Tema: Afrofobi – Intervju med Samson Beshir

Tema: Afrofobi fortsätter, och jag hade äran att få ställa några frågor till Samson Beshir, som förutom att vara juridikstudent och demokratikämpe extraordinaire, dessutom är en av medförfattarna till Afrofobirapporten som gavs ut av Mångkulturellt Centrum.

samson-pola03

Hur har arbetet med rapporten gått till?
Rapporten beställdes av integrationsministern Erik Ullenhag i slutet av november förra året. Uppdraget bestod i att genomföra en kartläggning och kunskapsöversikt av befintlig forskning relaterad till afrofobi i dagens Sverige. Jag ser detta som ett resultat av krav om en utredning som det afrosvenska civilsamhället länge har framfört och den bakläxa Sverige fick av FNs rasdiskrimineringskommitté i höstas.

Vilka delar tycker du är extra viktiga?
Vilken tuff fråga, ska jag nämna två delar som är särskilt viktiga skulle det vara den kvantitativa delen och rekommendationerna. Den första belägger svart på vitt hur situationen ser ut och den andra ger förslag på hur det kan åtgärdas.

FEM AV REKOMMENDATIONERNA

1. Tillsättandet av en statlig utredning som bygger vidare på denna kunskapsöversikt så att mer kan bli känt om den marginalisering afrosvenskar utsätts för, både dess omfattning och karaktär liksom dess orsaker och effekter.

2. Initierande av en bred och omfattande folkbildningsinsats om afrofobi som syftar till att öka kunskapen om Sveriges roll i den transatlantiska slavhandeln och i utvecklingen av rastänkandet samt hur denna historia knyter an till dagens situation av strukturell och institutionell rasdiskriminering av afrosvenskar. Detta ser vi som en uppgift för regeringen.

3. Att se över SCB:s befolkningsstatistik för att bättre kunna mäta afrosvenskars utsatthet. I dag bygger statistiken enbart på födelseland, men migrationsaspekten är inte alltid central när afrosvenskar utsätts för hatbrott och diskriminering. Den som bedöms efter sin hudfärg kan vara född i subsahariska Afrika, i Sverige eller i vilket annat land som helst. En möjlig modell är befolkningsstatistiken i länder som Kanada och Storbritannien, där självidentifikation praktiseras och där kategorier kontinuerligt uppdateras i dialog med representanter från de berörda grupperna. Det är också vad som förordas i DO:s rapport Statistikens roll i arbetet mot diskriminering (rapport 5:2012).

4. Höjning av ersättningsnivån vid diskriminering till en mer avskräckande nivå i enlighet med vad EU:s rasdirektiv och FN:s rasdiskriminerings-kommitté rekommenderar samt förbättra möjligheterna att driva diskrimineringsmål i enlighet med förslagen i DO:s skrivelse; Bättre möjligheter att driva diskrimineringsmål. Där ingår bland annat att rättshjälpslagstiftningen och fördelningen av rättegångskostnader vid diskrimineringsärenden ska ses över.

5. Förespråka och praktisera positiv särbehandling i samma utsträckning som det för närvarande görs utifrån kön, exempelvis vid tjänstetillsättningar hos myndigheter, som ett sätt att motverka marginaliseringen av afrosvenskar i det svenska samhället.

Du har länge engagerat dig i dessa frågor, du var även huvudförfattare och redaktör till Afrosvenskarnas alternativrapport till FNs Rasdiskrimineringskommitté som inlämnades i höstas. Blev du förvånad av resultatet under arbetets gång, eller bekräftade det din bild av afrosvenskars situation i Sverige?
Ja, situationens karaktär är egentligen inget som påkallar en utredning för att känna till. Det räcker med att ta sig tiden att se standarden och livsvillkoren på de bostadsområden där många afrosvenskar bor och jämföra det med standarden och livsvillkoren i områden där enbart vita svenskar bor. En redogörelse på skillnaderna jag starkt kan rekommendera är Nabila Abdul Fattahs briljanta ledare på ETC häromveckan. Däremot var det först i samband med alternativrapporten, vars statistiska underlag i mångt och mycket delas av Afrofobirapporten, som jag blev införstådd med till vilken grad afrosvenskar är särskilt utsatta som grupp. I nästan alla samhällssektorer och välfärdsindikatorer är afrosvenskar den mest utsatta gruppen.

En sak jag reagerade på är att afrofobiskt motiverade hatbrott, till skillnad från många andra, oftast skedde på offentliga platser, av en för offret okänd gärningsman, och att det väldigt sällan rörde sig om nynazistiska motiv. Vad säger det om afrosvenskars situation och säkerhet i offentligheten?
Det säger tonvis, framförallt kan den här idén om att rasistiska gärningar är något som begås av människor som tillhör grupper i samhällets periferi avfärdas. Trots att de flesta i dagens Sverige tar avstånd från rasideologier så är ras ännu en relevant social konstruktion. Än idag är det en faktor som har en stor betydelse för människors livsvillkor, inte minst risken att bli utsatt för hatbrott.

Tidigare har långa rapporter och utredningar om ex. antiziganism och islamofobi genomförts, och först nu ser vi att afrosvenskars utsatthet uppmärksammas på det här viset. Varför tror du att afrofobi varit ignorerat så länge?
De andra grupperna är mer etablerade och har haft större möjligheter att vara drivande i att påverka den politiska agendan medan den afrosvenska gruppen inte har haft samma resurser. Därtill har förstås färgblindheten och fokus på etnicitet spelat en viss roll i utformandet av det afrosvenska civilsamhället. Det består i stor utsträckning av etniska/nationella organisationer som dessutom ofta är mer kulturfokuserade än rättighetsorienterade. Med några undantag sker därför organiseringen inte, ens på paraplynivå, kring den diskriminering som afrosvenskar främst är utsatta för; rasdiskriminering.

Vilka är de viktigaste strategierna vi kan använda oss av för att bekämpa afrofobi?
Som jag ser det så är det primära att det afrosvenska civilsamhället, i en större utsträckning organiserar sig kring rasdiskriminering. Samarbete, också med andra än afrosvenskar, som delar synen på afrofobi som ett allvarligt samhällsproblem är en god förutsättning men det är viktigt med ett afrosvenskt ägande i en sådan konstellation. Annars är risken att det stannar vid att få lära sig spela en vintersport. Inget ont om vintersporter, men det som behövs är att identifiera de förtryckande strukturerna, artikulera krav, mobilisera kring kraven, positionera sig och sedan ställa dem till berörda beslutsfattare inom alla sfärer; politiska, ekonomiska och kulturella m.fl.

Slutligen – Vad hoppas eller önskar du att den här rapporten kan leda till?
Jag hoppas och önskar att civilsamhället gör den här rapporten till sin egen. Det ni har gjort här på Rummet är ett föredömligt exempel. Jag har sagt det förut men säger det igen, det är civilsamhället som sätter

värdet på rapporten. Vi väntar fortfarande på regeringens respons men oavsett om rekommendationerna antas eller inte så spelar civilsamhället en stor roll. Rekommendationerna som antas kommer behöva göras i samråd med civilsamhället och de rekommendationer som inte antas kommer behöva civilsamhällets stöd för att bli en verklighet längre fram. Det som inte får hända är att rapporten bara blir bläck på papper.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Du behöver inte hålla God Ton™, men kommentarer som bryter mot lagen, innehåller

  • svordomar och obscena ord
  • kommersiella budskap
  • personliga påhopp
  • pornografiska, främlingsfientliga och sexistiska yttranden
  • hot, trakasserier, skvaller och lögner

eller på annat sätt strider mot vår kommenteringspolicy kommer inte att publiceras. Rummet är en säker plats, kom ihåg att respektera detta!