna gör själva sin historia, men de gör den inte efter eget gottfinnande, inte under omständigheter som de själva valt utan under omständigheter, som är omedelbart för handen givna och redan existerande. Traditionen från alla döda släktled trycker som en mara på de levandes hjärna. Och just då dessa tycks vara i färd med att omforma sig själva och tingen, att skapa något som man hittills aldrig skådat, just i sådana revolutionära krisepoker besvär de ängsligt gångna tiders andar att komma till sin hjälp, lånar deras namn, kampparoller, kostymering för att i denna gamla ärevördiga förklädnad och med detta lånade språk uppföra de nya världshistoriska scenerna.

Det är inom politiken lägligt, för att inte säga nödvändigt, att då och då avyttra en och annan gammal klenod, att kasta bort ett och annat utslitet självbedrägeri. Den maskätna käpphäst som allra mest förtjänar att försvinna i nästa storstädning är nog själva föreställning om att vänstern idag är en reell, aktiv part i någon sorts politisk konflikt. Det är den inte. För att låna från Thatcher: det finns helt enkelt ingen ”arbetarrörelse”. Det finns inga ”gräsrötter”, det finns inget historiskt uppdrag, det finns inget Parti med stort P som kommer att förändra den politiska scenen i proletär/progressiv/revolutionär riktning bara den och den motionen vinner på nästa kongress. Det finns enbart människor och människors behov, deras ständigt växande missnöje och ilska över ett samhälle där folkhemmets falu rödfärg sedan länge spruckit och flagnat bort, där förfallet och ensamheten gör sig allt mer trängande för var dag som går. Bättre murbruk och fler tegelstenar än så går knappt att önska sig för en byggmästare med ambitioner, men allt material i världen är ödslat på de som inte är villiga att lägga ner det arbete och den tid som krävs för att faktiskt bygga något. Att bygga en rörelse i verkligheten (snarare än på twitter, tumblr, eller genom någon vänstertidning med en upplaga som enbart kan mätas med hjälp av Hubbleteleskopet) kräver i slutändan att man kommer i kontakt med och på något sätt involverar verkliga människor, med verkliga fel och brister. Idag finns det en och endast en politiskt kraft med viljan att ägna sig åt den sortens byggkonst. Om eller när en konkurrent gör sig gällande så finns det all anledning att vara optimistisk om dennes chanser.

Tills detta sker så bör dock ingen – oavsett politisk hemvist – hymla om följande: när eller om nationalismen, fascismen eller kalla-det-vad-du-vill-ismen ”vinner” så kommer man inte ha gjort det för alla människor helt plötsligt förvandlats till en skock moraliskt underlägsna får. Tvärtom: man kommer att ha vunnit för att man lagt ner mer och hårdare arbete än någon annan, för att man i slutändan var den enda som övertygade människor – om än rätt sorts människor, de med en kultur eller ras som är värd någonting – att man faktiskt bryr sig om dem, att man faktiskt har en lösning, att de faktiskt inte är värdelösa eller dumma i huvudet utan förtjänar respekt och värdighet. Det är idag långt ifrån klart när eller ens om den dagen någonsin kommer, men det är en mycket sniken person som inte kan gratulera även en hatad motståndare för en ärlig och hårt vunnen seger.

1016371_10151848245482117_1262517812_n

 

 

 

 

Detta är en återpublicering av Malcom Kyeyunes text som tidigare publicerats på hans blogg tinkzorg.wordpress.com

Översättning av citat från engelska till svenska av Judith Kiros

11 kommentarer på “Och samfälld skall vår räddning bli

  1. Det är mycket bra att det börjar komma kritik mot den borgerligt moralistiska ”vänstern”. Några viktiga anmärkningar dock: Jag ser här ingenting om varken fascismens, rasismens eller moralismens klasskaraktär. Varifrån kommer de och vem tjänar på dem? Utan klasståndpunkt kommer man till någon slags neutralitet: ”den ideologi som lyckas bäst förtjänar att vinna”. Om rasismen inte är en fråga om omoral (vilket är helt riktigt), varför skall vi då alls bekämpa den? Om vi inte är ”lika goda kålsupare” – varför? För att de s.k. ”nationella” är mer våldsamma? För att de är mer ”odemokratiska”? Nej, för att fascism och rasism är produkter av kapitalismen och medel för att främja kapitalets utsugning av världens arbetarklass och folk. Utan klasståndpunkt hamnar man i samma träsk som nämnda moralister. I artikeln låter det som om olika ”gemenskaper” eller ideologier godtyckligt ”prioriterar” olika saker, men i slutändan är likvärdiga. Den ”solidaritet” och ”gemenskap” som finns i olika politiska strömningar kan då basera sig på vad som helst (”ras”, klass, religion), och den som lyckas bäst ”förtjänar att vinna”? Vad jag saknar är frågan om de intressen och politiska mål som objektivt sett ligger bakom dem. Och mest väsentligt: det faktum att fascisterna och den reformistiska ”vänstern” i grunden har samma mål: att bevara (och ‘förbättra’) kapitalismen medelst olika former av klassförsoning, i stället för att krossa den.

  2. Nu identifierar jag mig knappast som vänster (ni kan alltså sluta läsa nu och enkelt bortse från mina argument :) ) men det är ändå en mycket intressant text som jag tycker att är en bra detaljstudie om hur delar av den svenska vänstern ter sig just nu.

    Till skillnad från skribenten ser jag dock att föraktet mot ”vanliga människor” och alla dess ”skavanker” gå igen i de flesta vänsterrörelser genom historien, inte bara den nutida svenska som han så magnifikt beskriver. Att den tidiga svenska socialdemokraterna skulle rensa upp ”orena element” i samhället, att den ryska kommunismen hatade sina medborgares starka religiositet, att kambodjanska kommunisterna föraktade deras medborgares västerländska kulturella influenser; är bara några få exempel.
    Föraktet mot ”vanligt folk” finns i vänsterns ideologiska DNA. Det beror paradoxalt nog på deras påstådda kärlek till ”vanligt folk”. Eftersom vänstern hela tiden säger sig stå för ”det vanliga folket” så inbegriper det outtalat att man tar ansvar för det vanliga folkets handlingar – när folkets handlingar inte stämmer överens med vänsterns intellektuella elits avsikter så blir man såklart förbannad. Här har vi gått och slagits för er, och så gör ni så här!
    ¨Att man själv gjort upphov till diskrepansen när man hållit på med sitt ideologiska verkstadsbyggande har man svårt att förstå ( långa komplicerade texter som denna är ett bra exempel på sånt som vidgar klyftan:) ).

    Det har i vänstern genom historien de facto funnits två olika synsätt på hur man ska ta hand om de här otrogna i ”folket”; antingen bör man slå ner eller utesluta dem, eller utbilda och integrera i dem en socialistisk folkrörelse. Det sistnämnda alternativet är dock minst lika elitistiskt som det förstnämnda hur man än vrider och vänder på det. Tron att man kan utbilda in folk i vänstern beror i princip på föreställningen på marxismen som en objektiv vetenskap som är omöjlig att säga emot.
    Att vänsterideologins intellektuella idébygge kräver en massa ideologiska och normativa förutfattade meningar kan man förneka eller inte låtsats om. Att den man talar med kan ha vettiga invändningar som inte råkar tillhöra vänstertankevärlden finns alltså inte på kartan. VÄNSTERN har rätt, och alla invändningar emot kan aldrig godtas. All dialog måste vara på vänsterns villkor. I detta rymmer ett djupt förakt mot de som inte vill acceptera de många (ofta godtyckliga) idéerna som vänsterrörelsen har anammat.

    Att dagens vänster föraktar den folkliga rasismen är bara en sak av många saker man föraktar hos folket. Vänstern föraktar ”folkets” konsumtionssamhälle, man föraktar även ”folkets” sexism, ”folkets” homofobi, ”folkets” brist på miljö-medvetande, ”folkets” aktiehandel, ”folkets” religiositet. Att börja lyssna på ”folket” i såna här sammanhang är inte att vara en tillmötesgående vänster – det är per definition att steppa ut ur ideologin. Man får inte alternativet att mötas nånstans på mitten eller ens en tredjedel på vägen. Kanske i nån slags mitten-sosse-organisation, men då är väl man inte vänstern enligt vänstern?

    På detta sätt kan vänstern aldrig vara motmedlet mot Sverigedemokraterna. Sverigedemokraterna tillhör motsatsideologin: populismen – en ideologi som går ut på att istället för att propagera ”ovanifrån” så påstår man sig få alla sina idéer från ”pöbeln”. Vänstern är raka motsatsen och kommer alltid att vara det. Att mötas är att omformas, upphöra.

  3. Man kan ju fråga sig om de tyska socialisterna under mellankrigstiden lyckades med att utbilda bort sina kamraters antisemitiska sjuka? Eller hur gick det nu igen?

  4. @L

    Använder den mer tvetydiga termen ”vanligt folk” (med medvetna citationstecken) för att accentuera konflikten mellan elitister och populister.

    Går alldeles utmärkt att ersätta termen ”vanligt folk” med ”underklassen” ”arbetarklassen” etc om det gör det hela bättre.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Du behöver inte hålla God Ton™, men kommentarer som bryter mot lagen, innehåller

  • svordomar och obscena ord
  • kommersiella budskap
  • personliga påhopp
  • pornografiska, främlingsfientliga och sexistiska yttranden
  • hot, trakasserier, skvaller och lögner

eller på annat sätt strider mot vår kommenteringspolicy kommer inte att publiceras. Rummet är en säker plats, kom ihåg att respektera detta!