#BODY #D8ING

Text av Camilla Almqvist Terán

Jag har i hela mitt liv kämpat väldigt mycket med att lära mig att tycka om och identifiera mig med mitt utseende. I synnerhet min kropp. När jag skriver kropp menar jag flera olika aspekter av vad en kropp kan innebära – men framförallt med då min icke-vithet som sätter ett likhetstecken med negativa stereotyper som jag inte velat identifiera mig med. Den tanken har alltid varit med mig, absolut så länge jag kan minnas, att mitt liv skulle sett annorlunda ut (bättre) om jag sett ut som till exempel mina vita storasystrar. Och sannolikt är att jag har rätt i det.

Jag har några specifika tillfällen när jag känt mig som ett stort frågetecken inför vad min kropp står för och gör mig till som jag ofta tänker på: När jag var i tioårsåldern var jag och min familj på Tom Tits, ett typ vetenskapligt lustiga huset. Där hade de en maskin som man genom genom att blåsa i kunde mäta sin egen lungkapacitet. Turns out, att jag och min pappa hade nästan dubbelt så stora lungor som min mamma och bror. Liksom helt annorlunda i vår kroppsbyggnad, vilket jag då knappt visste att man kunde vara. En annan sådan grej var för ett några år sedan, när jag trillat på kullerstenen utanför Färgfabriken i ett par höga skor, stukade foten och behövde röntgas för första gången – och fick höra från läkaren att jag hade dubbelt så tjocka ben än ”normalt” och därför egentligen aldrig behövde oroa mig för benbrott eller benskörhet när jag blir gammal och grå. De här biologiska grejerna var svåra för mig att acceptera som barn och tonåring, och fick alltid min kropp att kännas så ofrånkomlig.

Men, i takt med ett större intresse för antirasism, och den rasifierade kroppen (och bara att det är en bonus med att bli vuxen) har jag fått ganska mycket distans till just min egen kropp. Jag vet inte om det är bra eller dåligt, men det har blivit mer intressant än känslomässigt, och jag känner mig numera ganska säker i mitt utseende. Mitt utseende börjar alltså kännas mer och mer som en stor del av min identitet, och det känns bra.

Men det räcker inte riktigt, för jag vet att jag fortfarande är extremt påverkad av vita ideal som jag fortsätter att applicera på andra. För vithetsnormen är ju som bekant extremt utpräglad i inte bara den vita blicken på våra kroppar, utan också våra egna blickar på varandras. I det första avsnittet av Camila & Mireyas podcast jag hörde planerade Camila och Mireya att börja kvotera in rasifierade person i sina dejtingliv. Jag tänkte mycket på det under några dagar, hur det skulle vara om jag själv enbart skulle dejta andra rasifierade? Jag tänkte att det var något jag absolut skulle kunna göra, om man bortser från det uppenbara problemet i att det bara finns några få i min närhet. För problemet med att röra sig i så snäva rum som jag har gjort är att det finns ett väldigt begränsat antal personer som jag skulle kunna dejta i sådana fall. Men visst, vi är några stycken som rör oss i samma kretsar och sure thing, jag skulle väl kunna dejta någon av dem. Om det inte vore för det andra, om än mindre uppenbara, problemet: att andra rasifierade personer i mina kretsar inte vill dejta mig.

Rasistiska fördomar och stereotyper sitter liksom så djupt att vi inte ens är sugna på att dejta varandra?! Vilken rasifierad person vill göra en resa neråt? För om jag var tillsammans med en annan rasifierad person, vad skulle egentligen hända med min position i samhället? Troligtvis skulle jag falla i hierarkien, möta fler fördomar, sticka ut mer i vita rum och ha dubbelt så mycket att bevisa. Behöva prestera dubbelt så bra i livet för att ha rätt till min existens. Eventuellt skulle jag inte komma in på klubben. Kanske skulle alla de privilegier som kommer mer att vara medelklass och ha kulturellt kapital tas ifrån mig om jag hade en partner som inte spädde ut min hudfärg utan istället gjorde den tydligare och svårare att bortse ifrån.

4 kommentarer på “#BODY #D8ING

  1. ”Rasistiska fördomar och stereotyper sitter liksom så djupt att vi inte ens är sugna på att dejta varandra?! Vilken rasifierad person vill göra en resa neråt? För om jag var tillsammans med en annan rasifierad person, vad skulle egentligen hända med min position i samhället? Troligtvis skulle jag falla i hierarkien, möta fler fördomar, sticka ut mer i vita rum och ha dubbelt så mycket att bevisa. Behöva prestera dubbelt så bra i livet för att ha rätt till min existens. Eventuellt skulle jag inte komma in på klubben.”

    Det här är såå sjukt. Ändå så är alla vi rasifierade som rör oss i vita rum så väl medvetna om detta. Bara så sjukt att se det utskrivet på en skärm. Jävla rasism.

  2. Så träffande analys, du sätter ord på exact det jag själv har upplevt i mitt vuxna liv. Har valt svenska partners för att inte halka ner på samhällsstegen. Andra tider nu.
    Mvh
    Rasifierad person

  3. Tack för din artikel, den är så sann! Och jag syftar också på den sista delen,”Rasistiska fördomar och stereotyper sitter liksom så djupt att vi inte ens är sugna på att dejta varandra?!¨ och fortsättningen……. Och det är hemskt men sant.

  4. Men oj vad annorlunda mot när/var jag växte upp. Då/där hade vi nästan uppdelade space i samma skola, rasifierade för sig och icke rasifierade för sig (icke rasifierade som inte platsade in och inte var fina nog fick hänga med oss ibland), man dejtade inte riktigt över gränserna speciellt som tjej, förrän flera år efter skolan, för då skulle man få höra ”tror du att du är finare nu eller”. Sorgligt då/där och nu.

Lämna ett svar till Hanna Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Du behöver inte hålla God Ton™, men kommentarer som bryter mot lagen, innehåller

  • svordomar och obscena ord
  • kommersiella budskap
  • personliga påhopp
  • pornografiska, främlingsfientliga och sexistiska yttranden
  • hot, trakasserier, skvaller och lögner

eller på annat sätt strider mot vår kommenteringspolicy kommer inte att publiceras. Rummet är en säker plats, kom ihåg att respektera detta!