Hejsan! Fan vad dött det är på denna site. Vi håller på att styra upp men det tar ett tag. Så länge bjuder jag på lite gammal skåpmat! För länge sen skrev jag denna text som publicerades i Mana, om de två böckerna Americanah och Öppen stad. Tänkte att det kanske kunde va kul att läsa? I övrigt kan man ju även där ifrågasätta tendensen att klumpa ihop dem såsom man i dagarna gör med vissas *ni vet vilka jag menar* självbiografier.
Jag läser två böcker. Jag läser två böcker och jag tänker: vad har de gemensamt förutom att de båda är böcker?
De är båda skrivna av nigerianska, relativt unga, svarta författare, med anknytningar till USA. Enbart att de är skrivna av två svarta författare är tillräckligt mycket för att de för evigt kommer vara sammankopplade. Varför är det så?
Jag läser dem och de är så olika.
Americanah om Ifemelu, medelklass, vanlig, uppväxt i Lagos. Hennes resa genom tid, genom rum, till ett USA där hon plötsligt tillskrivs en ras. Migrationens olika sidor. Kärlekshistorien mellan henne och Obinze som flyter som en flod genom boksidorna, genom åren.
Öppen Stad om Julius, den aparta, bortkopplade akademikern, som går tyst genom New York på oändliga promenader, som iakttar, som kontemplerar. Skölden som omgärdar huvudrollens innersta kompenseras av det utbroderade, det generösa språket, som långsamt avslöjar mer om vår omvärld än vad en promenad tycks utlova.
De är så olika, till språk, till form, till handling; det gemensamma är Nigeria, det gemensamma är Amerika, det gemensamma är de svarta protagonisterna.
Jag tänker; att ytterst kanske detta är berättelser om att fråntas rätten att vara individ. Det handlar inte om skam, även om det också ryms; det handlar om leda och en påminnelse.
Att få vara en i mängden och samtidigt unik, och sedan fråntas detta. Att plötsligt tillhöra en grupp man tidigare varit skiljd ifrån, där olikheterna tidigare varit större än likheterna; nu är plötsligt alla en och samma under samma förtryck. Svart.
Jag tror detta är en nyhet för vita läsare; att det finns länder, platser där ens hudfärg, ens ras, inte är ett handikapp. Att det finns länder, platser, där ens bruna hud inte är ett unikum eller ens en avvikelse. Att det finns länder, platser där vithet inte är det normala.
Jag undrar vad vita personer som läser dessa böcker tänker. Jag undrar vad de förstår och vad som går dem förbi. Jag undrar om de tycker att de är spännande; inblickarna i andras liv, situationer de kanske känner sig utestängda från. Om de roat ser på hårsalongen i Adichies bok, ritualerna, att inte vilja bada. Jag undrar vad de väljer att ta till sig och vad de väljer bort.
Jag undrar varför dessa böcker nämns i samma sammanhang. Vad har de egentligen gemensamt? Jag önskar att de slapp bli hopbuntade, sammankopplade; jag önskar vi slapp en värld där böcker med svarta protagonister genast ses som syskon.
Vithet är aldrig automatiskt släktskap.
När jag läser Americanah blir jag ledsen. Först glad, fascinerad, upprymd, att kunna läsa en bok som berör mig. En bok som inte kräver det vanliga utträdet ur det egna och inträdet i en totalt främmande, för mig väsensskild erfarenhet. Så mycket fantasi som hela tiden krävs av mig som läsare, så sällan jag förunnas att känna igen mig utan att tvingas till uppoffringar.
Måste alltid radera min ras och min erfarenhet och stigmat den innebär för att kunna läsa närvarande. Måste alltid radera min egen spegelbild för att den aldrig tillåts bli speglad i den Stora Litteraturen. Att svart och intressant förblir varandras motsatser.
Sen blir jag ledsen. Varför tycker jag denna bok berör mig? Varför tycker jag att huvudpersonen Ifemelu är lik mig, varför tänker jag ”äntligen en karaktär som är, ser ut som jag”. Ifemelu är inte lik mig. Vi ser inte ut som varandra. Vi kommer inte ifrån samma land. Vi har i och för sig båda en blogg där vi skriver om ras. Men Ifemelu försörjer sig på sin, jag blir glad om jag får ett recensionsexemplar skickat till mig. Men vi är båda kvinnor, svarta, vi har hår. Jag antar att det räcker. Men jag önskar att det inte vore så.
Jag önskar att jag slapp känna mig hemma. Jag längtar efter den dagen dessa böcker kan läsas och det är skillnaderna, inte det gemensamma, som jag slås av. Då min distans till dem är tydlig, den dagen de blir väsensskilda ifrån mig, den dagen de slipper vara personliga. För än så länge är de personliga, och det i sig gör mig ledsen.
Jag blir ledsen när jag läser om Ifemelus chef, den rika amerikanskan som beskriver alla svarta som ”vackra”, vars släkting hon sedan blir tillsammans med; jag blir ledsen för jag vet precis vad hon menar. Jag blir ledsen när jag läser om Ifemelus blonde pojkvän Curt, han som är så positiv, naiv, han som ibland ser rasismen hon utsätts för, reagerar; och lika många gånger står helt blind, oemottaglig för den.
Som på den där middagsbjudningen, långt senare, då Ifemelu plötsligt säger som det är, plötsligt bryter mot färgblindhetsmyset som ligger som en tjock filt över umgänget mellan de svarta och vita akademikerna.
Men så fort man sticker näsan utanför dörren blir ras betydelsefullt. Men vi pratar inte om det. Vi pratar inte ens med våra vita kärlekar vare sig om alla de där småsakerna som gör oss förbannade eller om andra saker som vi skulle vilja att de förstod bättre, för vi är rädda att de ska säga att vi överreagerar eller är överkänsliga. Och vi vill inte höra dem säga ’ men du ser hur långt vi kommit, för bara fyrtio år sen skulle det vara olagligt för oss att ens vara ett par´ bla bla bla, för vet ni vad vi tänker när ni säger det? Vi tänker varför i helvete skulle det nånsin vara olagligt överhuvudtaget? Men vi säger aldrig ett ord om såna saker. Vi låter alltihop läggas på hög i huvudet och när vi är på trevliga liberala middagsbjudningar som nu, säger vi att ras inte spelar nån roll därför att det är vad vi ska säga för att våra trevliga liberala vänner ska må bra. (Americanah, s. 361)
Jag tänker på mottagandet av dessa böcker. Hur det poängteras : ”Dessa böcker handlar om ras .” Gör inte alla böcker med människor det? Behandlar inte alla böcker som endast skildrar vita ras lika mycket som dessa böcker? Är inte påpekandet om hudfärg endast då en rasifierad sällsynt figurerar lika mycket ett aktivt förhållningssätt? Är inte omedvetenheten om andra erfarenheter, är inte utestängandet av alla med lite melanin till förmån för vita gelikar lika mycket rasdiskurs, lika mycket raspolitik, lika mycket rasperspektiv?
Varför är det bara vi som tillskrivs en kroppslighet, varför är det bara våra kroppar som måste märkas, kategoriseras, listas? Varför bär vi på en färg; varför räknas vitheten och erfarenheten av att leva i en sådan kropp som neutrala?
Varje dag tar jag del i en kultur skild ifrån mig. Jag vet vilka schampon som inte tynger ner håret. Jag vet vilka balsam som funkar för ”fint hår”, för ”nordiskt hår”. Varför är inte detta etnisk kunskap, etniska produkter? Varför anses den kunskapen som ”normal”, varför är kunskap om afrohår obskyr, excentrisk, lustig?
Denna ovana att se svarta som aktörer, som huvudrollsinnehavare, som någon att identifiera sig med; som allt.
I slutet av Öppen stad skriver Cole : ”Hur svårt var det inte, ur tvåtusentalets perspektiv, att fullt ut förstå att dessa människor, med de svåra liv de tvingades leva, verkligen varit människor, komplexa som vi, glada i njutning, skygga inför lidande, fästa vid sina familjer.” (s. 261) Han skriver om slavarna, som ligger begravda mitt i Wall Streets kommers, på Manhattan. Han skriver om slavarna, men han skulle lika gärna kunna skriva om alla oss Andra.
Jag tänkte bemöta denna kommentar.
Hej Mike! Jag venne om det är lugnt om du kallar mig Baby, men i övrigt gillar jag vad du säger. Jag blev glad av din kommentar för det är EXAKT detta som Rummet är till för.
Vi är inte samma. Vi ska inte behöva vara samma. Det måste vi snacka om. Vi måste prata om skillnaderna. Vi måste prata om hur rasmaktsordningen (white supremacy) inordnar oss på olika steg i makttrappan, beroende på vårt ursprung eller uppfattade sådant. Hur vi rasifieras olika. Rasifieringen ser liksom inte likadan ut för alla, den slår olika, är olika utformad beroende på vår tilltänkta eller införstådda ras. Östasiatiska kvinnors rasifiering är inte samma som svarta kvinnors. Vi ska prata om det. Svarta män, östasiatiska män, bruna män delar inte samma berättelse i den rasistiska fantasin. Vi ska prata om det.
Detta, delat med vilka andra olika positioner vi befinner oss i; klass, sexualitet, funktionalitet etc etc; helt enkelt kropparna vi bestitter och makten vi sitter på, gör att vi inte alls är samma. Jag tänker att vi ska prata om detta, Mike. Vi ska prata om det, vi ska vrida och vända, vi ska bråka och tjafsa och sura och skratta och om det i slutändan visar sig att du och jag, Mike, inte delar något annat än upplevelser av rasism (som kanske endast vagt liknar varandra) är jag ganska nöjd.
Jag tycker själv diskussionen idag oftast blir problematisk. Den blir alldeles för polariserad, alldeles för enkel, förenklande. Jag tänker att vi också är vana, att vi rasifierade tränas i att klumpas ihop till en hög (testa att läsa en dagstidning så fattar ni vad jag menar), så vana att vi själva börjar tänka så. Så är det inte. Vi kan mötas i solidaritet, men den solidariteten är bara solidarisk så länge den erkänner våra skillnader. Annars blir den lika problematisk som allt annat, lika maktblind och strukturförnekande.
Jag tänker på det själv i reaktionerna på Rasskolan. När den fungerat som bäst, har andra icke-svarta rasifierade kunnat känna igen sig, men också kunnat se var deras erfarenheter skiljer sig åt. Problematiken kring afro är exempelvis specifik för folk med afro (läs svarta/mixed) och går inte att direktöversätta till alla rasifierade, på samma sätt som andra saker som är specifika för andra inte är applicerbara på mig. Och så vidare. Därför är det viktigt att vi erkänner dessa skillnader, och inte utplånar dem eller det specifika för att tjäna våra egna syften. På samma sätt som rasifierade i allmänhet osynliggörs i offentliga rum, så återfinns samma maktasymmetri bland rasifierade, där svarta kvinnor och trans*personer återfinns längst ner på skalan. Vi måste vara uppmärksamma på detta.
Samma gäller även mig. Jag är svart, men jag är mixed, lightskinned, yellabone, insert insert. Jag drabbas av afrofobi, men jag drabbas inte av lika allvarlig rasism som mina darkskinned systrar. Det måste jag synliggöra, och när shadeism diskuteras måste jag erkänna och vara på det klara med att jag sitter på en privilegierad position, att även jag när det kommer till rasism sitter på makt. Vi är inte alla samma. Inte jag. Inte du.
Och det är först när vi börjar prata om det som vi kan komma nån vart. Här i Rummet, till exempel.