Var är du ifrån egentligen? – Mina tankar som adopterad

av Emelie Jansson

adoption424

Jag är adopterad, med rötter i Östafrika och har växt upp i en i princip uteslutande vit miljö. Jag tror att jag på riktigt förstod att jag var annorlunda för första gången när jag var i mellanstadieåldern och en tulltjänsteman i Malmö frågade min pappa om jag var svensk medborgare när vi hade varit över i Köpenhamn och kom tillbaka med båten. Givetvis hade jag alltid sett skillnaden på mig själv och mina vänner, men det var först då som det slog mig med full kraft att vissa människor inte räknar mig förbehållslöst som svensk. Genom åren har det varit flera händelser som tvingat mig bli väldigt medveten om att jag, som många andra rasifierade personer, i första hand är min hudfärg och i andra hand är svensk.

Den gången när några på en fest skanderade högt och tydligt att det är ”en neger här” när jag kom.
Den gången en person sa till mig att jag måste tvätta mig för att jag är smutsig.
Den gången en kvinna vrålade negerhora efter mig på stan.
Dom otaliga gånger mitt pass har granskats in absurdum innan jag har fått gå förbi passkontrollen.
Dom gångerna butiksbiträden smugit efter mig i affärer helt utan anledning.
Dom gångerna folk har frågat var jag är ifrån egentligen och inte gett sig fören dom har fått fram var jag är född. Varpå reaktionen ofta är; Amen jag visste det! Du är inte svensk från början!

För mig som växt upp utan mitt egna kulturella och etniska sammanhang blir detta väldigt förvirrande. Jag vet inget annat än att jag är svensk, och jag känner mig svensk, men jag accepteras inte riktigt hela vägen.

Samtidigt är situationen ofta väldigt oklar även när jag möter andra rasifierade personer. Även här hamnar jag i något slags utanförskap där mina erfarenheter av rasism inte är tillräckligt äkta. Jag är inte tillräckligt äkta. Min uppväxt i en vit familj och i ett vitt sammanhang gör då att jag (som jag tolkar det) inte haft det tillräckligt svårt. Jag upplever att det anses som att den rasism och det utanförskap som jag möter inte på långa vägar är lika svår som den rasism som möter andra. Bemötandet jag ofta får är att jag har ”svikit” mitt ursprung och att jag är, som nämnts tidigare här på sidan, ”fake”; både uttalat till mig och som en känsla i sättet folk bemöter mig.

Jag inser själv att jag har en fördel i att jag beter mig som en ”ska” göra för att accepteras i det svenska samhället. Jag pratar utan brytning och jag formulerar mig bra, jag fungerar socialt som en ska göra och jag kan alla sociala koder som gör att en passerar som svensk, jag ser bara annorlunda ut. Vilket såklart gör det lättare för mig att passa in i olika svenska rum. Jämfört med någon som både ser annorlunda ut och beter sig annorlunda så har jag det lättare i många situationer. Jag kan också förstå att mina fördelar gör att andra rasifierade personer känner sig provocerade. För mig personligen blir problemet att jag inte har några verktyg för att möta rasism gentemot mig. Som jag ser det så har en person som har växt upp med föräldrar och andra personer i sin närhet som ser ut som dom själva fördelen att dela erfarenheterna med varandra och också få verktyg att hantera dessa situationer från början. Styrkan, som jag tror en får av att få bekräftelse på att det en har upplevt är på riktigt, och att ha någon att dela det med, gör väldigt mycket för den egna självkänslan. Framförallt tänker jag mig att personer som lever nära andra rasifierade personer inte hela tiden måste förklara varför dom känner sig utsatta. I och med att alla någon gång varit i situationen så blir en inte hela tiden ifrågasatt eller anklagad för att vara känslig och/eller inbillar sig. En slipper att möta en vägg av oförståelse som jag kan känna i dem sammanhang som jag befinner mig i.

I en perfekt värld ska så klart ingen människa behöva utsättas för rasism oavsett om en har närhet till vithet eller inte. Jag tycker personligen inte att en kan värdera någon annans upplevelse och dom flesta mår dåligt av att drabbas av rasism oavsett bakgrund. Min förhoppning är att ett forum som detta kan ge flera personer en ventil och ett sammanhang där allas erfarenhet lyssnas på och alla får en chans att göra sig hörda.

 

Emelie Jansson är glad, modig och envis som en Oxe. Bloggar på missemli.wordpress.com

4 kommentarer på “Var är du ifrån egentligen? – Mina tankar som adopterad

  1. Pingback: Rummet | Livet according to me

  2. Jag känner igen det dubbla utanförskapet, du beskriver.
    Tror dessvärre att oavsett uppväxt eller bakgrund med ursprungsfamilj eller land – kommer många att generellt ha svårt att bemöta rasism och annan diskriminering.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Du behöver inte hålla God Ton™, men kommentarer som bryter mot lagen, innehåller

  • svordomar och obscena ord
  • kommersiella budskap
  • personliga påhopp
  • pornografiska, främlingsfientliga och sexistiska yttranden
  • hot, trakasserier, skvaller och lögner

eller på annat sätt strider mot vår kommenteringspolicy kommer inte att publiceras. Rummet är en säker plats, kom ihåg att respektera detta!