Hatbrott

world-map-abstract-mondrian-style-michael-tompsett

Jag tänkte att vi idag skulle få det mest obvious i rapporten överstökat – vi ska diskutera hatbrotten och trakasserierna – så vi kan gå vidare till det mer verkligt bedrövliga sifforna i rapporten.Jag tänker också på rapporteringen kring rapporten, hur fokuset omedelbart ska omvandlas till det ”personliga”. Missförstå mig rätt, visst är det bra att afrosvenskar för en gångs skulle får figurera i media, men under dessa premisser?

Jag blir så bestört. För nu, när vi ÄNTLIGEN har en rapport som redovisar statistik, som pekar på den strukturella rasismen, ska fokuset återigen hamna på individer.

”Har du upplevt rasism?”

Frågan är fellställd.

”Har du någon gång upplevt afrofobi?”

En sådan fråga går inte att besvara, för det den gör är att omvandla struktur till enskilda fall. Till den där gången någon kallade dig n-ordet. Till den där gången någon skrev ”Stick hem apjävel”. Det är att aktivt missförstå och förminska problemet, att avgränsa det till små enstaka tragiska incidenter. Det är att blunda inför att det utgör oss afrosvenskars själva existensvillkor.

(det är att blunda för alla subtilare former av uteslutning, av diskriminering; alla de där småsaker som inte går att avgränsa till ett enstaka tillfällen, det där som sipprar under huden)

Det som utmärker de afrofobiska hatbrotten (förutom att de ökar när andra gruppers minskar) är att de oftast sker på offentliga platser, med en för offret okänd förövare. Det sker ofta i tjänst, eller när offret är i kontakt med en person i tjänst (ex: försöker handla). Hatbrotten har också väldigt sällan nynazistiska motiv; dvs det är inte skinnskallar som utför dem, utan ”vanliga” personer…

Hur påverkar det hur vi rör oss i samhället?Hur påverkar det vår möjlighet eller mod till att ta plats?

Ändå verkar den svenska offentliga antirasismen mest intresserad av dessa grupper. Kring denna rapport har det varit förvånansvärt tyst, speciellt ifrån medier/grupper/personer som påstås brinna för antirasism (och inte själva är svarta). Det är istället snarare borgerlig/liberal media som uppmärksammat rapporten och gett författarna utrymme. Det kan vi ju klura litet på.

Varför är det så?

Jag tänker på den skilda verklighet vi lever i. Jag läste rapporten och jag önskar att jag fick bli förvånad, men det blev jag inte. Istället fick jag det jag trott; mitt liv, mina erfarenheter, bekräftat.

Tänker på det där med hatbrotten/diskriminering. Såklart var det någon icke-svart som skulle påpeka ”Varför anmäler inte fler?” ang. att rapporten visar att många som utsätts för afrofobiska hatbrott inte anmäler dem.

Vad ska man anmäla? Jag undrar, på allvar. Vad ska man anmäla? Var går gränsen? Vem vänder man sig till? Vad ska man säga?

Är att nån kallar en n-ordet anmälningsbart? Att nån skriker att man ska sticka hem? Är det att folk ritar hakkors och ger till en? Är det att nån på krogen hotar med våld ang. ens utseende?

En anledning till att afrosvenskar inte anmäler hatbrott i rapporten uppges vara att de känner att det inte skulle leda någon vart, samtidigt som deras tilltro till polisen är låg.

Varför är det så?

Förra gången jag skulle förnya mitt pass på polisstationen i Enköping. Jag satt och väntade på min tur, en nummerlapp i handen. Då kom en av poliserna utspringande med ett papper ifrån kopiatorn och under glada tillrop ropade hen; ”Titta *insert namn på kollega*, du ser ut som en neger!”

Jag blev inte ens förvånad.

 

We are not two, we are one … NOT

Jag vet inte om detta kommer som en surprise men – kommer förmodligen inte skriva mer rasskola här. Dels pga säg den lycka som varar, men främst på grund av tilltalet och publik. Nu blir det andra bullar! Jag har lite större projekt på gång, hint – kommer fortsätta skola! – men just nu behandlar jag mina idéer som om självaste Gandalf vore min mentor: (”Keep it secret, keep it safe!”)

http://www.youtube.com/watch?v=_YhpauKGgQ4

Så vad ska jag bjuda på istället, en dag som denna? Ja, vad sägs om en inblick i mitt förvridna inre *hemskt månlandskap projiceras upp tonsatt av skräckinjagande och lite tokig musik*

Nej, men tänkte diskutera en invändning som flukturerat angående Rummet. Det här med att vi alla skulle vara samma lika.

Nej.

Nej nej nej. Det är inte tanken i Rummet, det är inte utgångspunkten. Alla vi rasifierade är inte samma.

På manifestet som publicerades i Bang kom en kommentar;

Mike  2014-01-10 10:49:48

Baby, om du ska separera vill jag vara mer än ett tillfälligt rebound.

Jag vill att du tar mig på allvar, jag vill att du tillåter intern oenighet, jag vill att du lyssnar på mig utan att hela tiden ha ett känsligt öra och ett nyfiket öga vänt mot det vita majoritetssamhället.

Kommer du att lyssna på mig när jag pratar om rasism bland andra rasifierade? Hur kommer du att reagera när det visar sig att det enda vi har gemensamt är våra erfarenheter av rasism, ingenting annat?

Blir du kränkt då?

Klassar du mig som vit då?

I sånt fall kommer Rummet bara vara ännu ett rum i Babels torn, oavsett vad ni själva påstår…

 

Jag tänkte bemöta denna kommentar.

Hej Mike! Jag venne om det är lugnt om du kallar mig Baby, men i övrigt gillar jag vad du säger. Jag blev glad av din kommentar för det är EXAKT detta som Rummet är till för.

Vi är inte samma. Vi ska inte behöva vara samma. Det måste vi snacka om. Vi måste prata om skillnaderna. Vi måste prata om hur rasmaktsordningen (white supremacy) inordnar oss på olika steg i makttrappan, beroende på vårt ursprung eller uppfattade sådant. Hur vi rasifieras olika. Rasifieringen ser liksom inte likadan ut för alla, den slår olika, är olika utformad beroende på vår tilltänkta eller införstådda ras. Östasiatiska kvinnors rasifiering är inte samma som svarta kvinnors. Vi ska prata om det. Svarta män, östasiatiska män, bruna män delar inte samma berättelse i den rasistiska fantasin. Vi ska prata om det.

Detta, delat med vilka andra olika positioner vi befinner oss i; klass, sexualitet, funktionalitet etc etc; helt enkelt kropparna vi bestitter och makten vi sitter på, gör att vi inte alls är samma. Jag tänker att vi ska prata om detta, Mike. Vi ska prata om det, vi ska vrida och vända, vi ska bråka och tjafsa och sura och skratta och om det i slutändan visar sig att du och jag, Mike, inte delar något annat än upplevelser av rasism (som kanske endast vagt liknar varandra) är jag ganska nöjd.

Jag tycker själv diskussionen idag oftast blir problematisk. Den blir alldeles för polariserad, alldeles för enkel, förenklande. Jag tänker att vi också är vana, att vi rasifierade tränas i att klumpas ihop till en hög (testa att läsa en dagstidning så fattar ni vad jag menar), så vana att vi själva börjar tänka så. Så är det inte. Vi kan mötas i solidaritet, men den solidariteten är bara solidarisk så länge den erkänner våra skillnader. Annars blir den lika problematisk som allt annat, lika maktblind och strukturförnekande.

Jag tänker på det själv i reaktionerna på Rasskolan. När den fungerat som bäst, har andra icke-svarta rasifierade kunnat känna igen sig, men också kunnat se var deras erfarenheter skiljer sig åt. Problematiken kring afro är exempelvis specifik för folk med afro (läs svarta/mixed) och går inte att direktöversätta till alla rasifierade, på samma sätt som andra saker som är specifika för andra inte är applicerbara på mig. Och så vidare. Därför är det viktigt att vi erkänner dessa skillnader, och inte utplånar dem eller det specifika för att tjäna våra egna syften. På samma sätt som rasifierade i allmänhet osynliggörs i offentliga rum, så återfinns samma maktasymmetri bland rasifierade, där svarta kvinnor och trans*personer återfinns längst ner på skalan. Vi måste vara uppmärksamma på detta.

Samma gäller även mig. Jag är svart, men jag är mixed, lightskinned, yellabone, insert insert. Jag drabbas av afrofobi, men jag drabbas inte av lika allvarlig rasism som mina darkskinned systrar. Det måste jag synliggöra, och när shadeism diskuteras måste jag erkänna och vara på det klara med att jag sitter på en privilegierad position, att även jag när det kommer till rasism sitter på makt. Vi är inte alla samma. Inte jag. Inte du.

Och det är först när vi börjar prata om det som vi kan komma nån vart. Här i Rummet, till exempel.