Recap: en vecka på @kvinnohat

Av: Olivia

rihanna

Nu är det snart en vecka sedan jag avslutade min vecka som gästpostare på @kvinnohat, det feministiska instagramkontot med över 40 000 följare, och jag har väl hunnit hämta mig någorlunda. Hittills har jag mest försökt vrida och vända på följarnas, eller ja, vissa av kommentatorernas, tankegångar för att finna någon slags allmän slutsats kring deras ståndpunkter, men då jag bemöttes av ganska spridda sorters kommentarer har jag inte funnit något entydigt svar på mina funderingar. Däremot har jag fått en uppfattning om hur jag som mig själv, svart, ung och kvinna kan bemötas i svenska feministiska sammanhang. Vem är jag i det feministiska rummet?

Mitt första inlägg blev, helt oprovocerat till och med, hijacked av djurvänner. Det inlägget var en selfie, och en liten snäll presentation av mig själv. Jag meddelade läsarna att jag skulle uppskatta om de sade till om jag uttryckte mig exkluderande mot någon grupp och menade implicit om jag uteslöt någon (mänsklig, hehe) grupp jag själv inte tillhör. Jag nämnde djur precis lika lite som alla tidigare gästpostare gjort, det vill säga inte alls, och därför var det ganska sjukt att se hur en helt ny diskussion formades i just detta kommentarsfält. För en bild på en svart kvinna och en text som betonar antirasistisk feminism associeras uppenbarligen direkt till djur och natur. Och folk började hejvilt dra paralleller mellan rasism och ”speciesism”; vissa menade i princip att det är djuren som förtrycks när rasifierade likställs med dem, då djuren åtminstone är oskyldiga.

specisism

And the animal rights inclusive feminists went on ranting, trots att jag publicerade ett oplanerat inlägg där jag förklarade att djurrättsaktivism inte hör hemma i min feministiska analys samt att det är en rätt, huh, problematisk association. Oh, well. Ett annat inlägg som skapade ganska hätska diskussioner var det där jag gjorde en feministisk analys av Rihanna och förklarade hur hon kunde betraktas utifrån ett feministiskt perspektiv. Kommentarsfältet fylldes efter det inlägget av såväl vita som svarta kvinnor som skrev att Rihanna är en ”dålig förebild”, ”äcklig”, ”sexistisk”, att hon ”objektifierar sig själv” samt att hon är allmänt sämst då hon bara ”spelar patriarkatet i händerna”, använder päls, dansar sexigt, tar efter mäns sexistiska attityd och röker gräs.

Miss Li

För mig blev detta ytterligare ett sätt att betrakta hur framgångsrika, unga och typ ”provokativa” svarta tjejer bemöts i feministiska sammanhang. Det blev en sorts illustration på hur jag själv alltid måste uppfylla den västerländska och vita feminismens (dolt patriarkala och rasistiska) krav genom att inte vara kvinnlig (för det är slampigt, äckligt, objektifierande och ”spelar patriarkatet i händerna”), inte dansa eller vara uttrycksfull på något sätt (same reason), inte vara manlig eller anamma typiskt manliga beteenden (spelar också patriarkatet i händerna), inte göra något som är dåligt som att dricka, röka, bära päls eller något annat ogudaktigt (för att det är bara dåligt, and god forbid a black woman be bad). Svartheten och kvinnligheten blir oförenligt på grund av den vita feminismens ideal; dubbelbestraffningen är uppenbar.

En annan sak jag lade märke till var kommentatorernas sätt att ta plats i diskussioner. När jag la upp kritiska eller reflekterande inlägg om djurättsfeminism, Rihanna eller afrohår ville de inkluderas i sammanhanget eller kritisera innehållet. Visserligen blev jag otroligt berörd och glad över mängden svarta kvinnor som skrev om sina hårhistorier, men samtidigt blev jag besviken och litet förvånad att så många vita kvinnor derailade konversationen som specifikt riktades mot svarta kvinnor. Förvånad, för att jag på något sätt trodde att vita svenska feminister åtminstone skulle kunna backa när de inte tillfrågades. Så fel jag hade ändå, när mängder kommentarer om hur ”folk minsann ville känna på mina blonda stripor när jag var i AFRIKA” trillade in.

vit person

Nåväl, jag skrev inte detta inlägg i syfte att basha @kvinnohat, det tycks trots allt vara ett par vettiga människor som driver kontot, och förhoppningsvis tynar den rådande vithetsdominansen bland gästpostarna bort så småningom. Och nej, alla följare eller kommentatorer är inte representanter för antiblackness och djur-i-den-intersektionella-analysen-feminismen; vissa hade förmågan att ta några steg tillbaka, att läsa och ta in. Men trots dessa eldsjälar, vita såväl som rasifierade, fanns där ändå ett par konkreta bevis på hur jag som ung, svart och svensk kvinna betraktas i feministiska rum. För många blev jag något annat än vad de var vana vid, något spännande och typ något ”djuriskt”. Ett självobjektifierande svart får (no offence to sheep for being compared to a black human being, eller)?

 

Olivia är 19 år och milt beroende av sociala medier, hårprodukter och kokosolja. Du hittar henne på @ulivia ungefär överallt (Twitter, Instagram, osv).

8 kommentarer på “Recap: en vecka på @kvinnohat

  1. aså så många pinsamma kommentarer och diskussioner och derailments. det narcissistiska i att låta ”detta sårade min stolthet/stämmer inte in i min självbild” gå före att faktiskt ta ett steg tillbaka å ba lyssna och reflektera i tysthet är ju tydligen tyvärr mer regel än undantag. :(

  2. Jag tyckte din vecka som gästpostare var grym och jag fick massor av tankeställare. Men jag har aldrig skämts så mycket över kommentarerna förut! Jag trodde verkligen att dagens unga vita feminister tog rasism och sina egna privilegier på allvar och jag blev chockad när jag såg hur till den milda grad intoleranta och självcentrerade många var. Tack för att du hjälpte mig att se dem in action. Hoppas verkligen några av dem kunde svälja stoltheten till slut och ta till sig av det du och andra smarta skrev under veckan.

  3. Ja det var ju inte något slut på de vita kränkta kommentarerna, fett pinsamt! Credz till dig som orkade svara och försökte ge perspektiv, du var bäst!

  4. ”rasifierade blir behandlade som KACKERLACKOR och _DÄRFÖR_ ska vi behandla kackerlackor bättre” är basiclly vad dessa vitingar säger

  5. Jag blev först glad för att Kvinnohat verkade vilja bli mer inkluderade med hjälp av rasifierade gästpostare, men blev snabbt så fruktansvärt besviken på alla som direkt vände allt du skrev till något sorts personligt påhopp på dem själva och ville typ reach out till dig genom all bullshit men visste inte hur. Allvarligt talat, kvinnor som antagligen blir arga över vita män som alltid ska ta plats och blir kränkta över minsta lilla kritik och så gör de exakt. samma. sak. själva! Jag är vegetarian och medlem i djurens rätt men att likställa rasifierade och djur i en feministisk analys är bara stört. Skämdes typ hela veckan och blev sedan förundrad när Viktoria tog över och pratade om afrikansk historia och blev superhyllad. Jag tyckte också att det var sjukt intressant, men det märktes så tydligt att hennes inlägg var mycket lättare att ta till sig för alla icke-rasifierade feminister för då handlade det inte direkt om dem själva eller om deras liv och privilegier idag så då var det bara att sitta att hylla historiens Starka Afrikanska Kvinnor utan att behöva rannsaka sig själva. Patetiskt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Du behöver inte hålla God Ton™, men kommentarer som bryter mot lagen, innehåller

  • svordomar och obscena ord
  • kommersiella budskap
  • personliga påhopp
  • pornografiska, främlingsfientliga och sexistiska yttranden
  • hot, trakasserier, skvaller och lögner

eller på annat sätt strider mot vår kommenteringspolicy kommer inte att publiceras. Rummet är en säker plats, kom ihåg att respektera detta!