Reflektion: om svart organisering och media

av Selma Khabako

gty_selma_montgomery_civil_rights_march_crowd_thg_120130_wblog

Vad händer med den svarta människans mänsklighet i mötet med afrofobin? Frågan är lika praktisk som filosofisk. Jag ser filmen 12 years a slave, och i karaktären Patsys desperation får frågan förnyad relevans.

I boken Understanding Africana Existential Thought redogör den svarta existentialisten Lewis R Gordon för huvudlinjerna i den skola av filosofi som utvecklats ur svartas prekära tillstånd i den Nya världen. Gordon förklarar bland annat att förslavade afrikaner och deras efterlevande i den Nya världen har tvingats, kanske i större utsträckning än andra rasifierade människor, att förhålla sig till frågor om identitet, befrielse och mänsklig natur. Att vara svart i en i grunden anti-svart värld tvingar den svarta människan att ställa frågor om vem man är och vad man bör göra. Till exempel är Patsys nihilism symptomatisk för den svarta diasporan i USA.

Det slår mig att Africana Existential Thought kan tolkas som en slag filosofisk kompass för den svarta människans befrielse i den Nya världen.

Tyvärr är vilsenheten på andra sidan Atlanten större. Afrofobirapporten lanseras, men inte utan Drama. Genom den mailgrupp jag ingår i och som upprättats med anledning av rapportens framställning får jag veta att någon avsäger sig sitt uppdrag som granskare. En annan går i taket och anklagar den första för personangrepp, en tredje, fjärde och femte tar tillfälle att postionera sig. En sista avslutar med att i versaler ropa om stormaktsvansinne och girighet.

Det här är 2010-talet. Det synliga är också det enda verkliga. Media kallar, människan lystrar.

Kan man tala om en europeisk eller svensk svart organisering? Det finns ingen bredare antirasistisk folkrörelse på gräsrotsnivå, varken bland svarta eller icke svarta. Undersökningar visar att människor generellt flyr alla slags organisationer. Svart separatism är i praktiken obefintlig trots att den kanske behövs mer än någonsin.

I dokumentären Unheard Voices Of the Civil Right Movement glider kameran över Svarta pantrarna uppställda i uniform; samlade, aldrig undvikande, stilla. De talar ett tyst, mäktigt språk, nästan svunnet.

Men tystnaden är naturligtvis bara kraftfull i förhållande till det uttalade. Ordet, eller talet, skriver Gordon, är också centralt för den avhumaniserade kroppen i kampen för humanisering. Med hänvisning till Frantz Fanon menar han att kampen för befrielse, för humanisering, strukturellt liknar terapi. Själva förtryckets natur utmanar den avhumaniserade att tala och ifrågasätta eftersom att man som avhumaniserad förvägras rätten att vara ett subjekt. Man förvägras röst, med andra ord.

Det är därför naturligt att den självbiografiska berättelsen varit det dominerande litterära tillvägagångssättet i den svarta befrielserörelsen och för den antirasistiska rörelsen i stort. Ellisons mästerverk Invisible Man, skriven i jag-form och publicerad år 1953 är ett exempel på detta.

Ur det perspektivet kan även Rummet förstås som avhumaniserade människors terapeutiska utrymme att skriva sin egen berättelse. Att tala för sig själv, och därigenom aktivt skriva in sig, eller åkalla en annan verklighet, blir en direkt motståndshandling i ett system där man inte anses veta sitt eget bästa.

Även i P1 debatt den 2 februari 2014 ägnas merparten av programmet åt att rasifierade pratar om sina personliga upplevelser av rasism. Och hur har du upplevt det?  Pascalidou vill helst ha skräck- eller snyfthistorierna, först därigenom bekräftas rasismens verklighet. Statistik är inte lika sexigt. Berättelser om det självupplevda avlöser varandra men därmed nollställs också samtalet; vi hamnar på ruta ett igen. Vi måste ’bevisa’ att rasism finns. Terapisoffan rymmer allt fler.

Men är det den slags terapi Gordon och Fanon avser? År 2014 ser inte möjligheterna att uttrycka sig likadana ut som under andra hälften av 1900 talet. Att twittra har blivit det nya sättet att smsa. Uppskattningar visar att 96 % av alla mellan 15-24 i Sverige använder sociala medier.  Det innebär att många fler avhumaniserades röster kommer till tals och kräver att tala för sig själva och den vita mediaeliten hotas i sina Elfenbenstorn. Men det självbiografiska, närmast narcissistiska, dominerar nästan alla skildringar i all social media. På 1970-talet var man revolutionär. I dag är man debattör som gör mediekarriär på att representera sig själv. Med dagens möjligheter till självexponering undrar jag om talet och den humanisering man därigenom avser, verkligen sker på de terapeutiska villkor Gordon nämner.

matct

Det tog Ellison drygt fem år att färdigställa Invisible Man. Projektet var under arbetets gång tillgängligt antagligen bara för en liten grupp personer och den terapi som projektet måste inneburit för Ellison avslutades när boken blev klar. Att på liknande sätt skriva sig till humanisering på sociala medier genom onlineaktivism, med konstant tillgänglighet och genom Twitterstormar och bloggbävningar, skiljer sig en hel del.

Bibehålls det terapeutiska inslaget, som är centralt för befrielsen och kampen för humanisering, i en kultur där det självbiografiska premieras, och synlighet i media uppfattas som kanske det främsta medlet för att bedriva framgångsrik antirasism? Eller förväxlar vi våra egna begär med de krav som antirasismen ställer på samhällsdebatten?

Mediauppmärksamheten är förgänglig, såklart. I värsta fall uppmärksammar media rasism av sensationslystnad, i bästa fall av välvilja. Inte heller följer ansvarsutkrävning av sådan uppmärksamhet. Varken efter Sveriges största rättsskandal i modern tid, Romregistret, eller Afrofobirapporten.

Kanske ligger i tiden att även sociala rättviserörelser, och därmed även kampen för svart befrielse, kommodifierats till att handla mer om bekräftelse, likes och retweets, än om kollektiv solidarisk frigörelse. Bara tanken är sorglig.

Men vad händer för övrigt när även kampen för social rättvisa kommodifieras? Kan det finnas en inneboende paradox i att framhäva sin egen röst, och undvika mer anonym organisering, i kampen för allas lika värde?

Och: sker upptagenheten vid det mediala på bekostnad av gräsrotsorganisering? Eller är gräsrotsorganiseringen utdaterad som metod för befrielse?

I ett samtalsklimat saturerat av det självupplevda konstaterar jag att den antirasistiska organiseringen, i synnerhet svart organisering, har något att lära från de som organiserat sig i tider och på platser där de förvägrats möjlighet att tala.

 

 

Selma Khabako är verksam i organisationen SAFE, Svart feministiskt forum

2 kommentarer på “Reflektion: om svart organisering och media

  1. Pingback: Tar ett steg tillbaka | tankaravtuss

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Du behöver inte hålla God Ton™, men kommentarer som bryter mot lagen, innehåller

  • svordomar och obscena ord
  • kommersiella budskap
  • personliga påhopp
  • pornografiska, främlingsfientliga och sexistiska yttranden
  • hot, trakasserier, skvaller och lögner

eller på annat sätt strider mot vår kommenteringspolicy kommer inte att publiceras. Rummet är en säker plats, kom ihåg att respektera detta!