Pride – för vem?

pride-parade

av Jorge Londoño

Nu har Prideveckan officiellt börjat. För den queera rörelsen innebär det en vecka av jobb, stress och slit. Det är en vecka för samtal, en vecka för politik, för förändring, och för många personer också årets bästa vecka. Stockholm blir en gigantisk fristad för framförallt queera kids som går från att kanske vara normbrytare till att ett par dagar per år helt plötsligt kunna vara normen. Cis-heteronormen blir uppmärksammad som den konstruktion den är och stadens gator glittrar i regnbågens alla färger.

Prideveckan är speciell, på så många sätt. Men för mig har den aldrig betytt något. Så pass exkluderande är och har den varit för mig. Till exempel har jag aldrig velat eller kunnat köpa inträde till Pride Park eller andra delar av Pride. Just detta år är det första gången jag blir bjuden till att faktiskt vara med i ett samtal i Pride House. Prideveckan och konstruktionen kallad ”Pride” har för mig varit alldeles för medelklass, och alldeles olidligt vit. Jag kan se tillbaka på mina tonår med adidasmjukisar och förortstuggarnismen, då jag verkligen behövde Pride, då jag verkligen behövde den fristaden Prideveckan betyder för så många. Jag kan se tillbaka och minnas att det jag ständigt fick höra var rösterna från de vita tjejer som åkte till ”festivalen” för att hitta sin queera vän/bögkompis. De ville vara exklusiva faghags med någon kille som gärna kunde följa med dem att shoppa, fixa håret och snacka om killar. Och jag och andra rasifierade queera vänner, vi hängde i centrum.

Det var fett läskigt, ärligt. Eftersom jag i mina tonår inte fick tillgång till Pride Park (denna del av Pride som kostar FETT MYCKET PARA och som verkar vara ett separatistiskt område, fritt från adidasmjukisar, tuggarkepsar och lukten av empanadas som satt som inpyrd i ens kläder) kunde jag inte veta om det fanns någon därinne som också hade en brun queerkropp. Det enda jag fick höra om just hur Prideveckan hade gått för mina älskade rasifierade vänner som på något sätt lyckats ta sig in i Pride Park var hur deras separatistiska forum blev besökta av Gustav ”Åsnan” Kasselstrand. Vi hade inget val än att bara skita i ”jippot”, fastän vi behövde och fortfarande behöver den fristaden så otroligt mycket, än idag.

Fastän RFSL gör gött i att fortsätta följa sina kongressbeslut och inte samarbeta – eller ens tala med – fascister som Sverigedemokraterna, som också har mage att visa sig på Pride, finns det feeeeeett mycket kvar att göra. Nu vet jag att RFSL är en av många aktörer – men kritiken som RFSL just nu får från icke-rassar för deras beslut att inte välkomna rasister är bah SÅ tröttande. Speciellt med tanke på att sådana diskussioner fortfarande utgår ifrån vithetsnormen och vithetsseparatism – vita på Pride är det ”normala”, vi andra får bara tillgång om de tycker att vi är värda det.

Skärpning!

Annars kommer jag själv att arrangera en separatistisk FÖRORTSPRIDE. Sanna mina ord.

 

Jorge är 20 år gammal och twittrar under @JorgeCLondono. Den älskar nutella, Lidl-godis och elefantörhängen. Jorge är också aktiv som queeraktivist och även aktiv i RFSL Ungdom. jorge

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Du behöver inte hålla God Ton™, men kommentarer som bryter mot lagen, innehåller

  • svordomar och obscena ord
  • kommersiella budskap
  • personliga påhopp
  • pornografiska, främlingsfientliga och sexistiska yttranden
  • hot, trakasserier, skvaller och lögner

eller på annat sätt strider mot vår kommenteringspolicy kommer inte att publiceras. Rummet är en säker plats, kom ihåg att respektera detta!