Min text om Americanah och Öppen Stad ifrån Mana

Postat 30 oktober, 2014 av Valerie Kyeyune Backström 1 Kommentar

Hejsan! Fan vad dött det är på denna site. Vi håller på att styra upp men det tar ett tag. Så länge bjuder jag på lite gammal skåpmat! För länge sen skrev jag denna text som publicerades i Mana, om de två böckerna Americanah och Öppen stad. Tänkte att det kanske kunde va kul att läsa? I övrigt kan man ju även där ifrågasätta tendensen att klumpa ihop dem såsom man i dagarna gör med vissas *ni vet vilka jag menar* självbiografier.

Jag läser två böcker. Jag läser två böcker och jag tänker: vad har de gemensamt förutom att de båda är böcker?

De är båda skrivna av nigerianska, relativt unga, svarta författare, med anknytningar till USA. Enbart att de är skrivna av två svarta författare är tillräckligt mycket för att de för evigt kommer vara sammankopplade. Varför är det så?

Jag läser dem och de är så olika.

Americanah om Ifemelu, medelklass, vanlig, uppväxt i Lagos. Hennes resa genom tid, genom rum, till ett USA där hon plötsligt tillskrivs en ras. Migrationens olika sidor. Kärlekshistorien mellan henne och Obinze som flyter som en flod genom boksidorna, genom åren.

Öppen Stad om Julius, den aparta, bortkopplade akademikern, som går tyst genom New York på oändliga promenader, som iakttar, som kontemplerar. Skölden som omgärdar huvudrollens innersta kompenseras av det utbroderade, det generösa språket, som långsamt avslöjar mer om vår omvärld än vad en promenad tycks utlova.

De är så olika, till språk, till form, till handling; det gemensamma är Nigeria, det gemensamma är Amerika, det gemensamma är de svarta protagonisterna.

Jag tänker; att ytterst kanske detta är berättelser om att fråntas rätten att vara individ. Det handlar inte om skam, även om det också ryms; det handlar om leda och en påminnelse.

Att få vara en i mängden och samtidigt unik, och sedan fråntas detta. Att plötsligt tillhöra en grupp man tidigare varit skiljd ifrån, där olikheterna tidigare varit större än likheterna; nu är plötsligt alla en och samma under samma förtryck. Svart.

Jag tror detta är en nyhet för vita läsare; att det finns länder, platser där ens hudfärg, ens ras, inte är ett handikapp. Att det finns länder, platser, där ens bruna hud inte är ett unikum eller ens en avvikelse. Att det finns länder, platser där vithet inte är det normala.

Jag undrar vad vita personer som läser dessa böcker tänker. Jag undrar vad de förstår och vad som går dem förbi. Jag undrar om de tycker att de är spännande; inblickarna i andras liv, situationer de kanske känner sig utestängda från. Om de roat ser på hårsalongen i Adichies bok, ritualerna, att inte vilja bada. Jag undrar vad de väljer att ta till sig och vad de väljer bort.

Jag undrar varför dessa böcker nämns i samma sammanhang. Vad har de egentligen gemensamt? Jag önskar att de slapp bli hopbuntade, sammankopplade; jag önskar vi slapp en värld där böcker med svarta protagonister genast ses som syskon.

Vithet är aldrig automatiskt släktskap.

När jag läser Americanah blir jag ledsen. Först glad, fascinerad, upprymd, att kunna läsa en bok som berör mig. En bok som inte kräver det vanliga utträdet ur det egna och inträdet i en totalt främmande, för mig väsensskild erfarenhet. Så mycket fantasi som hela tiden krävs av mig som läsare, så sällan jag förunnas att känna igen mig utan att tvingas till uppoffringar.

Måste alltid radera min ras och min erfarenhet och stigmat den innebär för att kunna läsa närvarande. Måste alltid radera min egen spegelbild för att den aldrig tillåts bli speglad i den Stora Litteraturen. Att svart och intressant förblir varandras motsatser.

Sen blir jag ledsen. Varför tycker jag denna bok berör mig? Varför tycker jag att huvudpersonen Ifemelu är lik mig, varför tänker jag ”äntligen en karaktär som är, ser ut som jag”. Ifemelu är inte lik mig. Vi ser inte ut som varandra. Vi kommer inte ifrån samma land. Vi har i och för sig båda en blogg där vi skriver om ras. Men Ifemelu försörjer sig på sin, jag blir glad om jag får ett recensionsexemplar skickat till mig. Men vi är båda kvinnor, svarta, vi har hår. Jag antar att det räcker. Men jag önskar att det inte vore så.

Jag önskar att jag slapp känna mig hemma. Jag längtar efter den dagen dessa böcker kan läsas och det är skillnaderna, inte det gemensamma, som jag slås av. Då min distans till dem är tydlig, den dagen de blir väsensskilda ifrån mig, den dagen de slipper vara personliga. För än så länge är de personliga, och det i sig gör mig ledsen.

Jag blir ledsen när jag läser om Ifemelus chef, den rika amerikanskan som beskriver alla svarta som ”vackra”, vars släkting hon sedan blir tillsammans med; jag blir ledsen för jag vet precis vad hon menar. Jag blir ledsen när jag läser om Ifemelus blonde pojkvän Curt, han som är så positiv, naiv, han som ibland ser rasismen hon utsätts för, reagerar; och lika många gånger står helt blind, oemottaglig för den.

Som på den där middagsbjudningen, långt senare, då Ifemelu plötsligt säger som det är, plötsligt bryter mot färgblindhetsmyset som ligger som en tjock filt över umgänget mellan de svarta och vita akademikerna.

Men så fort man sticker näsan utanför dörren blir ras betydelsefullt. Men vi pratar inte om det. Vi pratar inte ens med våra vita kärlekar vare sig om alla de där småsakerna som gör oss förbannade eller om andra saker som vi skulle vilja att de förstod bättre, för vi är rädda att de ska säga att vi överreagerar eller är överkänsliga. Och vi vill inte höra dem säga ’ men du ser hur långt vi kommit, för bara fyrtio år sen skulle det vara olagligt för oss att ens vara ett par´ bla bla bla, för vet ni vad vi tänker när ni säger det? Vi tänker varför i helvete skulle det nånsin vara olagligt överhuvudtaget? Men vi säger aldrig ett ord om såna saker. Vi låter alltihop läggas på hög i huvudet och när vi är på trevliga liberala middagsbjudningar som nu, säger vi att ras inte spelar nån roll därför att det är vad vi ska säga för att våra trevliga liberala vänner ska må bra. (Americanah, s. 361)

Jag tänker på mottagandet av dessa böcker. Hur det poängteras : ”Dessa böcker handlar om ras .” Gör inte alla böcker med människor det? Behandlar inte alla böcker som endast skildrar vita ras lika mycket som dessa böcker? Är inte påpekandet om hudfärg endast då en rasifierad sällsynt figurerar lika mycket ett aktivt förhållningssätt? Är inte omedvetenheten om andra erfarenheter, är inte utestängandet av alla med lite melanin till förmån för vita gelikar lika mycket rasdiskurs, lika mycket raspolitik, lika mycket rasperspektiv?

Varför är det bara vi som tillskrivs en kroppslighet, varför är det bara våra kroppar som måste märkas, kategoriseras, listas? Varför bär vi på en färg; varför räknas vitheten och erfarenheten av att leva i en sådan kropp som neutrala?

Varje dag tar jag del i en kultur skild ifrån mig. Jag vet vilka schampon som inte tynger ner håret. Jag vet vilka balsam som funkar för ”fint hår”, för ”nordiskt hår”. Varför är inte detta etnisk kunskap, etniska produkter? Varför anses den kunskapen som ”normal”, varför är kunskap om afrohår obskyr, excentrisk, lustig?

Denna ovana att se svarta som aktörer, som huvudrollsinnehavare, som någon att identifiera sig med; som allt.

I slutet av Öppen stad skriver Cole : ”Hur svårt var det inte, ur tvåtusentalets perspektiv, att fullt ut förstå att dessa människor, med de svåra liv de tvingades leva, verkligen varit människor, komplexa som vi, glada i njutning, skygga inför lidande, fästa vid sina familjer.” (s. 261) Han skriver om slavarna, som ligger begravda mitt i Wall Streets kommers, på Manhattan. Han skriver om slavarna, men han skulle lika gärna kunna skriva om alla oss Andra.

Vad vi behöver nu

Postat 27 maj, 2014 av Valerie Kyeyune Backström 3 Kommentarer

”Världen är en sorgeö:
bäst man andas skall man dö”

Går och nynnar det i huvudet. Så tunga dagar, så tungt Europa. Överallt totalt jävla mörker.

Vad är det vi behöver?

Ärligt talat, vi behöver inte fler folkliga demonstrationer som endast sluter upp i det diffusa ”mot rasism”. Vi behöver något för, också.

Iofs, jag går sällan på demonstrationer, så jag borde kanske inte uttala mig. Men jag är trött på den där innehållslösa optimismen. ”Tillsammansskapet”… Vad är det ens? Jag ska vara ärlig; de där stora folkmassorna som skanderar ”krossa rasismen” provocerar mig. Vad menar dem? Exakt vad vill de krossa? En del av dem själva? Missförstå mig rätt, demonstrera gärna, do something, men reducera inte rasismen till några knäppa rötägg, även om dessa rötägg nu odiskutabelt växer till numren. Rasismen är inte enstaka personer; den är strukturell.

En antirasism som endast reagerar, aldrig agerar, är ingenting. Det är så den breda antirasismen ser ut, det är så politikers antirasism ser ut. Det är att (eventuellt) ta avstånd ifrån SD, att prata om mångfald, om jämlikhet, om alla människors lika värde, och sedan inget mer. Det är att prata om nolltolerans för rasism, men endast reagera på de mest extrema fallen.

Vet ni vad jag tycker är extremt? Det är att vi har en partiledare, för Sveriges största parti, som dessutom har goda chanser att vinna valet, som inte kan ge en enda konkret antirasistisk åtgärd. För när Stefan Löfven intervjuas av Amie Bramme i SR Metropol (02:22 min in) pratar han bara om allas lika värde, att våga ta diskussionen, att ”visa framfötterna”. Förlåt, men vad fan betyder det?

Han pratar om individer, att man ska säga ifrån i fikarummet. Problemet är; han är inte unik. De flesta politiker pratar såhär. De ser inte antirasism som något som bör bedrivas politiskt, inte för att det inte går, men för att de inte vill. För att de inte bryr sig.

Vi rasifierade ses inte som viktiga väljare. Om vi gjorde det skulle de prata med oss, inte om oss. Om vi gjorde det skulle våra frågor, det som drabbar oss eller delar av oss prioriteras. Det skulle inte lindas in i fluff om ”allas lika värde” och ”våga ta diskussionen”.

Tänk er om andra politiska frågor behandlades på den här dagisnivån? (Det gör de iofs ibland)

”- Hur ska ni komma till bukt med den havererade sjukvården?”
”- Det är viktigt att vi alla vågar visa framfötterna, och ta diskussionen. Detta görs bäst individuellt, i fikarummet, på arbetsplatsen!”

Visst, diskutera med rasister. Men vårt största problem är faktiskt inte öppna rasister, nynazister i bombarjackor; det är alla som banar vägen för dem. Det är hur media helt oproblematiskt kan prata om att ”främlingsfientliga gjorde ett jättebra val”. Eller ”högerextrema”. Eller ”populistiska”. Hur snabbt man tagit rasisternas språkbruk, och gjort det till sitt. Hur snabbt man låtit dem sätta agendan, hur man förskjutit gränserna. Det är hur Skolverket säger att alla partier, även nazistiska och rasistiska, ska ha rätt att prata på skolor (om man bjuder en bjuder man alla). Men det är också de som oavsett ideologisk bekännelse skiter i att anställa oss. Det är kommuner som säljer ut bostäder i orten till riskkapitalister, som kör över demokratiska processer initierade av de boende själva. För att de kan. För att de inte bryr sig. För att de kan komma undan med det. Det är helvita redaktioner, tidningar, tv-kanaler som kan fortsätta prata och prioritera rasism som ”spännande vindar” istället för en livshotande fara.

Därför ger uppsluppna folkgrupper mig ingen ro, om de inte börjar skandera något konkret. Politiker vill alltid skjuta över antirasismen på civilsamhället, de vill alltid låtsats som att de inte har någon makt. Det hela blir en Kafkaesque upplevelse; man slussas runt bland olika samhällsinstanser, där alla skyller på varandra; ”vi kan inget göra, vi har ingen makt”.

Att för några månader sedan sitta runt ett ovalt bord i ett konferensrum i Riksdagen, med olika representanter från civilsamhället som presenterar Fight Racism Now’s konkreta förslag, varav politikerna säger ”vi kan inget göra, vi har inga mandat för detta” och istället börjar kvittra aforismer om allas lika värde, mångfald, kompetens, solsken och regnbågar av peace, love and understanding.

Det är att lura sig själv. Om man kan föra en konkret, rasistisk politik, går det också att föra det motsatta.

Det är det vi måste göra nu. Det är det vi måste tvinga politiker, beslutsfattare till. Det finns redan initiativ, underlag; Fight Racism Now’s fem punkter, likaså Afrosvenskarnas Agenda inför valet i höst. Antirasismen är ännu ingen valfråga, den är fortfarande inte politik. Det måste vi få den till att bli. Ingen annan kommer göra det åt oss. Uppenbarligen.

(Kampen fortsätter! Rasismen ska krossas … med dessa konkreta politiska åtgärder!)

Det nya svarta

Postat 24 april, 2014 av Valerie Kyeyune Backström 4 Kommentarer

”You are not a new black, you just was one that became successfull, thats all”
Alltså ibland händer det. Någon som nailar ALLT! (Ännu bättre; att man har kompisar som skickar detta till en, Thank you Sara <3!)

Har ärligt talat inte orkat se den där Pharrel-intervjun med Oprah, vet att han grina typ och att folk gillade det? Anyhow. ÄLSKAR DENNA KVINNA! Älskar analysen hon levererar, så mycket sanning på drygt 10 minuter.

Älskar dock att fortsätta denna diskussion också (även om mina kommentarer kommer vara överflödiga efter denna video) aka INTERSEKTIONALITET. Det vill säga hur maktstrukturer samverkar.

Med andra ord; hur ens klasstillhörighet kan fungera som en buffert. Judith pratade om det i chatten häromdagen. Och det är så sant!

Vi kan ta flygplatsen som ett exempel. Jag brukar inte bli stoppad. Detta för att min klädsel, och kanske framtoning, skyddar mig. Men jag är också smärtsamt medveten om vad jag bör ha på mig. Skulle ALDRIG flyga i mjukisar. Vet att hela grejen är omtålig, det kommer inte gratis. Vara med på nåder. Men iaf. Jag kan oftast passera.

Detta skulle lätt kunna få mig att tro att jag är speshul. Valet av klädsel kommer så automatiskt; om jag aldrig blir stoppad kommer jag snart glömma vikten av att klä upp sig. Se det som något naturligt. Se klädsel i sig som naturlig. Se rörelsefriheten som naturlig.

Mig stoppar ingen.

Samma sak i övriga rum. När jag sökte lägenheter i Belgien visste jag att jag inte skulle bli nekad, inte som mina kompisar; fyra svarta killar som till slut, i desperation, säger till den senaste hyresvärden i telefonen; ”Vi vill inte slösa din tid, och inte heller vår. Vi är svarta, och om det är ett problem är det lika bra att du säger det nu så slipper vi slösa tid på en visning.”

(Hyresvärden svarade; Det är lugnt, jag är själv jude!, och de fick sedan lägenheten.)

Den hade ett garage de kunde parkera sin Jaguar i.

Det handlar om klass men inte bara. Den är svårbalanserad, den där. Inklusionen.

Jag visste kanske snarare att jag skulle få lägenheter på grund av min klasstillhörighet, kombinerat med mitt pass (Svensk! Oh så spännande!), min mixedness, kombinerat med mitt sällskap. Att uppge sitt namn först men skippa de ugandiska partierna.
När man är ensam svart omgiven av vita kan det avskrivas som ett misstag. Något litet synd, trist, som en fläck på en skjorta. Man kan ändå passera som välklädd, om än något nött. Det är ett minus, men det är inte en dealbreaker.

Det är först när vi är många det blir ett ofrånkomligt faktum.

Kanske är det därför denna nya svarthet skyr andra svarta. Vi skulle liksom dra ner varandra. Vi skulle fungera som en påminnelse; vi får fortfarande inte vara med. Tolererad, inte accepterad, som hon säger. På nåder.

Därför denna nya svarthet skyr alla som inte har samma framgång som en själv. Välklädd, välrenommerade kan vi kosta på oss lite samkväm, så länge det är tydligt vilka vi alla är. Umgänget ska se ut som ett reportage i Vogues The Black Issue; Svart, men rätt sorts svart. Den som väcker sympati, nåder. Sexig, inte radikal. Exotisk, inte politisk. Glad, inte farlig. Benetton, inte Black Panthers.

Det är just det där med nåder. Så länge ingen påminner en är det lätt att glömma bort. Så länge man skyr alla påminnelser, skyr allt som skulle kunna utgöra en sådan, är det nästan som att det inte finns.

Då är det lätt att glömma. Och ännu skönare att låtsats. Att tro att det faktiskt är något man kan styra. Som om man hade makt. Som att man hade ett val.

Jag tänker att det är är medelklassens välsignelse. Att få tro att man är någon, som har ett värde, som har rätt, som förtjänar. Francoise Sagan skrev något i stil med ”han hade medelklassens självklarhet…” (kan för mitt liv inte minnas hur hon formulerade det, men det var klockrent. Jag får leta upp det där)

Men iaf. Det där med att vara sin egen lyckas smed.

Det hemska med rasism är att man faktiskt är maktlös? Det hemska är att man är utelämnad, att all individualitet försvinner. Man är inte längre en individ, knappt en människa, man är i stället…. något annat. Nån slags ohyra. Det är just det. Vi vill så gärna få tro att vi är unika havregryn. Men rasismen gör oss till gröt. Därför skyr vi de andra grynen, som om det vore deras fel. Som om vi fortfarande inte fattat att det är vattnet som fuckar upp det.

Så vi lägger oss ensamma där och låter oss blötas upp. Vi blir uppblötta, lösa i kanterna, men vi är åtminstone ingen gröt. Det är det som är det nya svarta.
Upplösning.

Men sen händer det alltid något, förr eller senare, som påminner oss. Då saknar vi de andra grynen.

Jag blev till sist stoppad i en flygplanskö, tillsammans med ALLA ANDRA som inte var vita. Det spelade ingen roll hur välstruken min skjorta var. Jag kan köpa mig ur många situationer, men när det kommer till kritan är jag ändå inte vit. Jag kan få vara med på nåder, men nån gång tar den slut. Då är jag bara gröt, igen. Då önskar jag att jag lärt känna de andra grynen, att vi hållit ihop.

(att vi utvecklat en strategi för att palla vattnet, att vi bildat en radikal massa, att vi kunnat göra motstånd istället för att förgås sida vid sida men ensamma, som små öar utan förbindelser till varandra)

Men visst, det nya svarta.

Lucille Clifton

Postat 13 februari, 2014 av Valerie Kyeyune Backström 2 Kommentarer

Idag är det fyra år sedan den amerikanska poeten Lucille Clifton avled.

Tänkte att vi kunde fira hennes minne med att läsa en av mina favoritdikter all time, som är skriven av henne;

”here rests

By Lucille Clifton

my sister Josephine

born july in ’29

and dead these 15 years

who carried a book

on every stroll.

when daddy was dying

she left the streets

and moved back home

to tend him.

her pimp came too

her Diamond Dick

and they would take turns

reading

a bible aloud through the house.

when you poem this

and you will she would say

remember the Book of Job.

happy birthday and hope

to you Josephine

one of the easts

most wanted.

may heaven be filled

with literate men

may they bed you

with respect.”

Passa även på att läsa the lost baby poem och won’t you celebrate with me? Bland det vackraste man kan läsa.

Jag har, om inte en dröm, så åtminstone en stilla önskan

Postat 24 januari, 2014 av Valerie Kyeyune Backström 1 Kommentar

Tänker att det så uppenbart finns en sådan diskrepans i makt när man följer den antirasistiska debatten. Ok no shit Sherlock här är en penny för mina tankar

Nejrå men seriöst.

Skulle skratta om det inte var så trist för detta börjar ta såna enormt löjliga proportioner.

Har i alla fall lagt märke till något.

Att emedan antirasister på golvet/utan/med blygsam plattform bestående av rasifierade diskuterar eller kritiserar saker med ganska blygsam spridning a la twitter eller bloggar som läses av en försumbar del av befolkningen, så reagerar och bygger mycket av de större antirasistiska skribenterna och tyckarnas utspel på denna kritik/diskurs. Det är denna kritik de väljer att fokusera på och gå i klinch med. Istället för att titta på samhället i stort, eller för all den, dem själva och den plattform de har, väljer de att klanka ner/rätta någon random på twitter. Hela debattartiklar skrivs för att bemöta en ”otrevlig” stämning eller en ”felanvänd” terminologi de funnit av främst en ung, rasifierad publik på twitter/random plats på the world wide web (som dessutom är unik för deras respektive flöde/följarlista/surfning)

Jag börjar tröttna nu. Tröttna på denna uppvisning som sägs handla om reella problem men som främst handlar om att vissa personer som är vana vid att ha tolkningsföreträde plötsligt blir ifrågasatta, synade i sömmarna, uppmärksammade på att de själva är en del av problemet.

Jag är så ofantligt trött på det skeva fokuset vita antirasister oftast väljer att lägga ner sin arbetskraft på. Kan de byta det?

Kan de byta fokus och samtidigt försöka, åtminstone nosa på att deras position som personer som tjänar pengar på andra gruppers lidande i sig är en ganska problematisk plats att ockupera. Än mer problematiskt blir det när det de säger endast verkar finna medhåll hos andra personer som inte drabbas av rasism*

Ofantligt mycket värre blir det när detta blir fokus istället för att faktiskt diskutera RASISMEN i sig som problemet. Förlåt mig, kanske föddes jag i fel kropp, men för mig personligen är RASISM en mycket större bov än en rasifierad person utan maktposition som förenklat eller feltolkat ett begrepp eller en terminologi lite. Eller är arg. Än mer skrämmande är det att vuxna personer som faktiskt får betalt för att skriva texter om antirasism själva inte läser på lite om ämnet innan de, ehm, kallar sig kunniga i det och dessutom skriver en text jag måste försämra min syn med att läsa. Vore liksom kul att läsa något som åtminstone grundade sig i fakta i stället för önsketänkande och historierevisionism blandat med sårade känslor.

Vore också kul ifall man nu absolut inte vill ta åt sig av kritiken, åtminstone ägnade sin energi åt att bekämpa RASISMEN istället för att skriva svador om gånger man blivit sårad på twitter och på vilket sätt detta skulle vara något av allmännintresse.

Istället har vi hamnat i något slags metaklimat där både höger och vänsters antirasistiska engagemang går ut på att kritisera främst olika rasifierade aktörer, istället för att faktiskt göra något konkret.
Oj förlåt mig, nu var jag orättvis, ibland sjunger de ju faktiskt ”We shall overcome”.

Det existerar en sån fruktansvärd skevhet i hela situationen. Dels att vi som lider av rasismen inte äger rätten att själva definiera den. Istället domineras den offentliga antirasismen av personer som aldrig drabbats av rasism** men som profiterar på vårt lidande, samtidigt som de inte är intresserade av att höra våra åsikter, förutom när vi agerar stora tvättsvampar de kan suga upp kunskap av och sedan ge noll credit.

När läste du senast en text om antirasism skrivit av en vit person som anger en rasifierad som källa? När?

Hur kan det vara möjligt? Var har de i sådana fall fått sin kunskap ifrån?

Det där är också politik.

I alla rättvisefrågor jag själv ej är en del av har det absolut, utan tvekan viktigaste noll konkurrens varit att ta del av material producerat av den drabbade gruppen. Jag skulle veta noll om trans*fobi, om cis-normativitet om jag inte läst texter skrivna av trans*personer. Jag skulle veta noll om funkofobi om jag inte läste texter skrivna av gruppen själva. Jag kan förstås låtsats om annat, men det vore lögn. All min kunskap är bygd utifrån er. Och om jag publicerar längre texter i ämnet hoppas jag att det ska framgå.

I det offentliga rummet verkar dock inte denna princip gälla. Det går bra att ange källor, men aldrig till dem som gett en kunskap.

Jag börjar härskna på allt.

*Aah förutom den gången de blev kallade jävla svenne förstås Red. anm.

*Ja förutom gången de kände sig ospännande när de inte hade med sig någon exoooootisk matlåda till jobbet Red. anm

We are not two, we are one … NOT

Postat 20 januari, 2014 av Valerie Kyeyune Backström 1 Kommentar

Jag vet inte om detta kommer som en surprise men – kommer förmodligen inte skriva mer rasskola här. Dels pga säg den lycka som varar, men främst på grund av tilltalet och publik. Nu blir det andra bullar! Jag har lite större projekt på gång, hint – kommer fortsätta skola! – men just nu behandlar jag mina idéer som om självaste Gandalf vore min mentor: (”Keep it secret, keep it safe!”)

http://www.youtube.com/watch?v=_YhpauKGgQ4

Så vad ska jag bjuda på istället, en dag som denna? Ja, vad sägs om en inblick i mitt förvridna inre *hemskt månlandskap projiceras upp tonsatt av skräckinjagande och lite tokig musik*

Nej, men tänkte diskutera en invändning som flukturerat angående Rummet. Det här med att vi alla skulle vara samma lika.

Nej.

Nej nej nej. Det är inte tanken i Rummet, det är inte utgångspunkten. Alla vi rasifierade är inte samma.

På manifestet som publicerades i Bang kom en kommentar;

Mike 2014-01-10 10:49:48

Baby, om du ska separera vill jag vara mer än ett tillfälligt rebound.

Jag vill att du tar mig på allvar, jag vill att du tillåter intern oenighet, jag vill att du lyssnar på mig utan att hela tiden ha ett känsligt öra och ett nyfiket öga vänt mot det vita majoritetssamhället.

Kommer du att lyssna på mig när jag pratar om rasism bland andra rasifierade? Hur kommer du att reagera när det visar sig att det enda vi har gemensamt är våra erfarenheter av rasism, ingenting annat?

Blir du kränkt då?

Klassar du mig som vit då?

I sånt fall kommer Rummet bara vara ännu ett rum i Babels torn, oavsett vad ni själva påstår…

Jag tänkte bemöta denna kommentar.

Hej Mike! Jag venne om det är lugnt om du kallar mig Baby, men i övrigt gillar jag vad du säger. Jag blev glad av din kommentar för det är EXAKT detta som Rummet är till för.

Vi är inte samma. Vi ska inte behöva vara samma. Det måste vi snacka om. Vi måste prata om skillnaderna. Vi måste prata om hur rasmaktsordningen (white supremacy) inordnar oss på olika steg i makttrappan, beroende på vårt ursprung eller uppfattade sådant. Hur vi rasifieras olika. Rasifieringen ser liksom inte likadan ut för alla, den slår olika, är olika utformad beroende på vår tilltänkta eller införstådda ras. Östasiatiska kvinnors rasifiering är inte samma som svarta kvinnors. Vi ska prata om det. Svarta män, östasiatiska män, bruna män delar inte samma berättelse i den rasistiska fantasin. Vi ska prata om det.

Detta, delat med vilka andra olika positioner vi befinner oss i; klass, sexualitet, funktionalitet etc etc; helt enkelt kropparna vi bestitter och makten vi sitter på, gör att vi inte alls är samma. Jag tänker att vi ska prata om detta, Mike. Vi ska prata om det, vi ska vrida och vända, vi ska bråka och tjafsa och sura och skratta och om det i slutändan visar sig att du och jag, Mike, inte delar något annat än upplevelser av rasism (som kanske endast vagt liknar varandra) är jag ganska nöjd.

Jag tycker själv diskussionen idag oftast blir problematisk. Den blir alldeles för polariserad, alldeles för enkel, förenklande. Jag tänker att vi också är vana, att vi rasifierade tränas i att klumpas ihop till en hög (testa att läsa en dagstidning så fattar ni vad jag menar), så vana att vi själva börjar tänka så. Så är det inte. Vi kan mötas i solidaritet, men den solidariteten är bara solidarisk så länge den erkänner våra skillnader. Annars blir den lika problematisk som allt annat, lika maktblind och strukturförnekande.

Jag tänker på det själv i reaktionerna på Rasskolan. När den fungerat som bäst, har andra icke-svarta rasifierade kunnat känna igen sig, men också kunnat se var deras erfarenheter skiljer sig åt. Problematiken kring afro är exempelvis specifik för folk med afro (läs svarta/mixed) och går inte att direktöversätta till alla rasifierade, på samma sätt som andra saker som är specifika för andra inte är applicerbara på mig. Och så vidare. Därför är det viktigt att vi erkänner dessa skillnader, och inte utplånar dem eller det specifika för att tjäna våra egna syften. På samma sätt som rasifierade i allmänhet osynliggörs i offentliga rum, så återfinns samma maktasymmetri bland rasifierade, där svarta kvinnor och trans*personer återfinns längst ner på skalan. Vi måste vara uppmärksamma på detta.

Samma gäller även mig. Jag är svart, men jag är mixed, lightskinned, yellabone, insert insert. Jag drabbas av afrofobi, men jag drabbas inte av lika allvarlig rasism som mina darkskinned systrar. Det måste jag synliggöra, och när shadeism diskuteras måste jag erkänna och vara på det klara med att jag sitter på en privilegierad position, att även jag när det kommer till rasism sitter på makt. Vi är inte alla samma. Inte jag. Inte du.

Och det är först när vi börjar prata om det som vi kan komma nån vart. Här i Rummet, till exempel.

Hej Rummet

Postat 20 januari, 2014 av Valerie Kyeyune Backström Kommentera

Hejsan lilla Rummet, vem vet vad som ska hända med dig?

Ibland verkar det som att saker kommer till en precis när de bör. Ibland verkar det som en text, en person, ett sammanhang hittar en precis när man behöver det. (Hör i mitt huvud Toni Morrisons ord om/till James Baldwin; ”You knew, didn’t you, how I needed your language and the mind that formed it? How I relied on your fierce courage to tame wildernesses for me? How strengthened I was by the certainty that came from knowing you would never hurt me? You knew, didn’t you, how I loved your love? You knew. This then is no calamity. No. This is jubilee. Our crown, you said, has already been bought and paid for. All we have to do, you said, is wear it.'”)

Förra helgen satt jag på ett tåg på väg till Falun, till Rummets planeringshelg. Jag hade med mig Alice Walkers In search of Our Mothers’ Gardens som i och för sig är mestadels fantastisk sida upp och sida ner, men det var ett citat som slog mig, som stannade kvar.

Alice Walker skriver först om sitt skrivande, hon diskuterar Toni Morrisons berömda uttalande om att hon skriver vad hon vill läsa, men Walker utvecklar detta och drar det hela ett snäpp längre. Hon skriver;

To take Toni Morrison’s statement further, if that is possible, in my own work I write not only what I want to read – understanding fully and indelibly that if I don’t do it no one else is so vitally interested, or capable of doing it to my satisfaction – I write all the things I should have been able to read”

Jag tänker mycket på det. Det man förtjänar att läsa. Att man förtjänar att bli tilltalad (åtminstone ibland!). Att man förtjänar att erkännas, inkluderas; att man förtjänar att bli tilltalad som att man har en hjärna, ett hjärta, eventuellt en själ.

Ibland får man inte vad man vill ha – så då får man skapa det själv. Jag tänker att det är det vi har gjort, försöker göra med Rummet. Vad vi vill göra.

När jag läste det där citatet, var det som att ha en tanke – lös, ostrukterad, spretig i huvudet, och sedan få se den utkristaliserad, koncentrerad, klar.

Att det är det vi, jag hoppas. Att Rummet ska bli en plats där ni får läsa vad ni förtjänar att läsa.