Problemet med Paneldiskussionen

almedalen

Av Selma Khabako

Just nu pågår Sveriges största Paneldiskussion, Almedalsveckan. Politiker och deras entourage trängs framför kameror och tävlar om rekord i populistiska utspel för att plocka enkla poäng. Svettigt mediefolk, lobbyister, aktivister, myndighetspersoner och medieintresserad allmänhet tävlar om uppmärksamhet. Allt händer samtidigt och allt är skitdyrt. Almedalen är ett mingelparty, eller speedating, främst för media och politiker.

Precis som Almedalsveckan handlar Paneldiskussionen på många sätt om att mingla. Som på ett mingelparty hälsar en på bekanta efter underhållningen (panelsamtalet). Nu för tiden verkar Paneldiskussionen också vara omåttligt populär. Nyss hölls till exempel en annan gigantisk Paneldiskussion, Nordiskt Forum.

På många sätt tycks det mig som att Paneldiskussionen har ersatt Mötet som organiseringsform. Inte överallt, men i stor utsträckning. Detta bekymrar mig av flera anledningar. Dels inbjuder Paneldiskussionen till viss nihilism eftersom att Paneldiskussionen är nära besläktad med Debatten. Allt är värt att diskutera, och framgång mäts i publik. Vad är Almedalsveckan utan media? Och dels avkräver Paneldiskussionen ingen som helst handling av deltagaren efter Paneldiskussionen. Det finns ingen given fortsättning på vad som diskuterats under Paneldiskussionen.

Mötet, å andra sidan, går helt enkelt ut på att komma fram till ett beslut. Det beslutet kan i bästa fall också omsättas i konkret handling. Mötet tilltalar också bara hen som är villig att göra någonting bortom åskådarens smickrande eller ogillande blickar. Det ligger i själva mötets natur att hålla en lägre profil är Paneldiskussionen. Mötet har naturligtvis ingen publik. Är det därför Mötet har blivit så impopulärt?

Jag återvänder till utvalda stycke ur Skådespelarsamhället av Guy Debords från 1967. Debords menade bland annat att det ekonomiska (kapitalistiska) systemet orsakat en situation där representationen av något blivit viktigare än själva upplevelsen, eller det direkt levda, av samma sak.

Om Mötet saknar publik, saknar det även möjlighet till sådan representation.

Även Gil Scott Herons The Revolution will not be televised är inne på ett liknande spår. ’Revolutionen’ går inte att betrakta, varken på tv eller i publiken på en Paneldiskussion. ’Revolutionen’ måste göras, annars är det ingen äkta revolution.

Jag hoppas att Mötet i framtiden uppskattas på det sätt som Mötet förtjänar.

Selma Khabako, verksam i SAFE.

 

 

 

2 kommentarer på “Problemet med Paneldiskussionen

  1. bra sagt, men jag tror att Mötet dessutom behöver reclaima Torget för att kunna bli möte igen istället för monologscen. Det öppna torget där alla typer finns och råkar på varann på ett folkligt vis för att munhuggas och samspråka, skämta och titta på Commedia Dell’Arte eller något. I internetsamhället försvinner Torget och mer folkskygga personer typ smygrasister bygger självbekräftande missnöjesBastioner, där fördomarna är hela vitsen och distanserandet och förfrämligandet när bitterheten hos masochister. Mötet samt torget är vad som saknas mest från 1900-talet.

  2. Grym text och jag håller med om mycket! Men jag undrar om det inte är så att paneldebatten ofta ersätter Föredraget snarare än Mötet. Varför det har hänt är ju inte så svårt att tänka sig, föredraget andas elitism och undervisning, paneldebatten står för öppenhet och de många perspektiven. Ändå har paneldebatten kanske ett drag av elitism som inte finns i föredraget. Att lyssna på en paneldebatt är som att titta över axeln på de som vet bättre, när de talar till varandra. Ett föredrag är någon som vet bättre som talar till dig.

    Motviljan mot elitism har ju sina baksidor också. Jag går väldigt sällan på paneldebatter men bland de jag går på är det sällsynt att mer än en eller två deltagare har något intressant att säga. Ofta slutar det med att jag tänker att man bara borde ha gett den personen rummet i en timme så att den fick tala till punkt.

    Sen om Mötet. Det är tidigt sjuttiotal, nån kallar till ”Anti-imperialistiskt möte med anledning av….”, man pallrar sig till ABF-huset och lyssnar på några brandtal om Vietnam, sen antas en resolution. Resolutionen innehåller nån formulering om ”ovillkorligt stöd till folkrepubliken…”, men du tycker Folkrepubliken är ganska rutten och vill inte stödja den. Ändå har du just gjort det genom att gå på mötet. Nästa gång kanske du inte går, eller så håller du och likasinnade ert eget möte. Dynamiken är bekant, och resultaten att utbytet åsikter och perspektiv förhindras. Kanske blir följden också att marginaliserades röster inte heller kommer fram som de borde. Som du säger beskär mötet möjligheten till representation (inte säker på att jag förstod dig här så det här kanske är irrelevant) men är inte syftet med representation att vi ska kunna utvärdera och ifrågasätta?

Lämna ett svar till mill Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Du behöver inte hålla God Ton™, men kommentarer som bryter mot lagen, innehåller

  • svordomar och obscena ord
  • kommersiella budskap
  • personliga påhopp
  • pornografiska, främlingsfientliga och sexistiska yttranden
  • hot, trakasserier, skvaller och lögner

eller på annat sätt strider mot vår kommenteringspolicy kommer inte att publiceras. Rummet är en säker plats, kom ihåg att respektera detta!