Pappa

Text av Camilla Almqvist Terán

Min pappa och jag har en komplicerad relation, vi har inte träffats på många år och har väldigt sporadisk kontakt. Jag har många vänner som har komplicerade relationer till sina pappor. Vanligast är att det har funnits en pappa, men att han varit frånvarande, fysiskt eller mentalt, oavsett: någonstans långt borta. En handfull personer i min umgängeskrets har vuxit upp med pappor som varit psykiskt sjuka eller missbrukare och levt med det såret i familjen. (Självklart finns det frånvarande eller missbrukande mammor också, men om jag ser på hur det ser ut bland människor jag träffat så är just den frånvaron något som är högt överrepresenterat av världens pappor.) Den frånvarande fadern kommer hur som helst i många olika varianter.

För oss som är mixed ställs dock en frånvarande pappa i ett helt annat rampljus än för till exempel våra vita vänner. Det finns liksom massor med fördomar om ”den utländska pappan”. En av fördomarna är att den utländska pappan aldrig någonsin varit närvarande, att det varit ett casual encounter mellan en vit kvinna och en exotisk, mustig, mörk man som resulterat i ett mixed barn. Min mamma berättade en gång för mig att det var en av anledningarna till att hon ville att jag skulle få ett helsyskon (jag har alltså vita, äldre halvsyskon och ett yngre helsyskon), för att visa att en blandad familj också kunde vara en familj som typ *höll ihop*. Mina föräldrar separerade först när jag var femton, så jag är uppvuxen med min pappa fysiskt närvarande. Och vi delar det uppenbara, han och jag: brun hy, svart hår, stora lungor och starka ben.

Det andra jag har fått av honom är något som jag i perioder tänker väldigt mycket på, nämligen hur jag liksom har min pappas livshistoria i blodet. Att en liten del av hans berättelse alltid kommer vara med mig var jag än hamnar, bara en futtig generation bak, trots att vi inte träffas eller direkt deltar i varandras liv. Pappa kom till Sverige som politisk flykting för trettiofem år sedan. Han är uppvuxen vid Andernas fötter fyra tusen meter över havet, i en dammig stad omringad av vita bergstoppar och öknar. Han hade varit politiskt aktiv i en motståndsrörelse under militärregimen och suttit fängslad under ett år. Under det här året var han med om fruktansvärda saker som tortyr, skenavrättningar och vad jag bara kan försöka föreställa mig, extrema psykiska påfrestningar. Jag kan ofta tänka att på hur sjukt det är att han överhuvudtaget lyckades överleva.

Min pappa gjorde typ ”alla rätt” som invandrare i Sverige. Han lärde sig språket snabbt, skaffade sig en universitetsutbildning, fick ett jobb. Han träffade min svenska mamma och fick tillsammans med henne världens gulligaste barn (dvs. jag och min bror Nicolas). Han hängde runt i flytväst i Stockholms skärgård på somrarna. Jag har ingen aning om han någonsin kände sig svensk, tvivlar på det då det är ett jävligt snävt fodral, men han plockade upp koderna hyfsat smidigt. Han kom från en akademisk medelklassmiljö i sitt hemland, bör tilläggas.

Jag tänker ofta på bilden av invandrarkillen, invandrarpappan, invandrargubben. Hur invandrarmannen gång på gång porträtteras som den stora boven. Som någon som är farlig, någon som förtrycker och håller hårt på sitt och inte vill anpassas. Bara begreppet ”invandrarkille” är ett stort jävla frågetecken för mig. Ordet ”invandrare” kan vara ett av de mest urvattnade orden i det svenska språket.

Som rasifierade måste vi hela tiden kompensera för vår existens, släta över den med välartikulerad, len svenska och klädsam lågmäldhet. Som rasifierad man måste man dessutom bevisa hur man inte är farlig, våldsam eller fundamentalist. Som rasifierad pappa har man i stort sett inget utrymme för något annat än slätstrukenhet.

Min pappa flyttade tillbaka till sitt hemland för snart tio år sedan. Tillbaka till de andinska bergen och apelsinträden.

5 kommentarer på “Pappa

  1. Jag är så glad att fått läsa denna text, den satte verkligen ord på erfarenheter och känslor jag inte kunnat förklara eller vågat erkänna. Jag känner verkligen igen mig i allt du skrev här, som dotter till en utländsk pappa med en dramatisk politisk bakgrund. Hur jag har hans politiska kamp, hans flykt och extrema livserfarenheter i mitt blod, hur jag ska förhålla mig till hans arv fast jag inte har mycket kontakt med honom idag. Tack för en fantastisk text <3

  2. Grymt skrivet!! alla inlägg!
    så sant, har aldrig tidigare funderat över det sjuka i att den vanligaste frågan när det kommer till mina föräldrar är om jag har någon kontakt med min pappa.. anyways..
    En fundering kring det här med exotifiering av mixedness. Eftersom sverige ser ut så att majoriteten av oss som är mixed, är mixed med vit-PoC, och det allmänt är den bild som genomsyrar samhället. så känns det viktig att komma ihåg att alla inte är det, utan även kan vara mixed PoC-PoC. Och att även om många erfarenheter går att dela, så är graden av förtryck olika. Colorism genomsyrar allt.
    ”Mixed privilege” only exists through the axis of colorism, which is a component of White Supremacy that posits mixed babies as the key to an anti-racist world… but only if these babies are mixed with White.”
    fördomen om att mixed är lika med en blandning av ”normen”-vita och det ”exotiska”-PoC är nog ofta det som göder fetisheringen av oss *Blandbarn* och som i längden känns som att det påverkar självbilden en kan ha som mixed. Det här eftersträvansvärda i att vara mixed med vitt-”det rena” påverkar så starkt bilden av allt med en som inte är det. jag vet inte hur många gånger jag blivit förminskad till en fördom om en fetish, ett exotiskt framavlat djur. Där antingen det vita i mig får stå för något (i denna sjuka värld) eftersträvansvärt, fint. Det ickevita för något spännande, djuriskt sexuellt. ALLTSÅ skriver det här och känner bara pallar inte den här världen.
    Aja: tips på bra text (Och blogg i stort) om det här—> http://mixedraceidentity.wordpress.com/2013/07/12/the-fetishisation-of-mixed-race-individualsthe-exotic-fallacy/

  3. ”…hur jag liksom har min pappas livshistoria i blodet. Att en liten del av hans berättelse alltid kommer vara med mig var jag än hamnar…”

    Är inte mixed eller så men pappa är politiskt flykting. Har också tänkt på hur jag har hans livshistoria i mitt blod. Det blir ju så, man får andra värderingar och en annan syn på livet. Har länge tänkt att det skulle underlättat så mycket för mig att ha svenska föräldrar, som liksom fattar mig. Men nu när jag är äldre är jag tacksam för att jag lärt känna en värld som jag aldrig själv varit del i.

Lämna ett svar till Svante W Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Du behöver inte hålla God Ton™, men kommentarer som bryter mot lagen, innehåller

  • svordomar och obscena ord
  • kommersiella budskap
  • personliga påhopp
  • pornografiska, främlingsfientliga och sexistiska yttranden
  • hot, trakasserier, skvaller och lögner

eller på annat sätt strider mot vår kommenteringspolicy kommer inte att publiceras. Rummet är en säker plats, kom ihåg att respektera detta!