Vad vi behöver nu

ARI_LOGO_SWE-Vector-new

”Världen är en sorgeö:
bäst man andas skall man dö”

Går och nynnar det i huvudet. Så tunga dagar, så tungt Europa. Överallt totalt jävla mörker.

Vad är det vi behöver?

Ärligt talat, vi behöver inte fler folkliga demonstrationer som endast sluter upp i det diffusa ”mot rasism”. Vi behöver något för, också.

Iofs, jag går sällan på demonstrationer, så jag borde kanske inte uttala mig. Men jag är trött på den där innehållslösa optimismen. ”Tillsammansskapet”… Vad är det ens? Jag ska vara ärlig; de där stora folkmassorna som skanderar ”krossa rasismen” provocerar mig. Vad menar dem? Exakt vad vill de krossa? En del av dem själva? Missförstå mig rätt, demonstrera gärna, do something, men reducera inte rasismen till några knäppa rötägg, även om dessa rötägg nu odiskutabelt växer till numren. Rasismen är inte enstaka personer; den är strukturell.

En antirasism som endast reagerar, aldrig agerar, är ingenting. Det är så den breda antirasismen ser ut, det är så politikers antirasism ser ut. Det är att (eventuellt) ta avstånd ifrån SD, att prata om mångfald, om jämlikhet, om alla människors lika värde, och sedan inget mer. Det är att prata om nolltolerans för rasism, men endast reagera på de mest extrema fallen.

Vet ni vad jag tycker är extremt? Det är att vi har en partiledare, för Sveriges största parti, som dessutom har goda chanser att vinna valet, som inte kan ge en enda konkret antirasistisk åtgärd. För när Stefan Löfven intervjuas av Amie Bramme i SR Metropol (02:22 min in) pratar han bara om allas lika värde, att våga ta diskussionen, att ”visa framfötterna”. Förlåt, men vad fan betyder det?

Han pratar om individer, att man ska säga ifrån i fikarummet. Problemet är; han är inte unik. De flesta politiker pratar såhär. De ser inte antirasism som något som bör bedrivas politiskt, inte för att det inte går, men för att de inte vill. För att de inte bryr sig.

Vi rasifierade ses inte som viktiga väljare. Om vi gjorde det skulle de prata med oss, inte om oss. Om vi gjorde det skulle våra frågor, det som drabbar oss eller delar av oss prioriteras. Det skulle inte lindas in i fluff om ”allas lika värde” och ”våga ta diskussionen”.

Tänk er om andra politiska frågor behandlades på den här dagisnivån? (Det gör de iofs ibland)

”- Hur ska ni komma till bukt med den havererade sjukvården?”
”- Det är viktigt att vi alla vågar visa framfötterna, och ta diskussionen. Detta görs bäst individuellt, i fikarummet, på arbetsplatsen!”

Visst, diskutera med rasister. Men vårt största problem är faktiskt inte öppna rasister, nynazister i bombarjackor; det är alla som banar vägen för dem. Det är hur media helt oproblematiskt kan prata om att ”främlingsfientliga gjorde ett jättebra val”. Eller ”högerextrema”. Eller ”populistiska”. Hur snabbt man tagit rasisternas språkbruk, och gjort det till sitt. Hur snabbt man låtit dem sätta agendan, hur man förskjutit gränserna. Det är hur Skolverket säger att alla partier, även nazistiska och rasistiska, ska ha rätt att prata på skolor (om man bjuder en bjuder man alla). Men det är också de som oavsett ideologisk bekännelse skiter i att anställa oss. Det är kommuner som säljer ut bostäder i orten till riskkapitalister, som kör över demokratiska processer initierade av de boende själva. För att de kan. För att de inte bryr sig. För att de kan komma undan med det. Det är helvita redaktioner, tidningar, tv-kanaler som kan fortsätta prata och prioritera rasism som ”spännande vindar” istället för en livshotande fara.

Därför ger uppsluppna folkgrupper mig ingen ro, om de inte börjar skandera något konkret. Politiker vill alltid skjuta över antirasismen på civilsamhället, de vill alltid låtsats som att de inte har någon makt. Det hela blir en Kafkaesque upplevelse; man slussas runt bland olika samhällsinstanser, där alla skyller på varandra; ”vi kan inget göra, vi har ingen makt”.

Att för några månader sedan sitta runt ett ovalt bord i ett konferensrum i Riksdagen, med olika representanter från civilsamhället som presenterar Fight Racism Now’s konkreta förslag, varav politikerna säger ”vi kan inget göra, vi har inga mandat för detta” och istället börjar kvittra aforismer om allas lika värde, mångfald, kompetens, solsken och regnbågar av peace, love and understanding.

Det är att lura sig själv. Om man kan föra en konkret, rasistisk politik, går det också att föra det motsatta.

Det är det vi måste göra nu. Det är det vi måste tvinga politiker, beslutsfattare till. Det finns redan initiativ, underlag; Fight Racism Now’s fem punkter, likaså Afrosvenskarnas Agenda inför valet i höst. Antirasismen är ännu ingen valfråga, den är fortfarande inte politik. Det måste vi få den till att bli. Ingen annan kommer göra det åt oss. Uppenbarligen.

 

(Kampen fortsätter! Rasismen ska krossas … med dessa konkreta politiska åtgärder!)