I brytpunkten finns jag

grna-lund-1_36497089_87398978

av Adori Rahman

När jag var yngre åkte jag till Gröna Lund minst en gång om året. Oftast skedde det någon gång under juni eller juli när solen stod som högst på himlen. Som en unge från arbetarklassen hade mina föräldrar inte råd eller möjlighet att ta mig och mina syskon på skidsemester till Åre eller på en weekendresa till Rom och av denna anledning sparade vi våra surt förvärvade pengar till ett besök på Grönan. Det årliga besöket var som att göra en temporär klassresa. Tidigt fick jag lära mig om kapitalets betydelse och vad bristen därpå kunde göra med en familj. Förorten jag bodde i hade varken resurser eller var särskilt känd utan betraktades snarare som en förlängning till den närliggande kommunen som var känd för sina ishockeyspelare samt stora köpcenter.

På Gröna Lund fanns sockervadd, bergochdalbanor jag egentligen inte ville åka samt andra, privilegierade familjer med sina barn. Anledningen till att jag åkte majoriteten av attraktionerna var av den simpla anledningen att få ut så mycket som möjligt av det påkostade åkbandet. Som barn var jag tämligen priseffektiv och det försatte mig i situationer där pengar sattes före min egen osäkerhet och rädsla. Jag såg familjer spela på chokladhjulet och vinna stora gosedjur och åh vad jag avundades dem. Mina längtande blickar drogs mot pannkaksrestaurangen som stod centralt på nöjesfältet. Min familj hade för vana att ta med mat på utflykter för att spara pengar.

Under en vistelse på Gröna Lund befann jag mig i Lustiga huset tillsammans med mina kusiner. Vi tog oss fram väldigt långsamt och behärskat för att inte stöta oss med de andra barnen. Tidigt hade vi fått lära oss att det var viktigt att inte skapa konflikter, mer än de vi redan orsakade med vår blotta uppenbarelse. I ett rum gick det särskilt långsamt och vi fastnade. Ett gäng tonårspojkar bakom oss blev irriterade på trängseln. Plötsligt känner jag en strålande smärta från mitt smalben och hela min kropp viker sig. Jag tittar bakom mig och möter en av pojkarnas blick. ”Blattehora!” skriker han. Blattehora. Jag och mina kusiner avviker från platsen och jag känner hur tårarna rinner och ilskan i magen trummar i takt med mina fotsteg.

Detta var för ett par år sedan. Misshandel och övergrepp av olika slag har blivit ett vanligt förekommande inslag i min vardag. Jag har länge funderat på den där händelsen i Lustiga huset. Varför sa ingen någonting? Varför ingrep ingen vuxen? I min analys av könsmaktsordningen har jag länge tänkt att det är min position av att bli betraktad som kvinna som är det mest centrala. Men den här pojken skrek ju faktiskt BLATTEhora och bara där blir min analys bristfällig. Blir jag först och främst sedd och nedvärderad som rasifierad eller som i egenskap av någon som inte är man? För jag är inte en man och jag är inte vit. Min ringa ålder måste ha spelat roll. Faktumet att jag hade nedärvda kläder måste haft betydelse. Det blir inte tydligare än så här att förtryck inte kan betraktas utifrån en maktordning utan ofta tar sig uttryck genom flera. Min upplevelse av klasstillhörighet hade alltid varit centralt i min förståelse av vistelsen jag årligen gjorde på Gröna Lund. Anledningen till att jag upplevde att ingen hjälpte mig var för att jag inte betraktades som svensk. En orsak till att jag inte togs på allvar var för att folk uppfattade mig som en ”känslig tjej”. Jag var ung och folk förväntade sig att jag skulle skaka av mig det hela.

Vi är många som blir utsatta för den här sorten av förtryck. Gränserna för vad som är vad blir diffusa och det blir plötsligt svårt att sätta fingret på vad det var som angreps. Men jag tror inte att det går att hitta en maktfaktor i den här situationen. Jag tror att min situation blev särskilt obegriplig för att det var flera maktaxlar som flätades samman och föranledde till den här situationen. Just genom att göra analysen bredare och söka förståelse i hur förtryckens olika skepnader samverkade kan jag idag förstå varför sparken i benet fortfarande gör ont. Min intersektionella analys säger mig att andra attribut hade hjälpt mig. Hade jag varit vit kanske det där vuxna paret som observerade oss skrikit på pojken. Hade jag varit man hade jag möjligen givits pepp att säga ifrån istället för att gå därifrån

Det här leder mig till att min antirasism och feminism måste vara sammanlänkande. Jag kan inte förstå kvinnokampen utan att se hur rasifierade blir negligerade. Min klassanalys vävs samman med min förståelse för hur transfobi, funkofobi och diskriminering på grund av sexuell läggning tar sig uttryck. Patriarkatet är otillräckligt som begrepp för att förstå förtrycket i dagens samhälle. Om vi endast talar om patriarkatet kan vi omöjligen vara solidariska mot många andra som blir utsatta för förtryck baserat på andra maktordningar.

Risken finns att vi inte ser och erkänner varandras fängelser samt att de ser väldigt olika ut.

 

adori rahman

 

 

 

 

 

Adori Rahman är en nyutexaminerad socionom som brinner för aktivism och tacos. För beundrarbrev och diverse gör ni bäst i att följa hen på twitter, @AD0RI. 

5 kommentarer på “I brytpunkten finns jag

  1. Hej,
    Tack att du satte ord på, och delade med dig av, denna smärtsamma upplevelse. Känner igen det där med att i tanken gå tillbaka till dessa typer av händelser och fundera kring..”vad hade jag gjort annorlunda..om det här och där här hade varit annorlunda”.

    Tack för att du talar din sanning.

    Det här med att vara icke-vit och klassbakgrund. När jag började plugga träffade jag på andra rasifierade,dock ej svarta, med en slags undre medelklassbakgrund i Sv. Jag kände mig alltid som att jag inte levde i samma land som dem, ingen hade skrikit neger etc etc efter dem. Inga knuffar i tunnelbanan. Inga rasistiska busschafförer. Jag misstänker att den rasism som fattiga rasifierade utsätts för är även av en fysiskt våldsam karaktär. Nu när jag tjänar bättre och rör mig i någonlunda annorlunda rum, märker jag det också. Jag blir tilltalad på ett annat sätt. Jag behöver inte anv mig av lokaltrafiken på samma sätt, när jag felanmäler ngt i min lght bemöts jag med respekt och får omedelbar hjälp osv osv. Jag var och hälsade på en släkting i en sthlm förort, och detta förtydligades ytterligare. När hon ringer om att hissen är sönder, får hon attityd i tel. Tvättmaskinerna har varit sönder i månader. ICA kassörskorna har avsky i blicken.

    Ändå känner jag att det kan vara svårt att föra dessa typer av diskussioner med icke-vita som har vuxit upp i vitare rum. Diskussionen känns ansträngd och de svarar alltid med uppspärrade ögon ”jag har inte upplevt det dääär”.

  2. Pingback: Fanny Åström | Kom i kontakt med ditt inre hat » Feministisk kamp är tätt sammanvävd med antirasistisk kamp.

  3. Pingback: Se olika slags förtryck för att förstå vad en utsätts för | systemkritikern

  4. Pingback: Gästinlägg för Rummet | systemkritikern

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Du behöver inte hålla God Ton™, men kommentarer som bryter mot lagen, innehåller

  • svordomar och obscena ord
  • kommersiella budskap
  • personliga påhopp
  • pornografiska, främlingsfientliga och sexistiska yttranden
  • hot, trakasserier, skvaller och lögner

eller på annat sätt strider mot vår kommenteringspolicy kommer inte att publiceras. Rummet är en säker plats, kom ihåg att respektera detta!