Jag tänker på mitt hår

Var ute för någon vecka sedan. Hade håret i en toffs högt på huvudet. Håret porlade över huvudet, i sin egen lilla halo. Tofsen syntes inte; håret såg nog mest utsläppt ut.
Utsträckt, utdraget når mitt hår nästan ner till svanken. Nu låg det ovanför, runt huvudet.

I alla fall.

Jag var ute med kompisar.

Ju längre kvällen led, desto fler försökte ta på mitt hår. Dels helt ansiktslösa folk som plötsligt griper efter det när jag går förbi, men också de som först har den lilla gnutta anständighet att åtminstone tilltala mig innan. Jag har liksom utvecklat ett sjätte sinne. Han den där lillpojken såg döda, jag kan känna på mig när en person kommer försöka kladda på mitt hår. Är det detta som kallas resursfördelning? Jag vet precis när ett samtal kommer gå ifrån normalt till obehagligt, jag vet precis vilka blickar som fastnar på mig och som i fastnandet kontemplerar hur de lämpligast ska få lägga lobbarna på mitt hår; en hand, två händer, säga något först eller bara köra rakt på?

Har liksom lärt mig ducka. Går runt som en hal katt som slinker undan klappar; lärt mig väja, vrida och vända på kroppen för att undkomma. Sakta in eller snabba upp steg. Avstyra samtal när de plötsligt når in på farligt territorium.

Det är ju inte så jävla kul.

För det detta lär mig är att ju mer jag är mig själv, desto mindre får jag vara ifred. Och nu menar jag inte ”vara mig själv” a la alternativ ungdom som måste få uttrycka sitt unika inre med nitjackor, knäppa clownskor eller utsvängda trasiga brallor, jag menar mig själv såsom jag skapades.

Jag tänkte på en artikel jag läste i samband med Moderna Museets litteraturfestival för några månader sedan. Har letat förgäves men inte hittat den nu på nätet. I alla fall. Där står det om Taiye Selasi och hennes framträdande. Skribenten är noggrann med att poängtera ”hennes enorma hår”.

Ok.

Taiye Selasi är alltså en av samtidslitteraturens nyfunna stjärnor, hon har haft fucking TONI MORRISON som mentor, och ändå känner svensk media (Obs detta var en stor dagstidning och ej KP) behovet att kommentera hennes ”enorma hår”.

För några dagar sedan hölls ett föredrag med Chimamanda Ngozi Adichie på Göteborgs Filmfestival. Camila berättade senare om deras upphängning på Adichies hår; under samtalet, på deras fb-event där de skrivit ”Kära publik, nu har Chimamanda landat! Med fantastisk frisyr – och en viss skräck över kylan… Så låt oss hålla värmen uppe ikväll! Kl 19 ses vi!”

Ok.

Jag tänker på mitt hår, på andras hår. Hur det väcker så mycket känslor. Jag tänker på mitt hår, på andras, på folks reaktioner.
Det är som att icke-svarta personer* tror att man går omkring med det här håret för att frestas.

Ungefär som att jag hade dem i huvudet den där kvällen innan jag gick ut, innan jag gjorde mig i ordning. Som att man har sitt hår för att väcka uppmärksamhet, på samma sätt som punkare eller emo-kids med sina respektive stilar. Som om det skulle vara en inbjudan.

Som om man bad om det.

(ha inte håret sådär stort om du tycker det är jobbigt, sätt upp det i knut då, plattånga det, rakpermanenta det)

Samtidigt ska icke-svarta personer klappa sig på ryggen och utbrista ”Varför har inte Michelle Obama sitt hår naturligt?” ”Varför snaggar alla svarta killar sitt hår?” ”Det är ju så härligt med afro!? Varför har du inte ditt hår utsläppt!?” ”Usch jag förstår verkligen inte hur folk kan permanenta sitt hår med alla de där farliga kemikalierna, det är helt sinnessjukt!”

Ju mindre jag gör med mitt hår, desto mer uppmärksamhet verkar det väcka. Ju fler känner sig nödgade att komma fram, dra, rycka, slita i det.

Eller komma med de där äckliga komplimangerna som ger mig kalla kårar (hey igen lillkillen i Sjätte Sinnet, åtminstone detta delar vi!) Dessa komplimanger är till för att fylla främst en viktig funktion för personen som ger dem; att visa att hen inte är fördomsfull/rasistisk enligt denna enkla logik –> 1. En fördomsfull/rasistisk person skulle tycka/tycker att afro är fult men eftersom hen 2. tycker afro är vackert är hen inte rasistisk/fördomsfull!

win
Dessa komplimanger känns igen på grund av att de alltid levereras insvept i någon slags självgodhet som bottnar i att personen som gett komplimangen känner sig så JÄVLA FÖRDOMSFRI o DUKTY som finner skönhet där de flesta finner något fult. Ja, nästan som den är lite edgy, rentutav avant-garde! Där verklighetens folk finner något fult finner den en vacker kubistisk abstrakt skönhet som går de flesta förbi!

tumblr_myyafzJt571rwk5rgo1_500

Jag tänker på Taiye Selasi igen. På hennes hår. Där andra, bland annat en stor dagstidning, såg ”ett enormt hår”, något avvikande och exceptionellt, något som måste påpekas och uppmärksammas, kommenteras, såg jag… något normalt? Jag såg inget enormt, jag såg ett vanligt hår. Ett vanligt, normalt, normalstort hår, ett hår som såg ut ungefär som mitt.

Jag tänker på representation. Tidningar skrivs inte för mig, med sådana som mig som tilltänkt läsare, det görs så tydligt i en sådan detalj. Skribenten påpekar håret, dess vidd, för skribenten tänker att hens läsare också tycker Selasis hår är enormt, att de också ska sätta morgonkaffet i vrångstrupen, att de också ska finna tröst i skribentens betryggande påpekande av det abnorma.

Skribenten tänker inte på mig. Jag som blir glad av att se mitt hår representerat, att få se ett geni, en framgångsrik, aktad kvinna – med liknande hår som mig. Samma med Chimamanda Ngozi Adichie. Och den där glädjen följer med mig – ända tills jag läser de kommentarer deras existens inramas med.

För då inser jag att det spelar ingen roll vad jag gör, vem jag är – även om jag skulle nå extrem framgång, hell – få Toni Morrison som mentor – skulle jag ändå inte undkomma all denna skit.

 

 

*Yes, Im looking at you, alla ni icke-svarta rasifierade personer! Ni har inte ryggen fri!

23 kommentarer på “Jag tänker på mitt hår

  1. Åh gud, jag håller med. Detta ständiga exotiserande. (Blickar, kommentarer, tafsande.) Oavsett vad jag väljer att göra med mitt hår, afro, rakpermanent, rakat, extensions, så kommer jag inte undan. Har börjat svara med samma mynt, men dessvärre verkar få fatta hinten.

    • Åh berätta mer, hur gör du? Tar tillbaka på deras hår?
      Detta med att hitta en bra motstrategi är inte lätt! Jag brukar skälla men funkar oftast inte heller

      • Javisst! Jag drar förundrat i deras hår och utbrister charmiga saker som ”Oh, vad tunt det är, du är ju nästan skallig!” och ”Men hur GÖR du för att få det så här platt och livlöst?”.

  2. Jag, som förr trodde att jag hade ryggen fri, blir allt mer skamsen över vilka unkna tankar som dyker upp hos mig. Jag ser det i min familj också, hur det verkar finnas ett behov av majoritetsbefolkningen att generöst visa att den med avvikande utseende är okej, den accepteras, den till och med uppmuntras som ”söt”. Det handlar inte om att ge en hjärtlig kommentar, utan att framhäva sig själv och sin öppenhet, precis som du skrev om.

    När jag insåg att jag inte skulle ha möjlighet att personligen delta i Chimamandas uppträdande vid en bokmässa så tröstade jag mig själv med att tänka att jag åtminstone inte behövde riskera att fån-glo för länge på hennes hår (hon hade en nigerisk 50- eller 60-talsfrisyr).

  3. Och visst inleddes den Internationella Författarscenen i oktober med en kommentar om Chimamanda Ngozi Adichies hår. Påminn mig nu: visst skriver Adichie böcker? Det är så lätt att tro något annat när allt de svenska samtalspartnerserna vill prata om är hennes hår.

    • JAAAA! Får alltid den, varpå hen ba ”OMG THATS AMAZING, YOU DONT NEED NO WEAVE” = komplimang som eg. betyder ”Ditt hår är tillräckligt nära den västerländska definitionen av acceptabelt hår för att gillas av oss! YEEY”

  4. Tack för alla era ord, tankar & perspektiv i Rummet. Jag suger åt mig allt & försöker förstå, rannsaka, tänka om, tänka rätt.
    Jag är en beige morsa (ja, ungarna säger så), min sambo är mörkbrun & våra döttrar följaktligen ljusbruna så som det oftast om inte alltid blir. Med stora afron. Jag läser er i Rummet för min skull, för min sambos skull som jag styvmoderligt fnyst åt så många gånger ”äsch så farligt är det väl inte, var inte så känslig, inte menade de väl nåt illa eller rasiiistiskt med det där” (orkar inte, vill inte veta. inte just nu. en annan dag) men framför allt för mina döttrars skull. Förutom vår udda uppseendeväckande färgkonstellation är vi också sjukt udda avseende storlek. Jag är rätt lång & postpreggotjock & han skitkort & liten, säkert 2 dm kortare än jag. Hade aldrig tidigare fattat vilken sjukt stark norm det är att mannen ska vara längre än kvinnan i en relation, men det är det tydligen?! Att han är i afrikan gör tydligen det hela än roligare. ”Haha men guuu vad liiten, när du sa att din man e afrikan så tänkte jag på duvet de där långa vaheterdet masajerna eller de där ståtliga afrikanska löparna vaheterhannuigen som är så snygg hihi”
    & så döttrarna. & deras hår. Som det klappas på & kommenteras hela tiden. ”Vill du ha sånt här hår eller? Skaffa dig en farsa från Afrika då” har sexåringen börjat fräsa tillbaka. Jag fattar inte hur man hanterar detta & all rasifiering som förälder. Våra mål är såklart att våra döttrar växer upp med en inre styrka, en övertygelse om att de är vackra & underbara som människor, att de är stolta över sitt utseende & sitt kön, att sverige & världen är för dem, utan kompromisser för att de har brun hud, afro eller är kvinnor. Samtidigt utan att stigmatisera. & utan att utseendefixera. & jag, som har knäppa privilegierade perspektiv med mig från start. HUR fan gör man?? /Beige & förvirrad svennemorsa

  5. Ironin också när Chimamandas roman Americanah kretsar mycket kring svarta kvinnors hår och hur det fokuseras på det.

  6. Skön artikel! Själv var jag tre år när jag första gången protesterade på riktigt över att alla ville ta på mina ”söta små krullar”. Pappa och jag promenerade i Biskopsgården när en äldre dam och hennes pudel kom fram. Och såklart var handen i mitt hår på en gång. Medan hon pratade om hur söt jag var med mina bruna lockar började det koka i den lilla treåringen. Ögonblicket därefter fick min högersko, storlek 22, närkontakt med pudeln – vilken såklart beskrev en kurvlinjär bana genom luften och pep ganska högljutt – än mer så vid den omilda landningen i asfalten. Damen fnös förnärmat och ryckte åt sig sin lilla vovve medan hon snäste åt den mörkhyade mannen med sin ohyfsade unge.

    Efter denna incident så har det naturligtvis inträffat ett oräkneligt antal gånger att folk tyckt det var så exotiskt med afro, att de varit där och känt (”så mjukt och fluffigt”, ”ser ut som en mikrofon”, ”dina krullar påminner om könshår”). Och till skillnad från episoden med pudeln- som jag jättegärna hade velat minnas, men tyvärr har glömt – så är det svårare att glömma saker som hänt när jag var vuxen.

    Bra text hur som helst och det var väl egentligen det jag ville säga, även om jag tog en omväg via mina personliga erfarenheter. Fortsätt så …

    • ÅH, fullkomligt älskar din historia med pudeln! Mer sånt!

      Min värsta ”komplimang” är: ”Det känns som svinto”
      ……….

  7. Svinto kommentaren fick jag också…minns det som igår. Den levererades av min vita farbror (jag är adopterad) då min kusin stack fingrarna i mitt hår och drog tillbaka dem snabbt med en förvånad min.
    ”Visst är det som svinto?!!” skrattar min farbror utan att själv ha rört mitt hår! Usch va jobbigt jag tyckte det var. ”*suck* om man bara kunde ha normalt hår och inte den fula krulliga och toviga tofsen mitt på huvudet”. Tofsen hade min mamma gjort (för antagligen ca en vecka sedan, ni kan ju tänka er hur den såg ut… ;) ).
    Barndomsminnena med afrot är många. Handduken på huvudet efter badet som jag svängde fram och tillbaka framför spegeln och låtsades att det var långt, rakt, helst blont hår…
    Jag är 32 år nu. Klippte av mig allt mitt rakpermanentade hår förra året och har nu gjort ganska exakt 1 års resa av att ”bli vän” med krullarna. TWA, flätor i alla former och twists. Det är fantastiskt, skrämmande, styrkande… Work in progress men har inte ångrat mig en sekund!

    Men det som slår mig mest är egentligen att på 80-talet när jag växte upp i en småstad i Sverige; var afrohår något exotisk och udda. 2014, när t ex USA har ett svart presidentpar och flera av de coolaste mainstreamartisterna är svarta… ÄNDÅ lyser afrohåret med sin frånvaro i media. Afrohår är visst fortfarande exotiskt, anmärkningsvärt och udda.
    Låt oss hoppas det blir ändring på det mkt snart!! <3

  8. Hände igår, som vanligt ute efter krogen – även i nära samband med att en annan random skulle gissa ”landet” (=världsdel) på min ”icke-svenske” förälder (också det vanligt förekommande).

    Jag: *Ler och säger* Du får gärna fråga innan du börjar tafsa på mitt hår”
    Random: ”ÅH FÖRLÅT JAG KUNDE INTE HEJDA MIG” *fortsätter TAFSA PÅ MITT FRIKKIN HÅR*

    NEJ!

  9. Känner mig halvt idiotisk för att jag poängterar ut detta (jag är rasifierad men icke-svart så jag tycker egentligen att jag borde lämna företräde till de som verkligen har upplevt detta). Jag klär mig ”alternativt” och jag ser det INTE som en sorts inbjudan eller för att väcka uppmärksamhet. Jag och många av mina vänner som klär sig på liknade sätt har fått utstå oerhört mycket trakasserier, slag och glåpord p.g.a. sättet vi klär oss. Det är också en form av diskriminering och jag tycker bara att man inte ska ta det så lättsamt. Nu syftar jag på samhället i stort för jag har många gånger blivit ”klappad på huvudet” när jag har talat om detta och människor har sagt: jo men klä dig bara normalt så kommer inget hända. Jag tycket att på samma sätt som jag har rätten att klä mig utmanande utan att bli utsatt för trakasserier, så har jag även rätt att klä mig ”alternativt” utan trakasserier. Men medans jag skriver det här så gnager nått i mig, kan det vara mitt eget vithetsprivilegium som förblindar mig, och det är därför jag känner att det är nödvändigt att poängtera ut detta? Jättebra inlägg för övrigt!

    • Poängen och skillnaden är att ”klä sig alternativt” o dyl. är ett aktivt val, att födas med ett afro är det inte. Jag säger inte att man pga sin klädsel förtjänar att trakasseras, däremot att dessa två saker inte är jämförbara.

      • Jo det håller jag med om, de är ej jämförbara. Jag tolkade det lite som en pik mot de som klär sig ”alternativt” dock, fast förstår vad du menar samtidigt. Det är typ som någon skulle säga till mig att jag skulle färga håret blont och ha blåa linser så jag inte utsätts för rasism.

      • Eller vänta ska formulera om mig. Min poäng var att det är inte ”mer ok” att trakassera någon för deras klädstil bara för att det är självvalt. Men jag förstår nu att det inte var så du menade.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Du behöver inte hålla God Ton™, men kommentarer som bryter mot lagen, innehåller

  • svordomar och obscena ord
  • kommersiella budskap
  • personliga påhopp
  • pornografiska, främlingsfientliga och sexistiska yttranden
  • hot, trakasserier, skvaller och lögner

eller på annat sätt strider mot vår kommenteringspolicy kommer inte att publiceras. Rummet är en säker plats, kom ihåg att respektera detta!