Replik på Lidija Praizovics ‘Blattar tystar blattar’

av Sarra Anaya

yahyahass

Vi är tillbaka här igen, Yahya: ett namn som få kan uttala rätt, låter som jaja. Typ, jaja, nu går vi vidare. Men ingen förmår att gå vidare. Vi står still.

Lidija Praizovics text på Aftonbladet kultur (2014-03-19) med namnet ”Blattar tystar blattar” är ett exempel på att Yahya Hassan-problematiken inte vill lämna oss. Kanske för att det är ett nödvändigt samtal att föra.

Det är flera punkter som jag vill ta upp efter att ha läst Praizovics text.

Jag tänker börja med bilden av ”den rasifierade underklassen” som ett samlingsnamn för en annars väldigt heterogen grupp. För Praizovics kritik förutsätter att gruppen underklassblattar är homogen. Det är en bild som delas av ganska många i detta avlånga land: bland annat liberaler och den svenska poliskåren. Hon gör inte skillnad på vilka erfarenheter man har om man är en blatte med muslimsk bakgrund eller om man är en blatte med kristen bakgrund.

Jag förundras över det. Och över att Praizovics text uttrycker sympatier med en poet som i sin diktsamling framfört rasistiska åsikter. (”Somalier är Afrikas rövhål” är ett av påståendena.)

Detta är en del av ett större problem, en struktur som väljer sina offer och arbetar med att avhumanisera gruppen arbetarunderklassblattar. Om man gör sig till en del av den retoriken, genom att tala om underarbetarklassblattar som ett samlingsnamn, så upprätthåller man inte bara strukturen utan är också med att avhumanisera gruppen som sådan.

För vilka är de underklassblattar man syftar på när man pratar om inomfamiljärt patriarkalt våld?

Muslimerna, så klart, hedersvåldets gatekeepers, de som med sina kroppar och berättelser används som handelsvaror i det politiska och ekonomiska spelet. Enskilda berättelser om hedersvåld konsumeras av den vita publiken och får de vita tårarna att rinna. Berättelser om övergrepp används som verktyg för att visa upp den sanna muslimska naturen inför en upprörd majoritetsbefolkning.

Jag stödjer Hassan lika lite som jag stödjer Folkpartiet, inte på grund av att Hassan vädrar den muslimska gruppens smutsiga buk, utan snarare för att Hassan implicit uttrycker rasistiska värderingar.

Hassan och Praizovic har någonting gemensamt i deras uttalanden, att som blatte dels upprätthålla den bild som finns av oss och samtidigt slänga ur sig rasistiska nidbilder. Att själv vara blatte innebär inte att du får upprätthålla ett islamofobiskt tankesystem. För det är inte du, eller enbart du, som drabbas. Att återanvända det språk som i åratal har använts emot muslimer och blattar i någon slags kritik mot klassamhället går inte ihop.  Det Praizovic kritiserar berör nämligen inte klassamhället, utan hur den muslimska gruppen ska skriva sina berättelser.

Praizovic menar att underarbetarklassblattarna underkastar sig religiösa och kulturella dogmer (”Många i den rasifierade underklassen är religiöst konservativa, obildade, bidragstagande, fifflande och våldsamma”), precis det Hassan pekar ut i sin långdikt. Jag undrar vilka de här blattarna som Praizovic talar om är. Är det turkar, araber eller afrikaner? Det kanske är kurder och sydamerikaner det talas om?  

I det här fallet är det väl ändå muslimers ”smutsiga buk” som Praizovic efterlyser? Det är ju vi som underkastar oss religiösa dogmer och som har problem med patriarkalt förtryck.

Vi måste få berätta våra historier; det är en angelägenhet för precis ALLA rasifierade grupper.  Men det är knappast de rasifierade medelklasspersonerna som sätter käppar i hjulet för dessa berättelser. Snarare så handlar det om att den muslimska berättelsen ignoreras och blir irrelevant om den inte handlar om patriarkalt våld. Det är nästan det enda vi får tala om.

Praizovic tar i texten upp att Athena Farrokhzads bokrecension ”Hans raseri hyllas av dansa rasister”, sätter agendan för vad som är okej och inte okej att skriva inför den vita offentligheten. Det resonemanget måste jag sätta stopp för. Dels för att det inte stämmer, men också för att Farrokhzads oro är någonting som sällan får skrivas om av etablerade kulturjournalister.

För hur ter sig den svenska litteraturen när det gäller skildringar av ”vårt” inomfamiljära patriarkala förtryck? Blir alla som höjer rösten totalsågade av de så kallade ”ansiktet utåt”-blattarna, eller utnyttjas berättelserna helt enkelt av den vita makten och bara av den vita makten? Jag har framför mig, as we speak, en hel lista på böcker som berättar om den ”smutsiga buken”. ”En fråga om heder”, Tahiri Kocturk; ”Fosterland”, Dilsa Demirbag-Sten”; ”Heder”, Elif Shafak; ”Horungen”, Donya Wihbi; ”Överlevnadshandbok- för flickor om frihet och heder”, Farnaz Arbabi. Det är bara några.

Resonemanget att en person kan sätta dagordningen för vad som är okej att skriva om är en världsfrånvänd åsikt. Det är att påstå att vi inte styrs av den vita makten, som vare sig vi vill det eller inte kommer att törsta efter dessa berättelser om muslimskt förtryck. Det är att säga att Farrokhzad som enskild individ är en puppet master som kontrollerar den litterära offentligheten, det är att tillskriva en person makt och befogenhet. Det är att vända sig ifrån strukturen och vad som tvingar in oss i olika positioner som medelklassblatte respektive arbetarunderklassblatte.

Kritiken mot Farrokhzad blir platt. Inte helt ovanligt, kritik blir ofta platt när individer lyfts fram och kritiseras utan en tanke på att de tankarna som framförs kan vara en konsekvens av ett kapitalistisk och djupt rasistiskt system. Att det kan ha att göra med erfarenheter som Praizovic faktiskt inte delar. Ett samtal som inte är hennes att betygsätta.

Praizovic resonerar i sin text om den vita maktens blick som om den vore något som inte existerar om vi inte vänder oss mot den. Men den vita blicken är så djupt inrotad att den har tagit över oss. Över våra liv och våra berättelser. Frågan borde istället vara hur vi gör oss kvitt den, hur vi dödar den eller pratar kring den. Den där internaliserade rasismen som finns där vare sig den vita publiken är närvarande eller inte. (Hassan vänder sig tydligt till den vita publiken i sin långdikt: den vita kultureliten får stå in för den ”goda makten”, långt ifrån hans sadistiske fars rappslag över fötterna.)

Det kan vara lätt för Praizovic att godkänna Hassans skrik på hjälp till den vita medelklassen när hon själv inte har haft erfarenheten av att vara en beslöjad kvinna i Sverige. Att fastna i berättelsen, att bli den där halvkonstnären i den vita blicken, att inte får tala om något annat än en enda historia.

Det handlar om hur den vita makten behandlar oss när vi pratar om bekymmer som rör vår ”egen bakgård”.

Praizovic talar om Hassan som om han besatte den genuina berättelsen om det så kallade muslimska våldet. ”Killen var typ 16 år när han skrev dikterna…” skriver Praizovic, ”han hängde bland kriminella blattar i ”gettot” och på ungdomsanstalter, där en rå jargong råder som är långt ifrån rumsren i finrummen.” Som om den genuiniteten Hassan uttrycker skulle vara mer legitim än alla spoken word-poeter och rappare som verkligen vänder den vita medelklassen ryggen åt. Som om det bara är Hassans röst som ”på riktigt” kan tala för oss.

Men för mig är det spoken word-poeterna och rapparna som talar om underklassproblematiken utifrån egna erfarenheter på ett nyanserat sätt, hur tillgång till utbildning och bostad föder en desperation som samhället måste stå till svars för. Hur bildning är någonting annat än akademiska studier.

Praizovic delar i sin text samma uppfattning som borgerligheten i frågan om bildning, vilka som besitter den ”sanna bildningen”, och vilka det är som bara ”underkastar sig religiösa dogmer”. För Praizovic menar ju också att underarbetarklassblattarna är obildade, vilket redan där tyder på att man dels riktar sig mot en medelklass som är bildad, men även att den vita medelklassen har kontroll över den politiska och kulturella offentligheten. Den vita medelklassen kommer undan med att bekräfta sexistiska och rasistiska stereotyper just för att de kan gömma sig bakom bildningens privilegier.

Jag tänker att bildning i sig inte säger så mycket, utan främst fungerar som en statusmarkör. Att påstå att underarbetarklassblattarna är obildade säger inget mer än att man godtar synen på kunskap som något bundet till klasstillhörighet. Bildning handlar om att ha tillgång till fakta och teori, inte att ha kunskap om samhälleliga strukturer. För där vinner vi underarbetarklassblattar; vi vet vad som pågår både i vår bakgård och i samhället i stort. Vi vet hur våra berättelser mottas av borgerligheten och vi vet vad det är för privilegier vi fråntas.

Det talas olika om patriarkalt förtryck. Tänker på min Biskops-Arno klass. Vilka som älskade Yahya Hassan. Inte var det jag. Inte var den mig den talade till och med, trots att vi tillhör samma ”grupp”. Det var en från den VITA MEDELKLASSEN SOM BARA ÄLSKADE ESTETIKEN men aldrig skulle lyssna på en låt av Kartellen.

Medvetenheten hos muslimer kring hur våra berättelser mottas är alltså utanför vår kontroll. Berättelsen styrs av marknadsekonomiska principer, vad som säljer och till vem, och handlar sällan om att gagna den muslimska gruppen. (Hur många av Yahya Hassans 100 000 sålda exemplar har hamnat i våra händer?) Den revolutionära potentialen i dessa berättelser hamnar i skuggan, till fördel för berättelser som kritiserar den muslimska gruppen i sig och helt enkelt bidrar till vår marginalisering.

 

Sarra Anaya är 23 år och pluggar på Biskops-Arnös författarskola.

sarrabae

6 kommentarer på “Replik på Lidija Praizovics ‘Blattar tystar blattar’

  1. Fast Kartellen – sexistisk och homofobisk machosmörja som är minst lika klandervärda som Hassans rad om somalier, väl?

  2. Lidija Praizovic skrev om hur Alice Walker behandlades efter Purpurfärgen, och mycket annat, men Sarra Anaya ägnar hela sin replik åt det som stod om Yahya Hassan. Det känns inte helt kosher. Jag läste i alla fall inte Praizovics artikel som ett personligt försvarstal till just Hassan.

    Sen blir jag nyfiken på kritiken mot ”den rasifierade underklassen”. Hur skulle artikelförfattaren klassificera en tv-serie som The Wire? Det är en tv-serie som visar rasifierad misär (grovt våld, fattigdom, missbruk) från första till sista avsnitt, i fem säsonger. Är The Wire rasistisk?

    • OBS: vill bara hoppa in och påpeka att The Wire inte skildrar ”rasifierad misär”, utan främst afroamerikaner. Det är inte samma lika, och vi tjänar på att vara specifika i sådana här sammanhang! Och som jag har läst det tycker inte artikelförfattaren att skildringar av rasifierade/rasifierad under/arbetarklass i sig är rasistiskt.

  3. Tack för en grym text! Och Kul att någon förutom världsfrånvända vita, medelklassmän tar en debatt med Praizovic. Men varför vågar andra mer etablerade feminister och rasifierade inte göra det(all respekt till författaren men hon är fortfarande ung, jag har aldrig hört talas om henne, kommer säkert få göra det dock) vart är Svealand, Farrokhzad eller t.ex. någon här på rummets?

  4. Pingback: Lidija Praizovic faller i den egna gropen | Civilisation

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Du behöver inte hålla God Ton™, men kommentarer som bryter mot lagen, innehåller

  • svordomar och obscena ord
  • kommersiella budskap
  • personliga påhopp
  • pornografiska, främlingsfientliga och sexistiska yttranden
  • hot, trakasserier, skvaller och lögner

eller på annat sätt strider mot vår kommenteringspolicy kommer inte att publiceras. Rummet är en säker plats, kom ihåg att respektera detta!