”What will remain as my legacy?”

av Rojin Pertow

Är-du-lönsam-lille-vän

När jag var i New York förra året såg jag en liten metallplatta fäst vid ett träd i Brooklyn Botanical Garden. På plattan stod en text vars rubrik löd ”What will remain as my legacy?”. Osökt (eller kanske inte?) började jag tänka på mina föräldrar, som invandrade till Sverige i mitten på 80-talet. För mig är det en enorm tröst och ett stort stöd att få prata om mina föräldrar med andra rasifierade personer, oavsett ”härkomst”. Vi som är utsatta för rasifiering av en vit befolkning är det på olika sätt, det finns interna maktstrukturer oss emellan och somliga lider mer än andra, det ska inte förnekas eller hymlas med. Men ett ämne som jag ofta upplever gränsöverskridande för oss är ämnet om våra föräldrar. De har alla minst en sak gemensamt, de har alla behandlats som andra klassens medborgare i Sverige.

Jag tror inte att jag bara talar för mig själv när jag säger att jag känner ett behov av att upprätta mina föräldrars anseende. Servera myndighetspersoner som tilltalar dem som om de vore barn med en redig käftsmäll, visa hur fantastiska de är, alla saker de har lärt mig. Hur effektiva och produktiva de är! Att de jobbar! Och där föll jag i den svenska rasistfällan. Problemet är inte huruvida mina föräldrar sliter som djur i det här samhället eller om de av olika anledningar inte kan det. Problemet är att det aldrig kommer att erkännas. Det är där förtvivlan sätter in. Det är då jag undrar vad som kommer att bli vårat arv, vad vi lämnar efter oss.

Det är vi, den yngre generationen, som är deras arv. Det kanske inte är någon som menat att det ska bli så, men det är så. I alla fall till viss del. Vi är kvittot på hur våra invandrade föräldrar har lyckats. Vad vi gör, blir och hur vi beter oss. Därmed går även rasistfällan, dess principer och dess mekanismer, i arv. Inte förrän det inte syns i släktleden att vi en gång invandrade till detta land kommer vi att sluta bedömas efter en skala vi aldrig kan toppa. Inte förrän våra namn inte längre förnimmer om ett annat språk kommer vi att behandlas rättvist, kommer våra vinningar och tillkortakommanden ses i samma ljus som en vit persons och inte anses vara en aspekt av vår genetiska identitet.

Vi måste störta effektiviteten, vi måste pressa produktionssamhället, vi måste få vara någonting annat än våra prestationer. Detta gäller även för vita svenskar, men deras vara eller icke vara i detta land bedöms inte efter kronor in och ören ut. Vårat arv ska vara mer än summan av våra åstadkommanden. Rasism och klassamhället är så tätt ihopslingrade att det är svårt att avgöra vem som friade till vem, men dess oheliga union ger sig till känna bland annat genom rasistfällan. Därför kan vi aldrig frigöra oss den och dess omöjliga måttstock utan att slänga av oss klassamhällets kravkedja på samma gång. En antirasism utan klassanalys är tunnsådd och otillräcklig, och en klassanalys utan ett postkolonialt perspektiv är egoistisk och naiv. Varför talas det så ofta om hur mycket invandrare kostar staten i och med vår arbetslöshet, vår brottslighet och helt enkelt att vi ska ha en dräglig levnadsstandard? Varför just detta fokus på kostnader och pengar? För att rasism så enkelt kan göras om till kapitalism. Det vi drabbas av som rasifierade i Sverige är ett tveeggat svärd som måste förgöras i sin helhet om det ska hända något.

Kanske kommer detta inte ske på länge, eller så långt fram i tiden att den historia som skrivs nu är obetydlig. I själva arvets natur ligger det faktum att det händer efter att vi är borta. Vi kommer inte få veta vad som blir vårt arv, helt enkelt. Vi kan bara hoppas och spekulera. Texten på metallplattan på trädet löd i sin helhet i alla fall ”What will remain as my legacy? Cherry blossoms in spring, the blue jay in summer and the crimson leaves of autumn – Florence Decker, 1915-1995″.   


Processed with VSCOcam with b5 preset

Rojin Pertow tar strax examen från socialantropologiprogrammet och när en dröm om ett eget kontor med dörr att stänga om sig och kanske en trevlig utsikt. Gillar nagellack och DDR-kitsch, återfinns som @R0J1N på twitter

En kommentar på “”What will remain as my legacy?”

  1. Pingback: What will remain as my legacy? | lacket

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Du behöver inte hålla God Ton™, men kommentarer som bryter mot lagen, innehåller

  • svordomar och obscena ord
  • kommersiella budskap
  • personliga påhopp
  • pornografiska, främlingsfientliga och sexistiska yttranden
  • hot, trakasserier, skvaller och lögner

eller på annat sätt strider mot vår kommenteringspolicy kommer inte att publiceras. Rummet är en säker plats, kom ihåg att respektera detta!