Om #bringbackourgirls och den västerländska blicken

bringbackourVARNING: detta är en lång text. Det var på väg att också bli en arg text, men har satt på den musikaliska/mentala stressbollen som är ”Ridin’”, så kan nu ta mig an detta ämne utan att vilja orsaka major damage. *oskyldigt leende**secret hater*

Vi måste prata om Nigeria.

Vi måste prata om Afrika.

Vi måste prata om den västerländska, vita blicken på Afrika, och vad den har för konsekvenser för oss svarta afrikaner.

Men redan nu tänker jag säga detta: jag är inte nigerian, och jag påstår mig inte veta hur läget ser ut i Nigeria. Jag talar som en svart feminist ur den afrikanska diasporan som ibland blir fXXing fed up.

För ungefär tre veckor sedan kidnappades över tvåhundra flickor från Chibok i Nigeria av den islamistiska terroristgruppen Boko Haram. I ett försök att sätta press på den egna regeringen startade nigerianska aktivister hashtaggen #bringbackourgirls – hämta hem våra flickor. Denna hashtag plockades upp även av internationella aktivister, som breddade termen: de nigerianska skolflickorna blev också deras, ”våra”. Hämta hem dem, vädjade man. Solidariska aktioner skedde världen runt, västerländsk media fick utstå kritik för att inte ha följt nyheten med tillräckligt mycket intresse, regeringar ombads att hjälpa till i sökandet efter flickorna.

First off, låt mig säga detta: jag är all for solidariska aktioner. Jag brinner för dem. De är ofta nödvändiga, positiva, och upplyftande. Så jag är inte here 2 hate på det.

Det som stör mig, som skaver så mycket att jag vill tända eld på mitt eget hår, är hur man pratar om det inträffade och vad det signalerar rörande den västerländska blicken på Afrika.

Now: jag har jag följt den här nyheten på flera olika medier. Och ganska snart upptäckte jag ett mönster i hur människor och medier i väst porträtterade problematiken i det som hade inträffat. Man beklagade sig över att ”ingen” hade reagerat, att ingen ”gjorde något”, att ”media inte bryr sig”.

Samtidigt som man gör det raderar man också fullständigt de nigerianer som startade aktionen, deras agens, och den afrikanska och icke-västerländska mediebevakningen av nyheten.

Läs om det där: ”Ingen har gjort något”. För det är inte förrän väst agerar som någonting faktiskt sker ”på riktigt”. Det är vi som ska in och styra upp. Det är vi som agerar, de som reagerar – det är så (den outtalade) logiken ser ut. Redan nu rapporterar ABC News att det är en vit amerikansk kvinna som är ansvarig för #bringbackourgirls, vilket givetvis inte stämmer. Och nu kanske någon säger, ”Men guu, Judith, sluta tolka in så mkt i det!! Det kanske bara blev fel i rapporteringen!”

Jo, det är mycket möjligt. Men fråga er då: varför just det här felet? Vad säger det att svarta subjekt och svart afrikansk agens så snabbt, så enkelt, upphör att existera i västerländsk rapportering?

Ett annat problem i rapportering från väst är bristen på kunskap. Folk vet ingenting om den komplexa situationen som råder i Nigeria, men alla vill uttala sig om den. Därför får berättelsen aldrig stanna i Nigeria eller i den politiska kontexten i vilken kidnappningen skedde – istället blir situationen en projektionsyta för den västerländska fantasin. Berättelsen om kidnappningen får tjäna berättarens syften – den blir allt från en varning om politisk islamism och terrorism, till en källa för islamofobi, till en berättelse om internationellt systerskap och feminism eller antirasism. Flera svarta amerikanska twittrare drar paralleller mellan sin egen position i det amerikanska samhället – osynliggjort svart lidande, även i media – och detta med att ”ingen bryr sig” om de nigerianska flickorna.

Vissa kanske säger att detta är solidaritet, att det handlar om att hitta likheter och arbeta utifrån dem.

Jag säger: att dra paralleller som raderar det specifika i situationen, det precisa, gynnar bara den privilegierade.

Det skiftar fokus från det faktum att vi må vara svarta, och vi må vara underprivilegierade, men vi är det i väst. Vår position, vårt handelsutrymme, skiljer sig markant från de nigerianska flickornas. Bara när vi erkänner det kan vi agera i solidaritet med de som behöver det. Bara då lämnar vi dem tillräckligt med utrymme för att diktera sina villkor.

Och detta blir extra tydligt, och särskilt oroande, i det här behovet av att ”göra någonting” utan att specificera vad detta ”någonting” är. För vem får då bestämma villkoren för hur hjälpen ska se ut? Många pekar på att en ordförande från skolans Parent Teacher-organisation bad om internationell hjälp, som (som vanligt) har tolkats om till ”amerikansk hjälp” (nu med special troops). ”Ja, och?” kanske ni säger. ”Det var ju det de ville!?” *tar mig för pannan för att EN nigerian obvs är ALLA nigerianer detta e ”min svarta kompis sade” på nationell nivå* Till och med en svart feministisk bloggare som jag följer o älskar på twitter skrev en ”petition” om amerikansk militär intervention i Nigeria och jag baraaaa….

Hur? Hur kan feministiska och antirasistiska röster höjas för amerikansk militär intervention i ett afrikanskt land – detta med vetskapen om vad detta innebär och länge har inneburit för majoriteten bruna/svarta länder? Hur kan vi ha nått en punkt där en solidarisk feministisk och antirasistisk handling är att bjuda in amerikanska trupper till ett annat land? (Correction: hur kan vi igen** ha nått en punkt, heh…) Hur har vi glömt detta enda: när man handlar med väst är det aldrig gratis? Som Atane Ofiaja skriver, apropå att USA nyligen har byggt en drönarbas i Niger: ”What Will Nigeria Owe America Now?”

To say that makes me uneasy would be an understatement. All of this gives me great pause because Nigeria is an OPEC nation and a lot of that oil is supplied to the US. Will that drone base in neighboring Niger be utilized in the near future in Nigeria? What will the US expect in return from Nigeria for all their assistance? Nothing is truly for free.

Det är, såklart, även positivt att vilja ”göra någonting”, att vilja uppmärksamma någonting så fruktansvärt, men som  Zeynep Tufekci påpekar är uppmärksamhet någonting kraftfullt, någonting riskfyllt, någonting man måste rikta. För ”what happens when attention brings soldiers from far-away lands?”

Och vad händer när det kanske är precis en sådan reaktion som Boko Haram vill framkalla?

Men en sista sak jag stöter på i rapportering från och diskussionerna kring #bringbackourgirls är en attityd jag känner igen, en attityd som genomsyrar konversationen: The White Saviour. Den vita räddaren som kastar sig in i en farofylld situation ”där borta”, räddar byborna från sig själva, omfamnas av ett tacksamt svart barn, o sedan får en gåva av stamhövdingen (typ ett spjut eller en dans).

Men i det här fallet finns det en liten modifikation: räddaren är inte vit. Räddaren är västerländsk.

Den här blicken på Afrika och svarta afrikaner – den förminskande, paternalistiska blicken – är någonting jag har upplevt även från icke-svarta rasifierade, men också från svarta som inte har någon anknytning till Afrika. (See also: de afroamerikanska rösterna i #bringbackourgirls.) Afrika (och afrikanska issues) är en projektionsyta även för dem.

För plötsligt kan man som rasifierad inta den vita positionen i relation till en annan rasifierad kropp. Plötsligt kan man själv, som rasifierad, vara den som sympatiserar, som köper armbandet och t-shirten, som oroar sig för ”our girls” (de är inte era girls, de var aldrig era girls, ni ligger inte vakna på nätterna och värker efter dem, ni kommer att glömma dem, ni har redan glömt dem), som samtidigt inte kan namnen på de girls som dog i Gamboru Ngala igår.

Och om röster från Afrika eller den afrikanska diasporan säger emot, om vi säger: det ni beskriver är inte riktigt, det ni vill ha är inte mitt folk, det är inte min kontinent, det är er fantasi?

Då ignoreras vi. Då är vi negativa. Då väljer man att glömma att den blicken, den attityden, är en reflektion av makten som har format hur Afrika ser ut idag, hur svarta afrikanska kroppar får röra sig, att vi ska tacka, att vi ska le, att vi ska dö. (Ni är vana vid att vi dör.) Alla behöver ett fadderbarn (riktigt eller symboliskt) för att känna sig duktig, för att känna sig god, för att känna sin makt.

Och det förvånar mig inte att icke-svarta rasifierade vill att vi ska fylla den funktionen. (Vi gör det ju så bra.)

Sist tänker jag bara på några saker: ett citat från den nigerianske författaren Teju Cole: ”Do good work, support good work, find whatever in the inferno is not infernal, but do it from a place of understanding, that is all.” (Gör ett bra jobb, stöd bra jobb, hitta det i helvetet som inte är helvetiskt, men gör det från en förståelsens plats, det är allt.”). Men också detta: vikten i att, även som rasifierad, faktiskt fackking avkolonisera sig och problematisera sin solidaritet och sin aktivism. Annars reproducerar man bara samma maktstrukturer man påstår sig vilja bekämpa.

5 kommentarer på “Om #bringbackourgirls och den västerländska blicken

  1. Det här måste vara något av den mest egoistiska text som går att läsa. Engagemang för de kidnappade och deras anhöriga? Noll. De verkar närmast klumpas ihop till en anonym grupp någonstans jättelångt bort som blir en passande ursäkt för att sätta ihop en illa påläst text.

    Att den nigerianska regeringen knappt har lyft ett finger för att lösa situationen bortses helt ifrån av skribenten – varför? Att det har startats en aktion är i grunden riktigt illa, för det ska inte behövas. Det är aktionsstartarnas egen regering som har en absolut plikt att på en gång agera, men det fungerade tydligen inte alls, den har svikit – det är när det fungerar så illa som sådana här aktioner blir som ett sista försök att få något att hända.
    Men den saken passar inte in för att driva skribentens tes.

    Att västerländska länder *inte* går in i konflikten med våld, åtminstone inte hittills, det vänds istället till att något om vita/västerländska hjälteräddare??? (Anledningen till det är att inte trappa upp konflikten och att det mycket väl kan vara en strategi av terrorgruppen att dra in västländer i den. Plus säkert också att det inte finns resurser/pengar att hämta i det…)

    Att det näppeligen förekommer några västerländska hjältar i de krig som startats i och av västvärlden bortses också ifrån. De enda som ses någon storhet och stolthet där är folk i brunt och stövlar…

    Så här ser sådant där ut: [bilder från Rwanda]
    Skribenten får gärna peka ut vilka människor på bilderna som primärt hade brytt sig om vem/vilka som hade gått in för att stoppa det som händes.

    Det är ett skitdåligt, egoistiskt självömkande inlägg byggt med utgångspunkt i ett väldigt osmakligt valt ämne. Men det kanske är så det skall skrivas för att uppfylla normen för siten?

    • Okej, detta måste jag svara på, men först en liten fråga: har du faktiskt läst vad jag har skrivit här, eller har du skummat i vrede? För det är svårt att bemöta poänger jag inte har gjort…

      Men. Vad jag lyfte var absolut inte att solidariska handlingar var negativa, eller att den nigerianska aktionen var problematisk (tvärtom stödjer jag den till hundra). Men texten handlade inte om den nigerianska aktionen eller regeringen: den handlade om hur solidaritetsaktioner i väst ofta ignorerar vad som egentligen behövs för att driva en egen agenda. Att de ofta slutar handla om solidaritet, och börjar handla om välgörenhet. Och det blir ett problem, eftersom hjälpen blir missriktad.

      Exempelvis att USA nu ska skicka trupper till Nigeria. För det finns visst resurser att hämta ur det, vilket jag även har skrivit i inlägget. (Och, ja, jag har också skrivit att det kan vara Boko Harams vilja — alltså har du läst?). Sedan ignorerar de som ska ”hjälpa” (ge välgörenhet) i väst rösterna som protesterar mot det, eftersom det inte handlar om att agera utifrån solidaritet längre – det handlar om att ”vi” vet bäst.

      Sedan har du uppenbarligen inte fattat vad jag menar med white saviour/vita räddare/västerländska räddare, som handlar om att vita personer/stater trampar in i bruna/svarta människors liv och länder för att ”rädda dem” och istället terroriserar och exploaterar dem.

      Sist: Jag tycker att det är osmakligt att inkludera bilder på döda, torterade hutuer och tutsier för att stärka sin poäng om en text om Nigeria. Det får mig dessutom att tvivla lite på med vilken agenda du kommenterar på siten.

    • du har ju missat hela poängen i det som skrevs. och beter dig närmast som en egosårad White Saviour i din argumenation. kan du inte se att det inte handlar om att västvärlden minsann är rediga doers, utan om allt annat än just det? mvh

    • du har ju missat hela poängen i det som skrevs. och beter dig närmast som en egosårad White Saviour i din argumenation. kan du inte se att det inte handlar om att västvärlden minsann är rediga doers, utan om allt annat än just det? mvh

      ”Det är ett skitdåligt, egoistiskt självömkande inlägg byggt med utgångspunkt i ett väldigt osmakligt valt ämne. Men det kanske är så det skall skrivas för att uppfylla normen för siten?”
      det finns något som heter fritt tänkande, och du kan tyvärr inte reglera hens hjärna för att vara mer anpassad till din egen självcentrerade världsbild där saker i artikeln är för ,dig, oviktiga. men lycka till att försöka kontrollera vad folk tycker är viktigt och problematiskt för att du inte tillåter dem tänka självständigt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Du behöver inte hålla God Ton™, men kommentarer som bryter mot lagen, innehåller

  • svordomar och obscena ord
  • kommersiella budskap
  • personliga påhopp
  • pornografiska, främlingsfientliga och sexistiska yttranden
  • hot, trakasserier, skvaller och lögner

eller på annat sätt strider mot vår kommenteringspolicy kommer inte att publiceras. Rummet är en säker plats, kom ihåg att respektera detta!