Äntligen!

Har följt denna film sen den bara var en liten trailer som letade efter sponsring, och nu deltar Justin Simiens bäbis i Sundance Film Festival! Den har till och med förärats denna snygga affisch;

Läs mer om den, exempelvis här på Sinous Magazine – och om du mot all förmodan skulle befinna dig i Utah i dagarna, GÅ OCH SE DEN!

Men framför allt, låt oss få denna film till Sverige? SFI? Cinemafrica? NÅGON?
Så länge får vi andra underhålla oss med trailern:

We are not two, we are one … NOT

Jag vet inte om detta kommer som en surprise men – kommer förmodligen inte skriva mer rasskola här. Dels pga säg den lycka som varar, men främst på grund av tilltalet och publik. Nu blir det andra bullar! Jag har lite större projekt på gång, hint – kommer fortsätta skola! – men just nu behandlar jag mina idéer som om självaste Gandalf vore min mentor: (”Keep it secret, keep it safe!”)

http://www.youtube.com/watch?v=_YhpauKGgQ4

Så vad ska jag bjuda på istället, en dag som denna? Ja, vad sägs om en inblick i mitt förvridna inre *hemskt månlandskap projiceras upp tonsatt av skräckinjagande och lite tokig musik*

Nej, men tänkte diskutera en invändning som flukturerat angående Rummet. Det här med att vi alla skulle vara samma lika.

Nej.

Nej nej nej. Det är inte tanken i Rummet, det är inte utgångspunkten. Alla vi rasifierade är inte samma.

På manifestet som publicerades i Bang kom en kommentar;

Mike  2014-01-10 10:49:48

Baby, om du ska separera vill jag vara mer än ett tillfälligt rebound.

Jag vill att du tar mig på allvar, jag vill att du tillåter intern oenighet, jag vill att du lyssnar på mig utan att hela tiden ha ett känsligt öra och ett nyfiket öga vänt mot det vita majoritetssamhället.

Kommer du att lyssna på mig när jag pratar om rasism bland andra rasifierade? Hur kommer du att reagera när det visar sig att det enda vi har gemensamt är våra erfarenheter av rasism, ingenting annat?

Blir du kränkt då?

Klassar du mig som vit då?

I sånt fall kommer Rummet bara vara ännu ett rum i Babels torn, oavsett vad ni själva påstår…

 

Jag tänkte bemöta denna kommentar.

Hej Mike! Jag venne om det är lugnt om du kallar mig Baby, men i övrigt gillar jag vad du säger. Jag blev glad av din kommentar för det är EXAKT detta som Rummet är till för.

Vi är inte samma. Vi ska inte behöva vara samma. Det måste vi snacka om. Vi måste prata om skillnaderna. Vi måste prata om hur rasmaktsordningen (white supremacy) inordnar oss på olika steg i makttrappan, beroende på vårt ursprung eller uppfattade sådant. Hur vi rasifieras olika. Rasifieringen ser liksom inte likadan ut för alla, den slår olika, är olika utformad beroende på vår tilltänkta eller införstådda ras. Östasiatiska kvinnors rasifiering är inte samma som svarta kvinnors. Vi ska prata om det. Svarta män, östasiatiska män, bruna män delar inte samma berättelse i den rasistiska fantasin. Vi ska prata om det.

Detta, delat med vilka andra olika positioner vi befinner oss i; klass, sexualitet, funktionalitet etc etc; helt enkelt kropparna vi bestitter och makten vi sitter på, gör att vi inte alls är samma. Jag tänker att vi ska prata om detta, Mike. Vi ska prata om det, vi ska vrida och vända, vi ska bråka och tjafsa och sura och skratta och om det i slutändan visar sig att du och jag, Mike, inte delar något annat än upplevelser av rasism (som kanske endast vagt liknar varandra) är jag ganska nöjd.

Jag tycker själv diskussionen idag oftast blir problematisk. Den blir alldeles för polariserad, alldeles för enkel, förenklande. Jag tänker att vi också är vana, att vi rasifierade tränas i att klumpas ihop till en hög (testa att läsa en dagstidning så fattar ni vad jag menar), så vana att vi själva börjar tänka så. Så är det inte. Vi kan mötas i solidaritet, men den solidariteten är bara solidarisk så länge den erkänner våra skillnader. Annars blir den lika problematisk som allt annat, lika maktblind och strukturförnekande.

Jag tänker på det själv i reaktionerna på Rasskolan. När den fungerat som bäst, har andra icke-svarta rasifierade kunnat känna igen sig, men också kunnat se var deras erfarenheter skiljer sig åt. Problematiken kring afro är exempelvis specifik för folk med afro (läs svarta/mixed) och går inte att direktöversätta till alla rasifierade, på samma sätt som andra saker som är specifika för andra inte är applicerbara på mig. Och så vidare. Därför är det viktigt att vi erkänner dessa skillnader, och inte utplånar dem eller det specifika för att tjäna våra egna syften. På samma sätt som rasifierade i allmänhet osynliggörs i offentliga rum, så återfinns samma maktasymmetri bland rasifierade, där svarta kvinnor och trans*personer återfinns längst ner på skalan. Vi måste vara uppmärksamma på detta.

Samma gäller även mig. Jag är svart, men jag är mixed, lightskinned, yellabone, insert insert. Jag drabbas av afrofobi, men jag drabbas inte av lika allvarlig rasism som mina darkskinned systrar. Det måste jag synliggöra, och när shadeism diskuteras måste jag erkänna och vara på det klara med att jag sitter på en privilegierad position, att även jag när det kommer till rasism sitter på makt. Vi är inte alla samma. Inte jag. Inte du.

Och det är först när vi börjar prata om det som vi kan komma nån vart. Här i Rummet, till exempel.

 

Hej Rummet

Hejsan lilla Rummet, vem vet vad som ska hända med dig?

Ibland verkar det som att saker kommer till en precis när de bör. Ibland verkar det som en text, en person, ett sammanhang hittar en precis när man behöver det. (Hör i mitt huvud Toni Morrisons ord om/till James Baldwin; ”You knew, didn’t you, how I needed your language and the mind that formed it? How I relied on your fierce courage to tame wildernesses for me? How strengthened I was by the certainty that came from knowing you would never hurt me? You knew, didn’t you, how I loved your love? You knew. This then is no calamity. No. This is jubilee. Our crown, you said, has already been bought and paid for. All we have to do, you said, is wear it.'”)

Förra helgen satt jag på ett tåg på väg till Falun, till Rummets planeringshelg. Jag hade med mig Alice Walkers In search of Our Mothers’ Gardens som i och för sig är mestadels fantastisk sida upp och sida ner, men det var ett citat som slog mig, som stannade kvar.

Alice Walker skriver först om sitt skrivande, hon diskuterar Toni Morrisons berömda uttalande om att hon skriver vad hon vill läsa, men Walker utvecklar detta och drar det hela ett snäpp längre. Hon skriver;

To take Toni Morrison’s statement further, if that is possible, in my own work I write not only what I want to read understanding fully and indelibly that if I don’t do it no one else is so vitally interested, or capable of doing it to my satisfaction I write all the things I should have been able to read

Jag tänker mycket på det. Det man förtjänar att läsa. Att man förtjänar att bli tilltalad (åtminstone ibland!). Att man förtjänar att erkännas, inkluderas; att man förtjänar att bli tilltalad som att man har en hjärna, ett hjärta, eventuellt en själ.

Ibland får man inte vad man vill ha – så då får man skapa det själv. Jag tänker att det är det vi har gjort, försöker göra med Rummet. Vad vi vill göra.

När jag läste det där citatet, var det som att ha en tanke – lös, ostrukterad, spretig i huvudet, och sedan få se den utkristaliserad, koncentrerad, klar.

Att det är det vi, jag hoppas. Att Rummet ska bli en plats där ni får läsa vad ni förtjänar att läsa.