Hårskolan del 1. Introduktion

Hej hej – nu är det dags mina afropolitanska systrar och bröder! Kasta permanenten, värm sheasmöret, knyt näven i luften – nu är hårskolan här! Vad kul vi ska ha det! Vi ska göra så mycket feta saker ihop! Vi ska lära oss så mycket saker, vi ska testa så många nya frisyrer, vi ska fläta håret tills fingrarna värker och armarna stelnat. Vi ska ta så många selfies! Och när detta är slut har vi förhoppningsvis lärt oss något? Förhoppningsvis kommer det kännas lite bättre i hårsäckarna? Förhoppningsvis kan vi bära huvudet litet högre?

Har haft inledningen till Terrance Hayes dikt Shafro i huvudet i över ett år nu;

Now that my afro’s as big as Shaft’sI feel a little better about myself

Tänker på det när håret växer. Ni vet, man har gjort en frisyr, inordnat håret i ordnande, acceptabla linjer. Stråna uppställda, duktigt som internatelever på led, som krattat grus, figurklippta buskar. Håret är under kontroll. Sen växer det. Rymmer ifrån de raka linjer man tilldelat det. Stråna tar till flykt, stråna gör uppror.

När jag börjat tänka på det så känns det litet bättre.

Jag tänker att ni också får den där paniken. Vad beror den på? Tänker att vi ska prata om den, härleda den, hitta orsaken. Sen kanske man kan skaka av sig den?

Jag försöker göra det. Känna hur håret växer, av fukt, av uppror, upprepa i huvudet:

Now that my afro’s as big as Shaft’sI feel a little better about myself

black halo, frizzy hat of hair
Shaft knew what a crown his was

Detta hår var inte gjort för deras raka linjer. Inte ditt heller. Vi föddes inte med sådant, men det är inte det intressanta. Det intressanta är varför vi känner att vi vill ha det? Det intressanta är att vi känner att vi vill ha det, ha det så mycket, ha det så pass mycket att sår i hårbotten, frätande kemikalier, håravfall, timmar med plattång, känns som ett rimligt pris. Känns prisvärt. Känns som något vi vill, som något vi kan, betala.

Varför?

Varför lär vi oss hata oss, hata håret, hata dess formationer, dess vidd, dess dragning till himlen? Varför har vi gjort deras lögn till vår egen? Som en sanning.

Att detta håret inte kan vara fint, vackert. Inte professionellt. Åtminstone inte på oss. Kanske på någon annan; den där programledaren, eller musikern, eller hon den snygga tjejen med perfekt benstruktur, men inte på oss. Inte på oss vanliga, tråkiga. Som om vi inte skulle kunna bära upp det vi föddes med? Som att det krävdes något särskilt för att kunna rocka ett afro? Som om lockarna behövde kompenseras.

Fuck det.

Vi behöver ingen kompensation. Vårt hår är divine. Vårt hår är lyx. Vårt hår är välsignelse. Hur det trotsar tyngdlagen, hur det går sin egen väg; alla miljoner varianter, alla hårstråns unika formationer; s, z, lockar efter ett helt alfabet. Vårt hår är lyx. Alla saker vi kan göra med det, alla olika möjligheter det erbjuder. Afro, dreads, cornrows, twists, flätor… Vårt hår är blessed. Kanske är det därför det sträcker sig mot himlen så fort det får en chans, kanske är det därför det drar sig uppåt?

Vårt hår har för längesedan fattat var det hör hemma. Bara dags för oss att lyssna.

Vi har fått lära oss att inte göra det. Vi har lärt oss ignorera, vi har lärt oss att trotsa. Hur många av oss känner vårt hår, i dess naturella tillstånd? Hur många av oss vet vad det behöver, vad det gillar, vad det skyr? Hur många av oss kan hantera det, vet vad det behöver, vet hur det ska behandlas? Hur många av oss har lärt känna vårt hår?

Ytterst är det vad skolan ska handla om. Vi ska lära känna det vi förnekats. Lära oss ta hand om oss själva, lära oss älska oss själva. Istället för att svära och förbanna, bränna och stryka, tukta, ska vi bädda in håret försiktigt, kamma det ömt, knyta det för natten, älska det som en del av oss själva, som något som länkar oss med våra förfäder, som något som förenar oss med varandra. Som en välsignelse. Det kanske är lätt att glömma, men egenkärlek som svart i en rasistisk värld är en radikal politisk handling. Det är inte en slump att vi känner som vi gör angående svart hår, det är inte en slump att de flesta av oss skyr det, att vi spenderar miljoner på att undkomma det. Det är inte en slump, och absolut inget man kan lasta på en enskild individ. Önskan att ha rakt hår är strukturell, och ska behandlas som ett strukturellt problem. Däremot kan vi, som individer, uttrycka motstånd. Vi kan trotsa det dem försöker pracka på oss. Vi kan bära huvudet högt, håret högt, som en krona, som en belöning, som en påminnelse. Alltid sträcka oss mot himlen. Komma ihåg var vi varit, vart vi är på väg. Vart vi ska. Var vi hör hemma.

1968_Olympics_Black_Power_salute

Soon….

Åh, vad kul att jag fick så mycket fin och spännande respons på mitt förra inlägg.

Tänkte därför passa på att berätta vad min nya följetång ska va; …….

*imiterar trumvirvel*

*kommer på att ingen bryr sig*

*lägger ner*

*säger det normalt*

HÅRSKOLAN!!!!

Jag tänkte nämligen att vi med (o)jämna mellanrum ska prata hår. Vi ska prata historia, vi ska prata problematik, vi ska prata rasism, men vi ska också prata om göttiga saker som: vilken är egentligen den ultimata sovfrisyren? Hur vet man vilken locktyp man har ( A B C jag hänger inte med?)? Är sheasmör verkligen lösningen på alla problem? And what’s the deal with airplane peanuts? Okej sorry fick feeling men jag tänker att vi ska prata om, inte allt, så mycket!

Har du tips eller något du tycker jag absolut bör få med i skolan? Vill du berätta om ett smart knep som absolut borde delas med världen? Vill du bli intervjuad om dina hårrutiner eller en hemlig dekokt? Mejla mig på valerie@rummets.se

Hörs snart!

 

Jag tänker på mitt hår

Var ute för någon vecka sedan. Hade håret i en toffs högt på huvudet. Håret porlade över huvudet, i sin egen lilla halo. Tofsen syntes inte; håret såg nog mest utsläppt ut.
Utsträckt, utdraget når mitt hår nästan ner till svanken. Nu låg det ovanför, runt huvudet.

I alla fall.

Jag var ute med kompisar.

Ju längre kvällen led, desto fler försökte ta på mitt hår. Dels helt ansiktslösa folk som plötsligt griper efter det när jag går förbi, men också de som först har den lilla gnutta anständighet att åtminstone tilltala mig innan. Jag har liksom utvecklat ett sjätte sinne. Han den där lillpojken såg döda, jag kan känna på mig när en person kommer försöka kladda på mitt hår. Är det detta som kallas resursfördelning? Jag vet precis när ett samtal kommer gå ifrån normalt till obehagligt, jag vet precis vilka blickar som fastnar på mig och som i fastnandet kontemplerar hur de lämpligast ska få lägga lobbarna på mitt hår; en hand, två händer, säga något först eller bara köra rakt på?

Har liksom lärt mig ducka. Går runt som en hal katt som slinker undan klappar; lärt mig väja, vrida och vända på kroppen för att undkomma. Sakta in eller snabba upp steg. Avstyra samtal när de plötsligt når in på farligt territorium.

Det är ju inte så jävla kul.

För det detta lär mig är att ju mer jag är mig själv, desto mindre får jag vara ifred. Och nu menar jag inte ”vara mig själv” a la alternativ ungdom som måste få uttrycka sitt unika inre med nitjackor, knäppa clownskor eller utsvängda trasiga brallor, jag menar mig själv såsom jag skapades.

Jag tänkte på en artikel jag läste i samband med Moderna Museets litteraturfestival för några månader sedan. Har letat förgäves men inte hittat den nu på nätet. I alla fall. Där står det om Taiye Selasi och hennes framträdande. Skribenten är noggrann med att poängtera ”hennes enorma hår”.

Ok.

Taiye Selasi är alltså en av samtidslitteraturens nyfunna stjärnor, hon har haft fucking TONI MORRISON som mentor, och ändå känner svensk media (Obs detta var en stor dagstidning och ej KP) behovet att kommentera hennes ”enorma hår”.

För några dagar sedan hölls ett föredrag med Chimamanda Ngozi Adichie på Göteborgs Filmfestival. Camila berättade senare om deras upphängning på Adichies hår; under samtalet, på deras fb-event där de skrivit ”Kära publik, nu har Chimamanda landat! Med fantastisk frisyr – och en viss skräck över kylan… Så låt oss hålla värmen uppe ikväll! Kl 19 ses vi!”

Ok.

Jag tänker på mitt hår, på andras hår. Hur det väcker så mycket känslor. Jag tänker på mitt hår, på andras, på folks reaktioner.
Det är som att icke-svarta personer* tror att man går omkring med det här håret för att frestas.

Ungefär som att jag hade dem i huvudet den där kvällen innan jag gick ut, innan jag gjorde mig i ordning. Som att man har sitt hår för att väcka uppmärksamhet, på samma sätt som punkare eller emo-kids med sina respektive stilar. Som om det skulle vara en inbjudan.

Som om man bad om det.

(ha inte håret sådär stort om du tycker det är jobbigt, sätt upp det i knut då, plattånga det, rakpermanenta det)

Samtidigt ska icke-svarta personer klappa sig på ryggen och utbrista ”Varför har inte Michelle Obama sitt hår naturligt?” ”Varför snaggar alla svarta killar sitt hår?” ”Det är ju så härligt med afro!? Varför har du inte ditt hår utsläppt!?” ”Usch jag förstår verkligen inte hur folk kan permanenta sitt hår med alla de där farliga kemikalierna, det är helt sinnessjukt!”

Ju mindre jag gör med mitt hår, desto mer uppmärksamhet verkar det väcka. Ju fler känner sig nödgade att komma fram, dra, rycka, slita i det.

Eller komma med de där äckliga komplimangerna som ger mig kalla kårar (hey igen lillkillen i Sjätte Sinnet, åtminstone detta delar vi!) Dessa komplimanger är till för att fylla främst en viktig funktion för personen som ger dem; att visa att hen inte är fördomsfull/rasistisk enligt denna enkla logik –> 1. En fördomsfull/rasistisk person skulle tycka/tycker att afro är fult men eftersom hen 2. tycker afro är vackert är hen inte rasistisk/fördomsfull!

win
Dessa komplimanger känns igen på grund av att de alltid levereras insvept i någon slags självgodhet som bottnar i att personen som gett komplimangen känner sig så JÄVLA FÖRDOMSFRI o DUKTY som finner skönhet där de flesta finner något fult. Ja, nästan som den är lite edgy, rentutav avant-garde! Där verklighetens folk finner något fult finner den en vacker kubistisk abstrakt skönhet som går de flesta förbi!

tumblr_myyafzJt571rwk5rgo1_500

Jag tänker på Taiye Selasi igen. På hennes hår. Där andra, bland annat en stor dagstidning, såg ”ett enormt hår”, något avvikande och exceptionellt, något som måste påpekas och uppmärksammas, kommenteras, såg jag… något normalt? Jag såg inget enormt, jag såg ett vanligt hår. Ett vanligt, normalt, normalstort hår, ett hår som såg ut ungefär som mitt.

Jag tänker på representation. Tidningar skrivs inte för mig, med sådana som mig som tilltänkt läsare, det görs så tydligt i en sådan detalj. Skribenten påpekar håret, dess vidd, för skribenten tänker att hens läsare också tycker Selasis hår är enormt, att de också ska sätta morgonkaffet i vrångstrupen, att de också ska finna tröst i skribentens betryggande påpekande av det abnorma.

Skribenten tänker inte på mig. Jag som blir glad av att se mitt hår representerat, att få se ett geni, en framgångsrik, aktad kvinna – med liknande hår som mig. Samma med Chimamanda Ngozi Adichie. Och den där glädjen följer med mig – ända tills jag läser de kommentarer deras existens inramas med.

För då inser jag att det spelar ingen roll vad jag gör, vem jag är – även om jag skulle nå extrem framgång, hell – få Toni Morrison som mentor – skulle jag ändå inte undkomma all denna skit.

 

 

*Yes, Im looking at you, alla ni icke-svarta rasifierade personer! Ni har inte ryggen fri!