Jag tänker på mitt hår

Var ute för någon vecka sedan. Hade håret i en toffs högt på huvudet. Håret porlade över huvudet, i sin egen lilla halo. Tofsen syntes inte; håret såg nog mest utsläppt ut.
Utsträckt, utdraget når mitt hår nästan ner till svanken. Nu låg det ovanför, runt huvudet.

I alla fall.

Jag var ute med kompisar.

Ju längre kvällen led, desto fler försökte ta på mitt hår. Dels helt ansiktslösa folk som plötsligt griper efter det när jag går förbi, men också de som först har den lilla gnutta anständighet att åtminstone tilltala mig innan. Jag har liksom utvecklat ett sjätte sinne. Han den där lillpojken såg döda, jag kan känna på mig när en person kommer försöka kladda på mitt hår. Är det detta som kallas resursfördelning? Jag vet precis när ett samtal kommer gå ifrån normalt till obehagligt, jag vet precis vilka blickar som fastnar på mig och som i fastnandet kontemplerar hur de lämpligast ska få lägga lobbarna på mitt hår; en hand, två händer, säga något först eller bara köra rakt på?

Har liksom lärt mig ducka. Går runt som en hal katt som slinker undan klappar; lärt mig väja, vrida och vända på kroppen för att undkomma. Sakta in eller snabba upp steg. Avstyra samtal när de plötsligt når in på farligt territorium.

Det är ju inte så jävla kul.

För det detta lär mig är att ju mer jag är mig själv, desto mindre får jag vara ifred. Och nu menar jag inte ”vara mig själv” a la alternativ ungdom som måste få uttrycka sitt unika inre med nitjackor, knäppa clownskor eller utsvängda trasiga brallor, jag menar mig själv såsom jag skapades.

Jag tänkte på en artikel jag läste i samband med Moderna Museets litteraturfestival för några månader sedan. Har letat förgäves men inte hittat den nu på nätet. I alla fall. Där står det om Taiye Selasi och hennes framträdande. Skribenten är noggrann med att poängtera ”hennes enorma hår”.

Ok.

Taiye Selasi är alltså en av samtidslitteraturens nyfunna stjärnor, hon har haft fucking TONI MORRISON som mentor, och ändå känner svensk media (Obs detta var en stor dagstidning och ej KP) behovet att kommentera hennes ”enorma hår”.

För några dagar sedan hölls ett föredrag med Chimamanda Ngozi Adichie på Göteborgs Filmfestival. Camila berättade senare om deras upphängning på Adichies hår; under samtalet, på deras fb-event där de skrivit ”Kära publik, nu har Chimamanda landat! Med fantastisk frisyr – och en viss skräck över kylan… Så låt oss hålla värmen uppe ikväll! Kl 19 ses vi!”

Ok.

Jag tänker på mitt hår, på andras hår. Hur det väcker så mycket känslor. Jag tänker på mitt hår, på andras, på folks reaktioner.
Det är som att icke-svarta personer* tror att man går omkring med det här håret för att frestas.

Ungefär som att jag hade dem i huvudet den där kvällen innan jag gick ut, innan jag gjorde mig i ordning. Som att man har sitt hår för att väcka uppmärksamhet, på samma sätt som punkare eller emo-kids med sina respektive stilar. Som om det skulle vara en inbjudan.

Som om man bad om det.

(ha inte håret sådär stort om du tycker det är jobbigt, sätt upp det i knut då, plattånga det, rakpermanenta det)

Samtidigt ska icke-svarta personer klappa sig på ryggen och utbrista ”Varför har inte Michelle Obama sitt hår naturligt?” ”Varför snaggar alla svarta killar sitt hår?” ”Det är ju så härligt med afro!? Varför har du inte ditt hår utsläppt!?” ”Usch jag förstår verkligen inte hur folk kan permanenta sitt hår med alla de där farliga kemikalierna, det är helt sinnessjukt!”

Ju mindre jag gör med mitt hår, desto mer uppmärksamhet verkar det väcka. Ju fler känner sig nödgade att komma fram, dra, rycka, slita i det.

Eller komma med de där äckliga komplimangerna som ger mig kalla kårar (hey igen lillkillen i Sjätte Sinnet, åtminstone detta delar vi!) Dessa komplimanger är till för att fylla främst en viktig funktion för personen som ger dem; att visa att hen inte är fördomsfull/rasistisk enligt denna enkla logik –> 1. En fördomsfull/rasistisk person skulle tycka/tycker att afro är fult men eftersom hen 2. tycker afro är vackert är hen inte rasistisk/fördomsfull!

win
Dessa komplimanger känns igen på grund av att de alltid levereras insvept i någon slags självgodhet som bottnar i att personen som gett komplimangen känner sig så JÄVLA FÖRDOMSFRI o DUKTY som finner skönhet där de flesta finner något fult. Ja, nästan som den är lite edgy, rentutav avant-garde! Där verklighetens folk finner något fult finner den en vacker kubistisk abstrakt skönhet som går de flesta förbi!

tumblr_myyafzJt571rwk5rgo1_500

Jag tänker på Taiye Selasi igen. På hennes hår. Där andra, bland annat en stor dagstidning, såg ”ett enormt hår”, något avvikande och exceptionellt, något som måste påpekas och uppmärksammas, kommenteras, såg jag… något normalt? Jag såg inget enormt, jag såg ett vanligt hår. Ett vanligt, normalt, normalstort hår, ett hår som såg ut ungefär som mitt.

Jag tänker på representation. Tidningar skrivs inte för mig, med sådana som mig som tilltänkt läsare, det görs så tydligt i en sådan detalj. Skribenten påpekar håret, dess vidd, för skribenten tänker att hens läsare också tycker Selasis hår är enormt, att de också ska sätta morgonkaffet i vrångstrupen, att de också ska finna tröst i skribentens betryggande påpekande av det abnorma.

Skribenten tänker inte på mig. Jag som blir glad av att se mitt hår representerat, att få se ett geni, en framgångsrik, aktad kvinna – med liknande hår som mig. Samma med Chimamanda Ngozi Adichie. Och den där glädjen följer med mig – ända tills jag läser de kommentarer deras existens inramas med.

För då inser jag att det spelar ingen roll vad jag gör, vem jag är – även om jag skulle nå extrem framgång, hell – få Toni Morrison som mentor – skulle jag ändå inte undkomma all denna skit.

 

 

*Yes, Im looking at you, alla ni icke-svarta rasifierade personer! Ni har inte ryggen fri!