Vi vet redan detta

Av Araia Ghirmai Sebhatu

Dokumentären Raskortet av filmaren Osmond Karim som sändes i torsdags (27/3) i SVT är muntligt återgivna tragiska skildringar av hur det är att vara svart i Sverige.

Från mitt perspektiv kan man tycka att den är lite överdrivet sentimental och redundant. För jag är uppvuxen och har (över)levt i snart trettiotre år i Sverige som afrikan, som afrosvensk. För jag är luttrad. För jag vet redan detta. Därför är inte Raskortet en dokumentär tilltänkt mig som betraktare utan en implicit vit betraktare som blundar för vad vi svarta utsätts för. Filmen är ett konstaterande som vi borde vara klara med för länge sen, en slutsats som borde vara en utgångspunkt. Att vi fortfarande är kvar på det här stadiet är bedrövligt och ett kvitto på hur svältfödda vi är i rasismdiskussionen.

Dokumentären går inte vidare med att lägga konstaterandet om att rasism existerar och genomsyrar alla områden i samhället som grund för andra frågeställningar. Frågan är då vad den här filmen vill.

Det som skiljer dokumentären som genre från fiktion är att handlingen fortsätter efter filmens slut, vi kan ta ställning till en verklighet och förändra handlingen. Som betraktare av fiktion får vi rent existentiellt acceptera att skeendet har sin gång och sitt slut. Vi kan givetvis beklaga narrativet och kritisera upphovsmakaren men det har ingen påverkan på handlingen. Men varför lämnas den passiva betraktaren i Raskortet med att finna sig i att den oförändrade handlingen/rasismen är slutet? Det är nästan så att vi uppmanas att acceptera situationen, ”så är det, det är bara att ta det, det är Sverige” som en av de intervjuade säger mot slutet.

Det enkla svaret är att Raskortet är ett symtom på ett samhällsklimat som på sin höjd tillåter skildringar av rasism av det här slaget, som gärna får vara sentimentala, där vi får berätta hur vi ”känner” som utsatta för rasism men sällan får tala om hur vi vill arbeta mot rasism. Det är inte tal om rättigheter i Raskortet eller om hur vi som fria människor kan förhindra att våra liv inskränks av rasism.

För det är skillnad på det privata livet och arbetslivet. We shall overcome i all ära men vem man väljer att ha som vän och vill bli partner med är upp till var och en. Den rasism vi påtvingas på våra arbetsplatser och hur våra barn behandlas på förskolan och i utbildningsväsendet är däremot allmänhetens angelägenhet. Garantin om att inte bli särbehandlad av det offentliga och lika rätt till arbete är lagstadgade rättigheter. Varför är det inte tal om hur vi kan realisera den rätten i dokumentären? Är vi kastlösa i Sverige? Åtnjuter vi inte rättsordningens skydd?

Om vi vill nå förändring i rasismens Sverige måste vi se bortom effektsökeriet som Raskortet strävar efter hos den vita betraktaren, och vi som svarta måste sluta finna oss i att det är så här. För vad är dokumentären om dess materiella återverkningar bara består i vita tårar? Ett groteskt frossande i vårat lidande.

För mig så handlar det inte om i slutändan om vita tycker synd om mig: det handlar om att jag ska ha rätt till min kropp och rörelsefrihet, min bostad, mitt arbete och min egendom.

 

 

AraiaAraia Ghirmai Sebhatu

– Kulturvetare och juridikstudent

3 kommentarer på “Vi vet redan detta

  1. Effektsökeri? Ja- det handlar till viss del om det, till viss del om att många svarta och andra rasifierade verkligen tror att befrielsen kommer genom just sådana vädjanden till vithetens samvete som de personliga anekdoterna trots allt är. Visst finns viss framgång där, men den är temporär och oftast individuell, inte kollektiv. Det blir allt tydligare att endast att ha utsatts för rasism, och även ha en antirasistisk analys, inte per automatik gör en till genomtänkt aktivist. Vad jag önskar är en seriös diskussion om strategi och solidaritet. Vad vill vi, hur tar vi oss dit? Kan vi upprätta våra egna institutioner, media, kanaler? Vad kan vi lära oss av romers och samers organisering? Av afroamerikaners organisering? Vita kvinnors organisering? Facken? Hur bygger vi allianser, med vilka? Hur gör vi oss oberoende av medias välvilja/sensationslystnad och vinner antirasistisk mark bortom den blicken? Främst av allt, hur börjar vi lita på varandra och vår egen förmåga till organisering? Alla andra rörelser gör det, rätt naivt av oss att tro att det räcker att icke svarta människor hör om hur dåligt vi har det. Den framgångsrika kampen bedrivs bortom SVTs Morgonsoffa, bästa sändningstid eller omnämnande i någon ledare. Jag tror stenhårt på Scott Herons budord- the revolution will not be televised…

  2. Maryam! Jag håller med dig in i det sista…
    Det är dags att vi faktiskt organiserar oss på ett konstruktivt och solidariskt sätt. Tro på oss själva, enas och sluta vara så passiva! När vi ändå vet vilka skyldigheter vi har i samhället så tror jag nog att det är dags att seriöst upplysa många afrikaner om deras rättigheter! Det är inte acceptabelt att ta emot så mycket skit på arbetsplatsen, skolan, vården, eller ens privat. Folk behöver veta att de har rättigheter trots att de har invandrat eller ser ”udda” ut. Vi måste ha konkreta verksamheter som riktar sig till afrosvenskar och deras rättigheter. Mot diskriminering, rasism och kränkande behandling!

  3. Pingback: Sveriges Resurser » Vita tårar | Här pågår debatten om integration

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Du behöver inte hålla God Ton™, men kommentarer som bryter mot lagen, innehåller

  • svordomar och obscena ord
  • kommersiella budskap
  • personliga påhopp
  • pornografiska, främlingsfientliga och sexistiska yttranden
  • hot, trakasserier, skvaller och lögner

eller på annat sätt strider mot vår kommenteringspolicy kommer inte att publiceras. Rummet är en säker plats, kom ihåg att respektera detta!