Hårskolan del 1. Introduktion

Hej hej – nu är det dags mina afropolitanska systrar och bröder! Kasta permanenten, värm sheasmöret, knyt näven i luften – nu är hårskolan här! Vad kul vi ska ha det! Vi ska göra så mycket feta saker ihop! Vi ska lära oss så mycket saker, vi ska testa så många nya frisyrer, vi ska fläta håret tills fingrarna värker och armarna stelnat. Vi ska ta så många selfies! Och när detta är slut har vi förhoppningsvis lärt oss något? Förhoppningsvis kommer det kännas lite bättre i hårsäckarna? Förhoppningsvis kan vi bära huvudet litet högre?

Har haft inledningen till Terrance Hayes dikt Shafro i huvudet i över ett år nu;

Now that my afro’s as big as Shaft’sI feel a little better about myself

Tänker på det när håret växer. Ni vet, man har gjort en frisyr, inordnat håret i ordnande, acceptabla linjer. Stråna uppställda, duktigt som internatelever på led, som krattat grus, figurklippta buskar. Håret är under kontroll. Sen växer det. Rymmer ifrån de raka linjer man tilldelat det. Stråna tar till flykt, stråna gör uppror.

När jag börjat tänka på det så känns det litet bättre.

Jag tänker att ni också får den där paniken. Vad beror den på? Tänker att vi ska prata om den, härleda den, hitta orsaken. Sen kanske man kan skaka av sig den?

Jag försöker göra det. Känna hur håret växer, av fukt, av uppror, upprepa i huvudet:

Now that my afro’s as big as Shaft’sI feel a little better about myself

black halo, frizzy hat of hair
Shaft knew what a crown his was

Detta hår var inte gjort för deras raka linjer. Inte ditt heller. Vi föddes inte med sådant, men det är inte det intressanta. Det intressanta är varför vi känner att vi vill ha det? Det intressanta är att vi känner att vi vill ha det, ha det så mycket, ha det så pass mycket att sår i hårbotten, frätande kemikalier, håravfall, timmar med plattång, känns som ett rimligt pris. Känns prisvärt. Känns som något vi vill, som något vi kan, betala.

Varför?

Varför lär vi oss hata oss, hata håret, hata dess formationer, dess vidd, dess dragning till himlen? Varför har vi gjort deras lögn till vår egen? Som en sanning.

Att detta håret inte kan vara fint, vackert. Inte professionellt. Åtminstone inte på oss. Kanske på någon annan; den där programledaren, eller musikern, eller hon den snygga tjejen med perfekt benstruktur, men inte på oss. Inte på oss vanliga, tråkiga. Som om vi inte skulle kunna bära upp det vi föddes med? Som att det krävdes något särskilt för att kunna rocka ett afro? Som om lockarna behövde kompenseras.

Fuck det.

Vi behöver ingen kompensation. Vårt hår är divine. Vårt hår är lyx. Vårt hår är välsignelse. Hur det trotsar tyngdlagen, hur det går sin egen väg; alla miljoner varianter, alla hårstråns unika formationer; s, z, lockar efter ett helt alfabet. Vårt hår är lyx. Alla saker vi kan göra med det, alla olika möjligheter det erbjuder. Afro, dreads, cornrows, twists, flätor… Vårt hår är blessed. Kanske är det därför det sträcker sig mot himlen så fort det får en chans, kanske är det därför det drar sig uppåt?

Vårt hår har för längesedan fattat var det hör hemma. Bara dags för oss att lyssna.

Vi har fått lära oss att inte göra det. Vi har lärt oss ignorera, vi har lärt oss att trotsa. Hur många av oss känner vårt hår, i dess naturella tillstånd? Hur många av oss vet vad det behöver, vad det gillar, vad det skyr? Hur många av oss kan hantera det, vet vad det behöver, vet hur det ska behandlas? Hur många av oss har lärt känna vårt hår?

Ytterst är det vad skolan ska handla om. Vi ska lära känna det vi förnekats. Lära oss ta hand om oss själva, lära oss älska oss själva. Istället för att svära och förbanna, bränna och stryka, tukta, ska vi bädda in håret försiktigt, kamma det ömt, knyta det för natten, älska det som en del av oss själva, som något som länkar oss med våra förfäder, som något som förenar oss med varandra. Som en välsignelse. Det kanske är lätt att glömma, men egenkärlek som svart i en rasistisk värld är en radikal politisk handling. Det är inte en slump att vi känner som vi gör angående svart hår, det är inte en slump att de flesta av oss skyr det, att vi spenderar miljoner på att undkomma det. Det är inte en slump, och absolut inget man kan lasta på en enskild individ. Önskan att ha rakt hår är strukturell, och ska behandlas som ett strukturellt problem. Däremot kan vi, som individer, uttrycka motstånd. Vi kan trotsa det dem försöker pracka på oss. Vi kan bära huvudet högt, håret högt, som en krona, som en belöning, som en påminnelse. Alltid sträcka oss mot himlen. Komma ihåg var vi varit, vart vi är på väg. Vart vi ska. Var vi hör hemma.

1968_Olympics_Black_Power_salute

Soon….

Åh, vad kul att jag fick så mycket fin och spännande respons på mitt förra inlägg.

Tänkte därför passa på att berätta vad min nya följetång ska va; …….

*imiterar trumvirvel*

*kommer på att ingen bryr sig*

*lägger ner*

*säger det normalt*

HÅRSKOLAN!!!!

Jag tänkte nämligen att vi med (o)jämna mellanrum ska prata hår. Vi ska prata historia, vi ska prata problematik, vi ska prata rasism, men vi ska också prata om göttiga saker som: vilken är egentligen den ultimata sovfrisyren? Hur vet man vilken locktyp man har ( A B C jag hänger inte med?)? Är sheasmör verkligen lösningen på alla problem? And what’s the deal with airplane peanuts? Okej sorry fick feeling men jag tänker att vi ska prata om, inte allt, så mycket!

Har du tips eller något du tycker jag absolut bör få med i skolan? Vill du berätta om ett smart knep som absolut borde delas med världen? Vill du bli intervjuad om dina hårrutiner eller en hemlig dekokt? Mejla mig på valerie@rummets.se

Hörs snart!