Hatbrott

world-map-abstract-mondrian-style-michael-tompsett

Jag tänkte att vi idag skulle få det mest obvious i rapporten överstökat – vi ska diskutera hatbrotten och trakasserierna – så vi kan gå vidare till det mer verkligt bedrövliga sifforna i rapporten.Jag tänker också på rapporteringen kring rapporten, hur fokuset omedelbart ska omvandlas till det ”personliga”. Missförstå mig rätt, visst är det bra att afrosvenskar för en gångs skulle får figurera i media, men under dessa premisser?

Jag blir så bestört. För nu, när vi ÄNTLIGEN har en rapport som redovisar statistik, som pekar på den strukturella rasismen, ska fokuset återigen hamna på individer.

”Har du upplevt rasism?”

Frågan är fellställd.

”Har du någon gång upplevt afrofobi?”

En sådan fråga går inte att besvara, för det den gör är att omvandla struktur till enskilda fall. Till den där gången någon kallade dig n-ordet. Till den där gången någon skrev ”Stick hem apjävel”. Det är att aktivt missförstå och förminska problemet, att avgränsa det till små enstaka tragiska incidenter. Det är att blunda inför att det utgör oss afrosvenskars själva existensvillkor.

(det är att blunda för alla subtilare former av uteslutning, av diskriminering; alla de där småsaker som inte går att avgränsa till ett enstaka tillfällen, det där som sipprar under huden)

Det som utmärker de afrofobiska hatbrotten (förutom att de ökar när andra gruppers minskar) är att de oftast sker på offentliga platser, med en för offret okänd förövare. Det sker ofta i tjänst, eller när offret är i kontakt med en person i tjänst (ex: försöker handla). Hatbrotten har också väldigt sällan nynazistiska motiv; dvs det är inte skinnskallar som utför dem, utan ”vanliga” personer…

Hur påverkar det hur vi rör oss i samhället?Hur påverkar det vår möjlighet eller mod till att ta plats?

Ändå verkar den svenska offentliga antirasismen mest intresserad av dessa grupper. Kring denna rapport har det varit förvånansvärt tyst, speciellt ifrån medier/grupper/personer som påstås brinna för antirasism (och inte själva är svarta). Det är istället snarare borgerlig/liberal media som uppmärksammat rapporten och gett författarna utrymme. Det kan vi ju klura litet på.

Varför är det så?

Jag tänker på den skilda verklighet vi lever i. Jag läste rapporten och jag önskar att jag fick bli förvånad, men det blev jag inte. Istället fick jag det jag trott; mitt liv, mina erfarenheter, bekräftat.

Tänker på det där med hatbrotten/diskriminering. Såklart var det någon icke-svart som skulle påpeka ”Varför anmäler inte fler?” ang. att rapporten visar att många som utsätts för afrofobiska hatbrott inte anmäler dem.

Vad ska man anmäla? Jag undrar, på allvar. Vad ska man anmäla? Var går gränsen? Vem vänder man sig till? Vad ska man säga?

Är att nån kallar en n-ordet anmälningsbart? Att nån skriker att man ska sticka hem? Är det att folk ritar hakkors och ger till en? Är det att nån på krogen hotar med våld ang. ens utseende?

En anledning till att afrosvenskar inte anmäler hatbrott i rapporten uppges vara att de känner att det inte skulle leda någon vart, samtidigt som deras tilltro till polisen är låg.

Varför är det så?

Förra gången jag skulle förnya mitt pass på polisstationen i Enköping. Jag satt och väntade på min tur, en nummerlapp i handen. Då kom en av poliserna utspringande med ett papper ifrån kopiatorn och under glada tillrop ropade hen; ”Titta *insert namn på kollega*, du ser ut som en neger!”

Jag blev inte ens förvånad.