Min text om Americanah och Öppen Stad ifrån Mana

Hejsan! Fan vad dött det är på denna site. Vi håller på att styra upp men det tar ett tag. Så länge bjuder jag på lite gammal skåpmat! För länge sen skrev jag denna text som publicerades i Mana, om de två böckerna Americanah och Öppen stad. Tänkte att det kanske kunde va kul att läsa? I övrigt kan man ju även där ifrågasätta tendensen att klumpa ihop dem såsom man i dagarna gör med vissas *ni vet vilka jag menar* självbiografier.

amerix9789100136550oppenstad9789127134317

Jag läser två böcker. Jag läser två böcker och jag tänker: vad har de gemensamt förutom att de båda är böcker?

De är båda skrivna av nigerianska, relativt unga, svarta författare, med anknytningar till USA. Enbart att de är skrivna av två svarta författare är tillräckligt mycket för att de för evigt kommer vara sammankopplade. Varför är det så?

Jag läser dem och de är så olika.

Americanah  om Ifemelu, medelklass, vanlig, uppväxt i Lagos. Hennes resa genom tid, genom rum, till ett USA där hon plötsligt tillskrivs en ras. Migrationens olika sidor. Kärlekshistorien mellan henne och Obinze som flyter som en flod genom boksidorna, genom åren.

Öppen Stad om Julius, den aparta, bortkopplade akademikern, som går tyst genom New York på oändliga promenader, som iakttar, som kontemplerar. Skölden som omgärdar huvudrollens innersta kompenseras av det utbroderade, det generösa språket, som långsamt avslöjar mer om vår omvärld än vad en promenad tycks utlova.

De är så olika, till språk, till form, till handling; det gemensamma är Nigeria, det gemensamma är Amerika, det gemensamma är de svarta protagonisterna.

Jag tänker; att ytterst kanske detta är berättelser om att fråntas rätten att vara individ. Det handlar inte om skam, även om det också ryms; det handlar om leda och en påminnelse.

Att få vara en i mängden och samtidigt unik, och sedan fråntas detta. Att plötsligt tillhöra en grupp man tidigare varit skiljd ifrån, där olikheterna tidigare varit större än likheterna; nu är plötsligt alla en och samma under samma förtryck. Svart.

Jag tror detta är en nyhet för vita läsare; att det finns länder, platser där ens hudfärg, ens ras, inte är ett handikapp. Att det finns länder, platser, där ens bruna hud inte är ett unikum eller ens en avvikelse. Att det finns länder, platser där vithet inte är det normala.

Jag undrar vad vita personer som läser dessa böcker tänker. Jag undrar vad de förstår och vad som går dem förbi. Jag undrar om de tycker att de är spännande; inblickarna i andras liv, situationer de kanske känner sig utestängda från. Om de roat ser på hårsalongen i Adichies bok, ritualerna, att inte vilja bada. Jag undrar vad de väljer att ta till sig och vad de väljer bort.

Jag undrar varför dessa böcker nämns i samma sammanhang. Vad har de egentligen gemensamt? Jag önskar att de slapp bli hopbuntade, sammankopplade; jag önskar vi slapp en värld där böcker med svarta protagonister genast ses som syskon.

Vithet är aldrig automatiskt släktskap.

När jag läser Americanah blir jag ledsen. Först glad, fascinerad, upprymd, att kunna läsa en bok som berör mig. En bok som inte kräver det vanliga utträdet ur det egna och inträdet i en totalt främmande, för mig väsensskild erfarenhet. Så mycket fantasi som hela tiden krävs av mig som läsare, så sällan jag förunnas att känna igen mig utan att tvingas till uppoffringar.

Måste alltid radera min ras och min erfarenhet och stigmat den innebär för att kunna läsa närvarande. Måste alltid radera min egen spegelbild för att den aldrig tillåts bli speglad i den Stora Litteraturen. Att svart och intressant förblir varandras motsatser.

Sen blir jag ledsen. Varför tycker jag denna bok berör mig? Varför tycker jag att huvudpersonen Ifemelu är lik mig, varför tänker jag ”äntligen en karaktär som är, ser ut som jag”. Ifemelu är inte lik mig. Vi ser inte ut som varandra. Vi kommer inte ifrån samma land. Vi har i och för sig båda en blogg där vi skriver om ras. Men Ifemelu försörjer sig på sin, jag blir glad om jag får ett recensionsexemplar skickat till mig. Men vi är båda kvinnor, svarta, vi har hår. Jag antar att det räcker. Men jag önskar att det inte vore så.

Jag önskar att jag slapp känna mig hemma. Jag längtar efter den dagen dessa böcker kan läsas och det är skillnaderna, inte det gemensamma, som jag slås av. Då min distans till dem är tydlig, den dagen de blir väsensskilda ifrån mig, den dagen de slipper vara personliga. För än så länge är de personliga, och det i sig gör mig ledsen.

Jag blir ledsen när jag läser om Ifemelus chef, den rika amerikanskan som beskriver alla svarta som ”vackra”, vars släkting hon sedan blir tillsammans med; jag blir ledsen för jag vet precis vad hon menar. Jag blir ledsen när jag läser om Ifemelus blonde pojkvän Curt, han som är så positiv, naiv, han som ibland ser rasismen hon utsätts för, reagerar; och lika många gånger står helt blind, oemottaglig för den.

Som på den där middagsbjudningen, långt senare, då Ifemelu plötsligt säger som det är, plötsligt bryter mot färgblindhetsmyset som ligger som en tjock filt över umgänget mellan de svarta och vita akademikerna.

Men så fort man sticker näsan utanför dörren blir ras betydelsefullt. Men vi pratar inte om det. Vi pratar inte ens med våra vita kärlekar vare sig om alla de där småsakerna som gör oss förbannade eller om andra saker som vi skulle vilja att de förstod bättre, för vi är rädda att de ska säga att vi överreagerar eller är överkänsliga. Och vi vill inte höra dem säga ’ men du  ser hur långt vi kommit, för bara fyrtio år sen skulle det vara olagligt för oss att ens vara ett par´  bla bla bla, för vet ni vad vi tänker när ni säger det? Vi tänker varför i helvete skulle det nånsin vara olagligt överhuvudtaget? Men vi säger aldrig ett ord om såna saker. Vi låter alltihop läggas på hög i huvudet och när vi är på trevliga liberala middagsbjudningar som nu, säger vi att ras inte spelar nån roll därför att det är vad vi ska säga för att våra trevliga liberala vänner ska må bra. (Americanah, s. 361)

Jag tänker på mottagandet av dessa böcker. Hur det poängteras : ”Dessa böcker handlar om ras .” Gör inte alla böcker med människor det? Behandlar inte alla böcker som endast skildrar vita ras lika mycket som dessa böcker? Är inte påpekandet om hudfärg endast då en rasifierad sällsynt figurerar lika mycket ett aktivt förhållningssätt? Är inte omedvetenheten om andra erfarenheter, är inte utestängandet av alla med lite melanin till förmån för vita gelikar lika mycket rasdiskurs, lika mycket raspolitik, lika mycket rasperspektiv?

Varför är det bara vi som tillskrivs en kroppslighet, varför är det bara våra kroppar som måste märkas, kategoriseras, listas? Varför bär vi på en färg; varför räknas vitheten och erfarenheten av att leva i en sådan kropp som neutrala?

Varje dag tar jag del i en kultur skild ifrån mig. Jag vet vilka schampon som inte tynger ner håret. Jag vet vilka balsam som funkar för ”fint hår”, för ”nordiskt hår”. Varför är inte detta etnisk kunskap, etniska produkter? Varför anses den kunskapen som ”normal”, varför är kunskap om afrohår obskyr, excentrisk, lustig?

Denna ovana att se svarta som aktörer, som huvudrollsinnehavare, som någon att identifiera sig med; som allt.

I slutet av Öppen stad  skriver Cole : ”Hur svårt var det inte, ur tvåtusentalets perspektiv, att fullt ut förstå att dessa människor, med de svåra liv de tvingades leva, verkligen varit människor, komplexa som vi, glada i njutning, skygga inför lidande, fästa vid sina familjer.” (s. 261) Han skriver om slavarna, som ligger begravda mitt i Wall Streets kommers, på Manhattan. Han skriver om slavarna, men han skulle lika gärna kunna skriva om alla oss Andra.

Vad vi behöver nu

ARI_LOGO_SWE-Vector-new

”Världen är en sorgeö:
bäst man andas skall man dö”

Går och nynnar det i huvudet. Så tunga dagar, så tungt Europa. Överallt totalt jävla mörker.

Vad är det vi behöver?

Ärligt talat, vi behöver inte fler folkliga demonstrationer som endast sluter upp i det diffusa ”mot rasism”. Vi behöver något för, också.

Iofs, jag går sällan på demonstrationer, så jag borde kanske inte uttala mig. Men jag är trött på den där innehållslösa optimismen. ”Tillsammansskapet”… Vad är det ens? Jag ska vara ärlig; de där stora folkmassorna som skanderar ”krossa rasismen” provocerar mig. Vad menar dem? Exakt vad vill de krossa? En del av dem själva? Missförstå mig rätt, demonstrera gärna, do something, men reducera inte rasismen till några knäppa rötägg, även om dessa rötägg nu odiskutabelt växer till numren. Rasismen är inte enstaka personer; den är strukturell.

En antirasism som endast reagerar, aldrig agerar, är ingenting. Det är så den breda antirasismen ser ut, det är så politikers antirasism ser ut. Det är att (eventuellt) ta avstånd ifrån SD, att prata om mångfald, om jämlikhet, om alla människors lika värde, och sedan inget mer. Det är att prata om nolltolerans för rasism, men endast reagera på de mest extrema fallen.

Vet ni vad jag tycker är extremt? Det är att vi har en partiledare, för Sveriges största parti, som dessutom har goda chanser att vinna valet, som inte kan ge en enda konkret antirasistisk åtgärd. För när Stefan Löfven intervjuas av Amie Bramme i SR Metropol (02:22 min in) pratar han bara om allas lika värde, att våga ta diskussionen, att ”visa framfötterna”. Förlåt, men vad fan betyder det?

Han pratar om individer, att man ska säga ifrån i fikarummet. Problemet är; han är inte unik. De flesta politiker pratar såhär. De ser inte antirasism som något som bör bedrivas politiskt, inte för att det inte går, men för att de inte vill. För att de inte bryr sig.

Vi rasifierade ses inte som viktiga väljare. Om vi gjorde det skulle de prata med oss, inte om oss. Om vi gjorde det skulle våra frågor, det som drabbar oss eller delar av oss prioriteras. Det skulle inte lindas in i fluff om ”allas lika värde” och ”våga ta diskussionen”.

Tänk er om andra politiska frågor behandlades på den här dagisnivån? (Det gör de iofs ibland)

”- Hur ska ni komma till bukt med den havererade sjukvården?”
”- Det är viktigt att vi alla vågar visa framfötterna, och ta diskussionen. Detta görs bäst individuellt, i fikarummet, på arbetsplatsen!”

Visst, diskutera med rasister. Men vårt största problem är faktiskt inte öppna rasister, nynazister i bombarjackor; det är alla som banar vägen för dem. Det är hur media helt oproblematiskt kan prata om att ”främlingsfientliga gjorde ett jättebra val”. Eller ”högerextrema”. Eller ”populistiska”. Hur snabbt man tagit rasisternas språkbruk, och gjort det till sitt. Hur snabbt man låtit dem sätta agendan, hur man förskjutit gränserna. Det är hur Skolverket säger att alla partier, även nazistiska och rasistiska, ska ha rätt att prata på skolor (om man bjuder en bjuder man alla). Men det är också de som oavsett ideologisk bekännelse skiter i att anställa oss. Det är kommuner som säljer ut bostäder i orten till riskkapitalister, som kör över demokratiska processer initierade av de boende själva. För att de kan. För att de inte bryr sig. För att de kan komma undan med det. Det är helvita redaktioner, tidningar, tv-kanaler som kan fortsätta prata och prioritera rasism som ”spännande vindar” istället för en livshotande fara.

Därför ger uppsluppna folkgrupper mig ingen ro, om de inte börjar skandera något konkret. Politiker vill alltid skjuta över antirasismen på civilsamhället, de vill alltid låtsats som att de inte har någon makt. Det hela blir en Kafkaesque upplevelse; man slussas runt bland olika samhällsinstanser, där alla skyller på varandra; ”vi kan inget göra, vi har ingen makt”.

Att för några månader sedan sitta runt ett ovalt bord i ett konferensrum i Riksdagen, med olika representanter från civilsamhället som presenterar Fight Racism Now’s konkreta förslag, varav politikerna säger ”vi kan inget göra, vi har inga mandat för detta” och istället börjar kvittra aforismer om allas lika värde, mångfald, kompetens, solsken och regnbågar av peace, love and understanding.

Det är att lura sig själv. Om man kan föra en konkret, rasistisk politik, går det också att föra det motsatta.

Det är det vi måste göra nu. Det är det vi måste tvinga politiker, beslutsfattare till. Det finns redan initiativ, underlag; Fight Racism Now’s fem punkter, likaså Afrosvenskarnas Agenda inför valet i höst. Antirasismen är ännu ingen valfråga, den är fortfarande inte politik. Det måste vi få den till att bli. Ingen annan kommer göra det åt oss. Uppenbarligen.

 

(Kampen fortsätter! Rasismen ska krossas … med dessa konkreta politiska åtgärder!)

Det nya svarta

”You are not a new black, you just was one that became successfull, thats all”
Alltså ibland händer det. Någon som nailar ALLT! (Ännu bättre; att man har kompisar som skickar detta till en, Thank you Sara <3!)

Har ärligt talat inte orkat se den där Pharrel-intervjun med Oprah, vet att han grina typ och att folk gillade det? Anyhow. ÄLSKAR DENNA KVINNA! Älskar analysen hon levererar, så mycket sanning på drygt 10 minuter.

Älskar dock att fortsätta denna diskussion också (även om mina kommentarer kommer vara överflödiga efter denna video) aka INTERSEKTIONALITET. Det vill säga hur maktstrukturer samverkar.

Med andra ord; hur ens klasstillhörighet kan fungera som en buffert. Judith pratade om det i chatten häromdagen. Och det är så sant!

tumblr_ll1ertlJCQ1qbnokdo1_400

Vi kan ta flygplatsen som ett exempel. Jag brukar inte bli stoppad. Detta för att min klädsel, och kanske framtoning, skyddar mig. Men jag är också smärtsamt medveten om vad jag bör ha på mig. Skulle ALDRIG flyga i mjukisar. Vet att hela grejen är omtålig, det kommer inte gratis. Vara med på nåder. Men iaf. Jag kan oftast passera.

Detta skulle lätt kunna få mig att tro att jag är speshul. Valet av klädsel kommer så automatiskt; om jag aldrig blir stoppad kommer jag snart glömma vikten av att klä upp sig. Se det som något naturligt. Se klädsel i sig som naturlig. Se rörelsefriheten som naturlig.

Mig stoppar ingen.

Samma sak i övriga rum. När jag sökte lägenheter i Belgien visste jag att jag inte skulle bli nekad, inte som mina kompisar; fyra svarta killar som till slut, i desperation, säger till den senaste hyresvärden i telefonen; ”Vi vill inte slösa din tid, och inte heller vår. Vi är svarta, och om det är ett problem är det lika bra att du säger det nu så slipper vi slösa tid på en visning.”

(Hyresvärden svarade; Det är lugnt, jag är själv jude!, och de fick sedan lägenheten.)

Den hade ett garage de kunde parkera sin Jaguar i.

Det handlar om klass men inte bara. Den är svårbalanserad, den där. Inklusionen.

Jag visste kanske snarare att jag skulle få lägenheter på grund av min klasstillhörighet, kombinerat med mitt pass (Svensk! Oh så spännande!), min mixedness, kombinerat med mitt sällskap. Att uppge sitt namn först men skippa de ugandiska partierna.
När man är ensam svart omgiven av vita kan det avskrivas som ett misstag. Något litet synd, trist, som en fläck på en skjorta. Man kan ändå passera som välklädd, om än något nött. Det är ett minus, men det är inte en dealbreaker.

Det är först när vi är många det blir ett ofrånkomligt faktum.

Kanske är det därför denna nya svarthet skyr andra svarta. Vi skulle liksom dra ner varandra. Vi skulle fungera som en påminnelse; vi får fortfarande inte vara med. Tolererad, inte accepterad, som hon säger. På nåder.

Därför denna nya svarthet skyr alla som inte har samma framgång som en själv. Välklädd, välrenommerade kan vi kosta på oss lite samkväm, så länge det är tydligt vilka vi alla är. Umgänget ska se ut som ett reportage i Vogues The Black Issue; Svart, men rätt sorts svart. Den som väcker sympati, nåder. Sexig, inte radikal. Exotisk, inte politisk. Glad, inte farlig. Benetton, inte Black Panthers.

Det är just det där med nåder. Så länge ingen påminner en är det lätt att glömma bort. Så länge man skyr alla påminnelser, skyr allt som skulle kunna utgöra en sådan, är det nästan som att det inte finns.

Då är det lätt att glömma. Och ännu skönare att låtsats. Att tro att det faktiskt är något man kan styra. Som om man hade makt. Som att man hade ett val.

Jag tänker att det är är medelklassens välsignelse. Att få tro att man är någon, som har ett värde, som har rätt, som förtjänar. Francoise Sagan skrev något i stil med ”han hade medelklassens självklarhet…” (kan för mitt liv inte minnas hur hon formulerade det, men det var klockrent. Jag får leta upp det där)

Men iaf. Det där med att vara sin egen lyckas smed.

Det hemska med rasism är att man faktiskt är maktlös? Det hemska är att man är utelämnad, att all individualitet försvinner. Man är inte längre en individ, knappt en människa, man är i stället…. något annat. Nån slags ohyra. Det är just det. Vi vill så gärna få tro att vi är unika havregryn. Men rasismen gör oss till gröt. Därför skyr vi de andra grynen, som om det vore deras fel. Som om vi fortfarande inte fattat att det är vattnet som fuckar upp det.

Så vi lägger oss ensamma där och låter oss blötas upp. Vi blir uppblötta, lösa i kanterna, men vi är åtminstone ingen gröt. Det är det som är det nya svarta.
Upplösning.

Men sen händer det alltid något, förr eller senare, som påminner oss. Då saknar vi de andra grynen.

Jag blev till sist stoppad i en flygplanskö, tillsammans med ALLA ANDRA som inte var vita. Det spelade ingen roll hur välstruken min skjorta var. Jag kan köpa mig ur många situationer, men när det kommer till kritan är jag ändå inte vit. Jag kan få vara med på nåder, men nån gång tar den slut. Då är jag bara gröt, igen. Då önskar jag att jag lärt känna de andra grynen, att vi hållit ihop.

(att vi utvecklat en strategi för att palla vattnet, att vi bildat en radikal massa, att vi kunnat göra motstånd istället för att förgås sida vid sida men ensamma, som små öar utan förbindelser till varandra)

Men visst, det nya svarta.

mark-twain-fooled

Hårskolan del 1. Introduktion

Hej hej – nu är det dags mina afropolitanska systrar och bröder! Kasta permanenten, värm sheasmöret, knyt näven i luften – nu är hårskolan här! Vad kul vi ska ha det! Vi ska göra så mycket feta saker ihop! Vi ska lära oss så mycket saker, vi ska testa så många nya frisyrer, vi ska fläta håret tills fingrarna värker och armarna stelnat. Vi ska ta så många selfies! Och när detta är slut har vi förhoppningsvis lärt oss något? Förhoppningsvis kommer det kännas lite bättre i hårsäckarna? Förhoppningsvis kan vi bära huvudet litet högre?

Har haft inledningen till Terrance Hayes dikt Shafro i huvudet i över ett år nu;

Now that my afro’s as big as Shaft’sI feel a little better about myself

Tänker på det när håret växer. Ni vet, man har gjort en frisyr, inordnat håret i ordnande, acceptabla linjer. Stråna uppställda, duktigt som internatelever på led, som krattat grus, figurklippta buskar. Håret är under kontroll. Sen växer det. Rymmer ifrån de raka linjer man tilldelat det. Stråna tar till flykt, stråna gör uppror.

När jag börjat tänka på det så känns det litet bättre.

Jag tänker att ni också får den där paniken. Vad beror den på? Tänker att vi ska prata om den, härleda den, hitta orsaken. Sen kanske man kan skaka av sig den?

Jag försöker göra det. Känna hur håret växer, av fukt, av uppror, upprepa i huvudet:

Now that my afro’s as big as Shaft’sI feel a little better about myself

black halo, frizzy hat of hair
Shaft knew what a crown his was

Detta hår var inte gjort för deras raka linjer. Inte ditt heller. Vi föddes inte med sådant, men det är inte det intressanta. Det intressanta är varför vi känner att vi vill ha det? Det intressanta är att vi känner att vi vill ha det, ha det så mycket, ha det så pass mycket att sår i hårbotten, frätande kemikalier, håravfall, timmar med plattång, känns som ett rimligt pris. Känns prisvärt. Känns som något vi vill, som något vi kan, betala.

Varför?

Varför lär vi oss hata oss, hata håret, hata dess formationer, dess vidd, dess dragning till himlen? Varför har vi gjort deras lögn till vår egen? Som en sanning.

Att detta håret inte kan vara fint, vackert. Inte professionellt. Åtminstone inte på oss. Kanske på någon annan; den där programledaren, eller musikern, eller hon den snygga tjejen med perfekt benstruktur, men inte på oss. Inte på oss vanliga, tråkiga. Som om vi inte skulle kunna bära upp det vi föddes med? Som att det krävdes något särskilt för att kunna rocka ett afro? Som om lockarna behövde kompenseras.

Fuck det.

Vi behöver ingen kompensation. Vårt hår är divine. Vårt hår är lyx. Vårt hår är välsignelse. Hur det trotsar tyngdlagen, hur det går sin egen väg; alla miljoner varianter, alla hårstråns unika formationer; s, z, lockar efter ett helt alfabet. Vårt hår är lyx. Alla saker vi kan göra med det, alla olika möjligheter det erbjuder. Afro, dreads, cornrows, twists, flätor… Vårt hår är blessed. Kanske är det därför det sträcker sig mot himlen så fort det får en chans, kanske är det därför det drar sig uppåt?

Vårt hår har för längesedan fattat var det hör hemma. Bara dags för oss att lyssna.

Vi har fått lära oss att inte göra det. Vi har lärt oss ignorera, vi har lärt oss att trotsa. Hur många av oss känner vårt hår, i dess naturella tillstånd? Hur många av oss vet vad det behöver, vad det gillar, vad det skyr? Hur många av oss kan hantera det, vet vad det behöver, vet hur det ska behandlas? Hur många av oss har lärt känna vårt hår?

Ytterst är det vad skolan ska handla om. Vi ska lära känna det vi förnekats. Lära oss ta hand om oss själva, lära oss älska oss själva. Istället för att svära och förbanna, bränna och stryka, tukta, ska vi bädda in håret försiktigt, kamma det ömt, knyta det för natten, älska det som en del av oss själva, som något som länkar oss med våra förfäder, som något som förenar oss med varandra. Som en välsignelse. Det kanske är lätt att glömma, men egenkärlek som svart i en rasistisk värld är en radikal politisk handling. Det är inte en slump att vi känner som vi gör angående svart hår, det är inte en slump att de flesta av oss skyr det, att vi spenderar miljoner på att undkomma det. Det är inte en slump, och absolut inget man kan lasta på en enskild individ. Önskan att ha rakt hår är strukturell, och ska behandlas som ett strukturellt problem. Däremot kan vi, som individer, uttrycka motstånd. Vi kan trotsa det dem försöker pracka på oss. Vi kan bära huvudet högt, håret högt, som en krona, som en belöning, som en påminnelse. Alltid sträcka oss mot himlen. Komma ihåg var vi varit, vart vi är på väg. Vart vi ska. Var vi hör hemma.

1968_Olympics_Black_Power_salute

Lucille Clifton

Idag är det fyra år sedan den amerikanska poeten Lucille Clifton avled.

LucilleClifton

Tänkte att vi kunde fira hennes minne med att läsa en av mina favoritdikter all time, som är skriven av henne;

”here rests

By Lucille Clifton

my sister Josephine
born july in ’29
and dead these 15 years
who carried a book
on every stroll.
when daddy was dying
she left the streets
and moved back home
to tend him.
her pimp came too
her Diamond Dick
and they would take turns
reading
a bible aloud through the house.
when you poem this
and you will   she would say
remember the Book of Job.
happy birthday and hope
to you Josephine
one of the easts
most wanted.
may heaven be filled
with literate men
may they bed you
with respect.”
clifton_wheatleyfestival
Passa även på att läsa the lost baby poem och won’t you celebrate with me? Bland det vackraste man kan läsa.

Hatbrott

world-map-abstract-mondrian-style-michael-tompsett

Jag tänkte att vi idag skulle få det mest obvious i rapporten överstökat – vi ska diskutera hatbrotten och trakasserierna – så vi kan gå vidare till det mer verkligt bedrövliga sifforna i rapporten.Jag tänker också på rapporteringen kring rapporten, hur fokuset omedelbart ska omvandlas till det ”personliga”. Missförstå mig rätt, visst är det bra att afrosvenskar för en gångs skulle får figurera i media, men under dessa premisser?

Jag blir så bestört. För nu, när vi ÄNTLIGEN har en rapport som redovisar statistik, som pekar på den strukturella rasismen, ska fokuset återigen hamna på individer.

”Har du upplevt rasism?”

Frågan är fellställd.

”Har du någon gång upplevt afrofobi?”

En sådan fråga går inte att besvara, för det den gör är att omvandla struktur till enskilda fall. Till den där gången någon kallade dig n-ordet. Till den där gången någon skrev ”Stick hem apjävel”. Det är att aktivt missförstå och förminska problemet, att avgränsa det till små enstaka tragiska incidenter. Det är att blunda inför att det utgör oss afrosvenskars själva existensvillkor.

(det är att blunda för alla subtilare former av uteslutning, av diskriminering; alla de där småsaker som inte går att avgränsa till ett enstaka tillfällen, det där som sipprar under huden)

Det som utmärker de afrofobiska hatbrotten (förutom att de ökar när andra gruppers minskar) är att de oftast sker på offentliga platser, med en för offret okänd förövare. Det sker ofta i tjänst, eller när offret är i kontakt med en person i tjänst (ex: försöker handla). Hatbrotten har också väldigt sällan nynazistiska motiv; dvs det är inte skinnskallar som utför dem, utan ”vanliga” personer…

Hur påverkar det hur vi rör oss i samhället?Hur påverkar det vår möjlighet eller mod till att ta plats?

Ändå verkar den svenska offentliga antirasismen mest intresserad av dessa grupper. Kring denna rapport har det varit förvånansvärt tyst, speciellt ifrån medier/grupper/personer som påstås brinna för antirasism (och inte själva är svarta). Det är istället snarare borgerlig/liberal media som uppmärksammat rapporten och gett författarna utrymme. Det kan vi ju klura litet på.

Varför är det så?

Jag tänker på den skilda verklighet vi lever i. Jag läste rapporten och jag önskar att jag fick bli förvånad, men det blev jag inte. Istället fick jag det jag trott; mitt liv, mina erfarenheter, bekräftat.

Tänker på det där med hatbrotten/diskriminering. Såklart var det någon icke-svart som skulle påpeka ”Varför anmäler inte fler?” ang. att rapporten visar att många som utsätts för afrofobiska hatbrott inte anmäler dem.

Vad ska man anmäla? Jag undrar, på allvar. Vad ska man anmäla? Var går gränsen? Vem vänder man sig till? Vad ska man säga?

Är att nån kallar en n-ordet anmälningsbart? Att nån skriker att man ska sticka hem? Är det att folk ritar hakkors och ger till en? Är det att nån på krogen hotar med våld ang. ens utseende?

En anledning till att afrosvenskar inte anmäler hatbrott i rapporten uppges vara att de känner att det inte skulle leda någon vart, samtidigt som deras tilltro till polisen är låg.

Varför är det så?

Förra gången jag skulle förnya mitt pass på polisstationen i Enköping. Jag satt och väntade på min tur, en nummerlapp i handen. Då kom en av poliserna utspringande med ett papper ifrån kopiatorn och under glada tillrop ropade hen; ”Titta *insert namn på kollega*, du ser ut som en neger!”

Jag blev inte ens förvånad.

 

Soon….

Åh, vad kul att jag fick så mycket fin och spännande respons på mitt förra inlägg.

Tänkte därför passa på att berätta vad min nya följetång ska va; …….

*imiterar trumvirvel*

*kommer på att ingen bryr sig*

*lägger ner*

*säger det normalt*

HÅRSKOLAN!!!!

Jag tänkte nämligen att vi med (o)jämna mellanrum ska prata hår. Vi ska prata historia, vi ska prata problematik, vi ska prata rasism, men vi ska också prata om göttiga saker som: vilken är egentligen den ultimata sovfrisyren? Hur vet man vilken locktyp man har ( A B C jag hänger inte med?)? Är sheasmör verkligen lösningen på alla problem? And what’s the deal with airplane peanuts? Okej sorry fick feeling men jag tänker att vi ska prata om, inte allt, så mycket!

Har du tips eller något du tycker jag absolut bör få med i skolan? Vill du berätta om ett smart knep som absolut borde delas med världen? Vill du bli intervjuad om dina hårrutiner eller en hemlig dekokt? Mejla mig på valerie@rummets.se

Hörs snart!

 

Jag tänker på mitt hår

Var ute för någon vecka sedan. Hade håret i en toffs högt på huvudet. Håret porlade över huvudet, i sin egen lilla halo. Tofsen syntes inte; håret såg nog mest utsläppt ut.
Utsträckt, utdraget når mitt hår nästan ner till svanken. Nu låg det ovanför, runt huvudet.

I alla fall.

Jag var ute med kompisar.

Ju längre kvällen led, desto fler försökte ta på mitt hår. Dels helt ansiktslösa folk som plötsligt griper efter det när jag går förbi, men också de som först har den lilla gnutta anständighet att åtminstone tilltala mig innan. Jag har liksom utvecklat ett sjätte sinne. Han den där lillpojken såg döda, jag kan känna på mig när en person kommer försöka kladda på mitt hår. Är det detta som kallas resursfördelning? Jag vet precis när ett samtal kommer gå ifrån normalt till obehagligt, jag vet precis vilka blickar som fastnar på mig och som i fastnandet kontemplerar hur de lämpligast ska få lägga lobbarna på mitt hår; en hand, två händer, säga något först eller bara köra rakt på?

Har liksom lärt mig ducka. Går runt som en hal katt som slinker undan klappar; lärt mig väja, vrida och vända på kroppen för att undkomma. Sakta in eller snabba upp steg. Avstyra samtal när de plötsligt når in på farligt territorium.

Det är ju inte så jävla kul.

För det detta lär mig är att ju mer jag är mig själv, desto mindre får jag vara ifred. Och nu menar jag inte ”vara mig själv” a la alternativ ungdom som måste få uttrycka sitt unika inre med nitjackor, knäppa clownskor eller utsvängda trasiga brallor, jag menar mig själv såsom jag skapades.

Jag tänkte på en artikel jag läste i samband med Moderna Museets litteraturfestival för några månader sedan. Har letat förgäves men inte hittat den nu på nätet. I alla fall. Där står det om Taiye Selasi och hennes framträdande. Skribenten är noggrann med att poängtera ”hennes enorma hår”.

Ok.

Taiye Selasi är alltså en av samtidslitteraturens nyfunna stjärnor, hon har haft fucking TONI MORRISON som mentor, och ändå känner svensk media (Obs detta var en stor dagstidning och ej KP) behovet att kommentera hennes ”enorma hår”.

För några dagar sedan hölls ett föredrag med Chimamanda Ngozi Adichie på Göteborgs Filmfestival. Camila berättade senare om deras upphängning på Adichies hår; under samtalet, på deras fb-event där de skrivit ”Kära publik, nu har Chimamanda landat! Med fantastisk frisyr – och en viss skräck över kylan… Så låt oss hålla värmen uppe ikväll! Kl 19 ses vi!”

Ok.

Jag tänker på mitt hår, på andras hår. Hur det väcker så mycket känslor. Jag tänker på mitt hår, på andras, på folks reaktioner.
Det är som att icke-svarta personer* tror att man går omkring med det här håret för att frestas.

Ungefär som att jag hade dem i huvudet den där kvällen innan jag gick ut, innan jag gjorde mig i ordning. Som att man har sitt hår för att väcka uppmärksamhet, på samma sätt som punkare eller emo-kids med sina respektive stilar. Som om det skulle vara en inbjudan.

Som om man bad om det.

(ha inte håret sådär stort om du tycker det är jobbigt, sätt upp det i knut då, plattånga det, rakpermanenta det)

Samtidigt ska icke-svarta personer klappa sig på ryggen och utbrista ”Varför har inte Michelle Obama sitt hår naturligt?” ”Varför snaggar alla svarta killar sitt hår?” ”Det är ju så härligt med afro!? Varför har du inte ditt hår utsläppt!?” ”Usch jag förstår verkligen inte hur folk kan permanenta sitt hår med alla de där farliga kemikalierna, det är helt sinnessjukt!”

Ju mindre jag gör med mitt hår, desto mer uppmärksamhet verkar det väcka. Ju fler känner sig nödgade att komma fram, dra, rycka, slita i det.

Eller komma med de där äckliga komplimangerna som ger mig kalla kårar (hey igen lillkillen i Sjätte Sinnet, åtminstone detta delar vi!) Dessa komplimanger är till för att fylla främst en viktig funktion för personen som ger dem; att visa att hen inte är fördomsfull/rasistisk enligt denna enkla logik –> 1. En fördomsfull/rasistisk person skulle tycka/tycker att afro är fult men eftersom hen 2. tycker afro är vackert är hen inte rasistisk/fördomsfull!

win
Dessa komplimanger känns igen på grund av att de alltid levereras insvept i någon slags självgodhet som bottnar i att personen som gett komplimangen känner sig så JÄVLA FÖRDOMSFRI o DUKTY som finner skönhet där de flesta finner något fult. Ja, nästan som den är lite edgy, rentutav avant-garde! Där verklighetens folk finner något fult finner den en vacker kubistisk abstrakt skönhet som går de flesta förbi!

tumblr_myyafzJt571rwk5rgo1_500

Jag tänker på Taiye Selasi igen. På hennes hår. Där andra, bland annat en stor dagstidning, såg ”ett enormt hår”, något avvikande och exceptionellt, något som måste påpekas och uppmärksammas, kommenteras, såg jag… något normalt? Jag såg inget enormt, jag såg ett vanligt hår. Ett vanligt, normalt, normalstort hår, ett hår som såg ut ungefär som mitt.

Jag tänker på representation. Tidningar skrivs inte för mig, med sådana som mig som tilltänkt läsare, det görs så tydligt i en sådan detalj. Skribenten påpekar håret, dess vidd, för skribenten tänker att hens läsare också tycker Selasis hår är enormt, att de också ska sätta morgonkaffet i vrångstrupen, att de också ska finna tröst i skribentens betryggande påpekande av det abnorma.

Skribenten tänker inte på mig. Jag som blir glad av att se mitt hår representerat, att få se ett geni, en framgångsrik, aktad kvinna – med liknande hår som mig. Samma med Chimamanda Ngozi Adichie. Och den där glädjen följer med mig – ända tills jag läser de kommentarer deras existens inramas med.

För då inser jag att det spelar ingen roll vad jag gör, vem jag är – även om jag skulle nå extrem framgång, hell – få Toni Morrison som mentor – skulle jag ändå inte undkomma all denna skit.

 

 

*Yes, Im looking at you, alla ni icke-svarta rasifierade personer! Ni har inte ryggen fri!

Prata om dig själv

Orkar inte skriva ett långt, källspäckat inlägg med målande språk och utsvävande resonemang, så tänkte hålla mig kort, koncis – och klaga litet.

Caribbean_reef_shark

En sak jag bara vill att vi alla jobbar lite på; du, jag och alla vi känner är;

1. När du kritiserar en grupp du själv tillhör, kom ihåg att du också pratar om dig.
Alltså, det jag menar är kanske inte ”Skomakare, bliv vid din läst” utan snarare, Skomakare, du kan klaga på andras sulbytarteknik, men du fortsätter fortfarande vara en skomakare. Genom att kritisera en struktur lyfts du inte automatiskt ur den, och sätts på ett upphöjt moln där du kan se alla andra streta på medan du själv sitter upplyst och därför fri.

Detta märker jag ofta på vita personer som kritiserar vithet. ”Dens vita blick var tydlig” OKEJ vad menas!?!?!?! Har inte den som skrev denna text en lika vit blick? Missförstå mig rätt, är all for vithetskritik men jag får krupp över att mycket av den så kallade ”kritik” som utförs av vita personer som börjat nosa på rasism som något annat än nynazism, alltid lyfter dem själva ur ekvationen.

Det här gäller andra ämnen, också! Jag kan ju kritisera medelklassen men in the end of the day åtnjuter jag ju alla privilegier som min klasstillhörighet medför. Jag kan läsa en bok, jag kan skaffa lite insikt, men jag är fortfarande inte befriad ifrån den struktur jag tillhör. Medelklassen är jag, kritik mot medelklassen är kritik mot mig, även om jag kan låtsats om att jag skulle vara annorlunda, medelklassens problematik är min problematik. Jag är ingen special snowflake, lika lite som alla andra. Även om medvetenhet kan hjälpa en att själv inse vissa saker som problematiska, finns det fortfarande tusentals tillfällen där man inte ser det. Detta måste man komma ihåg.

2. Förtydliga
En annan sak som stör mig som fan; PRECISERA. Det finns termer och begrepp för att beskriva alla oss som utsätts för rasism; rasifierade, icke-vita, PoC etc. Dessa uttryck är bra MEN KOM IHÅG: De är inte ULTIMATA allrengöring one size fits all all day errday 24/7.

Här kommer alltså en short guide för begreppsanvändning:

A. Pratar du om ALLA personer som inte är vita?
Då kan en paraplyterm fungera

B. Pratar du specifikt om svarta personer eller en problematik som är specifik för dem?
Använd då uttrycket svarta, svarta kvinnor, afrosvenskar eller vad det nu är du diskuterar.

Jag ser extremt ofta att när svarta personer eller den rasifiering som är specifik för svarta personer diskuteras, blir det direkt ”rasifierad” eller ”icke-vit”. STOP DAT! Dessa paraplytermer är fantastiska men om de används fel riskerar de att osynliggöra istället för att synliggöra. Alla vi rasifierade är inte samma, vi delar inte samma verklighet, samma förtryck eller samma historia. Genom att precisera vad man faktiskt menar, vilka man faktiskt pratar om, synliggör man var skon klämmer och förhoppningsvis varför.

Exempel: Vilken av dessa efterlysningar är effektivast?

a) en homosapiens söker dig

b) Kalle Karlsson på Rötberget vill att du ska ringa hen på tel nr XXX-YYYYY

Hajar ni? Samma sak gäller olika rasifierade grupper; om du bara pratar om en, do tell!

Okej c’est tout!

 

Jag har, om inte en dröm, så åtminstone en stilla önskan

Tänker att det så uppenbart finns en sådan diskrepans i makt när man följer den antirasistiska debatten. Ok no shit Sherlock här är en penny för mina tankar

Nejrå men seriöst.

Skulle skratta om det inte var så trist för detta börjar ta såna enormt löjliga proportioner.

Har i alla fall lagt märke till något.

Att emedan antirasister på golvet/utan/med blygsam plattform bestående av rasifierade diskuterar eller kritiserar saker med ganska blygsam spridning a la twitter eller bloggar som läses av en försumbar del av befolkningen, så reagerar och bygger mycket av de större antirasistiska skribenterna och tyckarnas utspel på denna kritik/diskurs. Det är denna kritik de väljer att fokusera på och gå i klinch med. Istället för att titta på samhället i stort, eller för all den, dem själva och den plattform de har, väljer de att klanka ner/rätta någon random på twitter. Hela debattartiklar skrivs för att bemöta en ”otrevlig” stämning eller en ”felanvänd” terminologi de funnit av främst en ung, rasifierad publik på twitter/random plats på the world wide web (som dessutom är unik för deras respektive flöde/följarlista/surfning)

Jag börjar tröttna nu. Tröttna på denna uppvisning som sägs handla om reella problem men som främst handlar om att vissa personer som är vana vid att ha tolkningsföreträde plötsligt blir ifrågasatta, synade i sömmarna, uppmärksammade på att de själva är en del av problemet.

Jag är så ofantligt trött på det skeva fokuset vita antirasister oftast väljer att lägga ner sin arbetskraft på. Kan de byta det?

Kan de byta fokus och samtidigt försöka, åtminstone nosa på att deras position som personer som tjänar pengar på andra gruppers lidande i sig är en ganska problematisk plats att ockupera. Än mer problematiskt blir det när det de säger endast verkar finna medhåll hos andra personer som inte drabbas av rasism*

Ofantligt mycket värre blir det när detta blir fokus istället för att faktiskt diskutera RASISMEN i sig som problemet. Förlåt mig, kanske föddes jag i fel kropp, men för mig personligen är RASISM en mycket större bov än en rasifierad person utan maktposition som förenklat eller feltolkat ett begrepp eller en terminologi lite. Eller är arg. Än mer skrämmande är det att vuxna personer som faktiskt får betalt för att skriva texter om antirasism själva inte läser på lite om ämnet innan de, ehm, kallar sig kunniga i det och dessutom skriver en text jag måste försämra min syn med att läsa. Vore liksom kul att läsa något som åtminstone grundade sig i fakta i stället för önsketänkande och historierevisionism blandat med sårade känslor.

Vore också kul ifall man nu absolut inte vill ta åt sig av kritiken, åtminstone ägnade sin energi åt att bekämpa RASISMEN istället för att skriva svador om gånger man blivit sårad på twitter och på vilket sätt detta skulle vara något av allmännintresse.

Istället har vi hamnat i något slags metaklimat där både höger och vänsters antirasistiska engagemang går ut på att kritisera främst olika rasifierade aktörer, istället för att faktiskt göra något konkret.
Oj förlåt mig, nu var jag orättvis, ibland sjunger de ju faktiskt ”We shall overcome”.

Det existerar en sån fruktansvärd skevhet i hela situationen. Dels att vi som lider av rasismen inte äger rätten att själva definiera den. Istället domineras den offentliga antirasismen av personer som aldrig drabbats av rasism** men som profiterar på vårt lidande, samtidigt som de inte är intresserade av att höra våra åsikter, förutom när vi agerar stora tvättsvampar de kan suga upp kunskap av och sedan ge noll credit.

När läste du senast en text om antirasism skrivit av en vit person som anger en rasifierad som källa? När?

Hur kan det vara möjligt? Var har de i sådana fall fått sin kunskap ifrån?

Det där är också politik.

I alla rättvisefrågor jag själv ej är en del av har det absolut, utan tvekan viktigaste noll konkurrens varit att ta del av material producerat av den drabbade gruppen. Jag skulle veta noll om trans*fobi, om cis-normativitet om jag inte läst texter skrivna av trans*personer. Jag skulle veta noll om funkofobi om jag inte läste texter skrivna av gruppen själva. Jag kan förstås låtsats om annat, men det vore lögn. All min kunskap är bygd utifrån er. Och om jag publicerar längre texter i ämnet hoppas jag att det ska framgå.

I det offentliga rummet verkar dock inte denna princip gälla. Det går bra att ange källor, men aldrig till dem som gett en kunskap.

Jag börjar härskna på allt.

RGheygirl

 

*Aah förutom den gången de blev kallade jävla svenne förstås Red. anm.

*Ja förutom gången de kände sig ospännande när de inte hade med sig någon exoooootisk matlåda till jobbet Red. anm