Den vita blickens närvaro och inflytande

Den vita blicken och den rasistiska världsbilden har påverkat min självbild och villkorat mitt egenvärde och livsutrymme. Jag märker hur mycket jag (o)medvetet tonar ner, ursäktar, kompromissar och anpassar mig utifrån rasismen. Jag förhåller mig ständigt till den vita blicken. Förutom den subtila vita blicken, är det dessutom den subtila manliga blicken som har inflytande över mig. I det här inlägget kommer jag dock framförallt fokusera på den vita blicken. Jag har lärt mig att ha olika strategier för att slippa betraktas som Konstigt, Hotfullt, Farligt eller Exotiskt. Liknande strategi använder jag också för att undvika att tolkas som expertis, förespråkare, språkrör eller representant för alla rasifierade personer eller muslimer. Det är svårt, men är en nödvändig överlevnadsstrategi.

Här nedan tänker jag dela med mig några konkreta erfarenheter från olika kontext och tidsperioder, där där jag har blivit påmint om den vita blickens närvaro. Ibland har den närvarat tillsammans med den manliga blicken.

Grundskolan: Jag är glad. Min bästa kompis ska äntligen börja i min skola, och kanske till och med i min klass. Jag och min bästa kompis ser framemot det. En dag frågar hennes mamma mig om hur många svenskar som finns i min klass. Jag svarar. Det är inte alls många. Men vad spelar det för roll, tänker jag samtidigt som jag tycker att det är en konstig fråga. När min bästis mamma får höra svaret, nickar hon sakta och allvarligt. Men då kommer inte NN (min bästis namn) lära sig svenska, säger hon oroligt. NN kommer inte få svenska kompisar, hon kommer ha det svårt i skolan, fortsätter mamman säga. Med den motiveringen börjar inte min bästa kompis i min klass. Istället går hon i parallellklassen där majoriteten är svenskar. Handlingen bekräftar den rasistiska konstruktionen av rasifierade elever; att vara icke-svensk är alltså per definition att vara är dålig i den svenska språket, ha svårt i skolan och vara otillräckligt, fel och inte önskvärt. Den är inte en unik tanke som min bästis mamma hade, eller en tanke som hon har fått från ett tomt vakuum. Media, politiker och skolledningen har fortfarande idag en sån rasistisk utgångspunkt.

Skollektion i samhällskunskap: En dag innan har Fadime Sahindal mördats. Massmedia kallar det för hedersmord. Det gör även myndigheter och politiker. Det är morgon, och tillsammans med min klass har jag samhällskunskap. Vår samhällslärare börjar lektionen genom att nämna mordet, säger att människor som dödar sina döttrar är dumma i huvudet. Han predikar om att i Sverige får man inte döda någon, och att i Sverige får man ha pojkvän om man vill ha det. Vår lärare fortsätter ha monolog om att svenska familjer inte hotar om våld eller använder våld mot sina döttrar eller kvinnor, och att det är något kulturellt betingat. Vidare trycker han på vikten om att en fungerat integrationspolitik (läs: assimileringspolitik) och hur bra den svenska jämställdheten är. I slutet av lektionen, ber han att alla invandrartjejer ska stanna kvar. Vi stannar kvar, nyfiket. Han frågar om vi har bröder och andra manliga släktingar i Sverige. Han ställer frågar om dem och deras kvinnosyn. Vår lärare berättar att vi alltid kan vända oss till honom eller skolan när våra fäder eller bröder hotar, trakasserier eller använder våld mot oss. Och så frågar han om vi har pojkvänner. Ha det, våga ha det säger han samtidigt som han berättar att hela svenska samhället stödjer oss. Kom ihåg att ni bor i Sverige, här är ni fria och självständiga och här får ni göra precis vad ni vill upprepar han. Efter att vi får lämna lektionssalen, går jag ut till skolkorridoren, och springer ut till skolgården. Jag måste ta frisk luft och smälta allt han sa. Han tar alltså för givet att Sverige är fri från mäns våld mot kvinnor, han tror att det är något som ”importeras” med ickesvenska kulturer och att det är okej med våld i våra kulturer. Och så misstänker han att våra fäder och bröder är potentiella förtryckare och våldsutövare, och att svenska män är immuna på grund av att de är svenskar?! Han tar också för givet att alla tjejer är heterosexuella och vill ingå i tvåsamhetsnormen. Det är så många ord och tankar som snurrar i mitt huvud. Jag kan inte sätta ord, jag har ännu inte lärt mig om postkolonial rasism och kulturrasism. Det är subtilt, men jag mår inte bra av hans ”välvilja”. Jag skolkar resten av dagen, åker hem och gråter.

Terrordåd: Mamma berättar om att ett terrordåd har skett i USA. I samma mening säger hon att hon hoppas att det inte är muslimer som ligger bakom dådet. Hon är orolig. Jag förstår inte hennes oro, och tänker inte så mycket på det. I skollektionerna pratar vi om terrordådet i flera veckor, och så vi har tyst minut i skolan för avlidna. I samband med nyhetsrapporteringar om terrordådet i USA läser jag intervjuer med olika muslimer där journalisten utgår från att personen i fråga är terrorist eller känner till terrorister. Jag läser också att många muslimska samfund håller egentligen med terrorism, och koranlektioner egentligen handlar om att uppfostra martyrer. Jag tänker på samfundet jag har gått sen jag var barn, aldrig har det talats om terrorism och alltid om fred. Och så tänker jag på islam, hur fredlig den är. Jag tror att vår samfund är ett undantag, och att regeln måste väl vara att andra muslimska grupper håller på med terrorism. Det står ju så på tidningarna resonerar jag, de kan ju inte ljuga. Varför skulle de ljuga liksom. Jag berättar om mitt resonemang till ett par muslimska bekanta. De nämner islamofobi, och berättar om vad islamofobiska konspirationsteorier är för nåt. Några år senare har vi skoldebatt om USA ska kriga mot Irak eller inte. Vi ska alltså debattera för- och nackdelarna med ett eventuellt krig. Jag tycker att frågeställningen är absurd, hur kan en överhuvudtaget debattera om krig. Krig är ju oavsett anledning fel och aldrig nånsin berättigat. Det blir krig i Irak. Tusentals människor dör. Skolan väljer att fortsätta ha årligen en tyst minut för avlidna i terrordådet i USA, men aldrig för avlidna i Irakkriget. Jag blir frustrerad när jag inser att människovärdet är olika och beroende på om en är amerikan eller irakier. I skolan har vi flera irakier som har anhöriga som har omkommit i samband med Irakkriget, vad för signaler ger skolan liksom till dem. Flera år senare blir det bombdåd i Drottninggatan och sen äger Utöyedådet rum. Media är snabba att berätta att det är muslimer som ligger bakom, utan ha någon bevis. Jag oroar mig, liksom mamma, och hoppas att det inte är muslimer som står bakom dåden. Jag pallar inte med den utbredda och normaliserade islamofobin som får legitimitet, misstänkliggörandet och att såna som jag tvingas ta avstånd från terrorism.

Fika i Gamla stan: Jag och ett gäng kompisar fikar och pratar om tatueringar. Dem berättar att dem vill tatuera sig och visar var på kroppen dem vill ha tatuering och med vilka motiv. Jag lyssnar nyfiket. Dem är mina barndomsvänner. Vi har känt varandra i flera år. Att se dem lysa upp när dem berättar att dem ska förverkliga sina tatueringsdrömmer så fort de fyller arton år gör mig glad. Jag delar dock inte deras dröm. Jag vill inte tatuera mig. Det är också något jag säger till dem när dem frågar mig. Innan jag ens hinner avsluta min mening, säger en av kompisarna ”men din pappa skulle väl dig döda dig om du gjorde tatuering, det är väl därför”. Alla nickar, och tar för givet att det är en sanning. Jag blir stum. I för sig, jag vet att dem är svenskar och att de då och då haft rasistiska tankar. Varje gång jag har reagerat på deras rasism har dem sagt ”men du är i alla fall inte som alla andra invandrare” (?), formulerat i form av en komplimang (?). Och nu, mitt i vårt trevliga fikahäng, pratar dem om att min kära, fina och snälla pappa skulle döda mig. Som dem knappt känner. Jag blir arg, ledsen och frustrerad. Är ni dumma i huvvet? Vad faaan vet ni om min pappa, och varför skulle han ens döda mig?! Jag sa ju nyss att J-A-G inte vill tatuera mig artikulerar jag högt och bestämt. Mina vita barndomsvänner tittar häpet på mig, förstår inte min reaktion och säger ”men sluta va dramaqueen, hallå, ni är ju muslimer från Mellanöstern, ett plus ett är liksom två!”

Bostadsmarknaden: Bostadspriset sjunker i takt med att flera invandrare flyttar in i bostadsområdet, säger fastighetsmäklaren övertygat när han resonerar kring bostadsmarknaden i ett specifikt bostadsområde. Helvete, nu börjar invandrare upptäcka det här området också kritiserar en vit person till sin granne. Ja, säger grannen, nu kommer området förstöras och vi får vara förberedda med stulna bilar i vår parkeringsplats och se till att grannsamverkan fungerar för att skydda oss för eventuella inbrott. Det här området är ett problemområde, det bor många invandrare här säger en annan person om ett svensktglest område. Det är därför jag flyttat ut därifrån, jag vill inte att mina barn ska bli kriminella eller hamna i bråk. Jag tänker på deras framtid fortsätter personen i fråga. Det här är några rasistiska påståenden som jag vittnar dagligen. Många kallar områden där många rasifierade bor i för invandrartäta områden, problemområden, resurssvaga områden och senast definierade integrationsministern dessa områden för utanförskapsområde. Framförallt politiker och media älskar att gotta i sig och konstruera svenskglesa områdena som problematiska, farliga och hotfulla till skillnad från vita områden, som gärna och ofta glorifieras.

Café i Kungsholmen: Jag sitter med en grupp vita människor. Jag berättar att jag nyligen har spått mig, och vad som sades. Helt plötsligt frågar en av vita personerna, vad islam tycker om spådom och horoskop och om det är förenligt med islam. Jag vet inte säger jag. Varför tar du upp det, och varför frågar du mig om det? Skulle du ha liknande förhållningssätt om en kulturell kristen skulle till exempel berätta om hens ölintresse? Jag har aldrig påstått att jag är islamexpert eller att allt jag tycker och gör måste vara kopplat till min tro. Så tänker jag inombords. I samma sammanhang frågar en annan vit person till mig om varför och hur eid firas. Återigen sluta förvänta er att jag ska upplysa och svara på era frågor, jag är inte representant för alla muslimer, jag har aldrig hävdat att jag är sakkunnig i islam och sluta se muslimer som homogena. Jag tvivlar om du vet ens varför du jul firar. Tänker jag inombords. Men jag pallar inte reagera och skapa och hantera eventuell dålig stämning, och upplysa varför det är problematiskt med att dem utgår från den vita blicken.

Södra Bar: Det är en lördagskväll, tentan är äntligen inlämnat och jag är på en dejt. Min dejt dricker vin och jag dricker något alkoholfritt. När han får reda på att jag inte vill dricka vin eller något med alkohol, undrar han häpet varför jag inte dricker alkohol. Jag säger att jag inte vill, och att jag inte dricker. Han blir förvånad och nyfiken – men mest chockat – och frågar varför jag EGENTLIGEN inte dricker. Jag upprepar mig själv. Han tror inte på mig. Jag upprepar igen, han tror fortfarande inte på mig. Men får du inte? Är det för att du är muslim frågar han. Jag lovar, jag kommer inte säga till nån om du dricker nu, fortsätter han. Han vägrar att ta in det jag säger. Under hela dejten försöker han fiska varför jag inte dricker, trots att jag upprepade gånger berättar anledningen; jag vill inte; jag dricker inte. Trots att jag vill byta samtalsämne, så vill han fortsätta fascineras över att jag inte dricker. Jag berättar att min familj inte dricker, och att jag inte växt upp med alkoholen som en självklar norm. Jag får massa med följdfrågor av honom. Nej, mina föräldrar är inte fundamentalister och nej varken dem eller jag dömer någon som dricker. Ja, jag är i miljöer där människor dricker och ja, det går att ha roligt utan alkohol berättar jag tålmodigt. Jag vill inte heller kalla mig nykterist säger jag, för begreppet förutsätter att en dricker tills en har motbevisar det. Dejten slutar med att han fortfarande är misstänksam och att jag är vääääldig trött på att upprepa mig och förklara att jag är kapabel att fatta egna beslut.

Bussresa: Jag ska resa till en svensktät stad med buss. Jag går fram till (den vita) busschauffören. Det är en vit person före mig, dem småpratar på svenska. Efter att dem har småpratat frågar jag när bussen ska avgå. Busschauffören svarar på engelska. Jag ställer en följdfråga, hon fortsätter svara på engelska. Under bussfärden undrar busschauffören varför jag ska åka till staden, och om det är någon jag ska hälsa på. Hon undrar hur länge jag har bott här. Med ”här” tror jag att hon menar Stockholm, men sen avbryter hon mig och säger att hon menar i Sverige. Trots att jag hela tiden svarat henne på svenska, fortsätter hon med sin engelska. Hon pratar svenska med andra vita personer, men byter till engelska när hon ska prata med mig.

Jobbmöte: Jag har haft ett jättebra möte berättar jag lyrisk till några vita personer som kommer att påverkas av mötet. Jahapp, avbryter en av personerna. Han du hade möte med är väl tysk frågar personen i fråga. Jag vet inte, men jag tror det svarar jag. Men om han är tysk, så gillar han ju inte judar och judar och muslimer hatar ju varandra, säger personen med skämtsamt underton. Och så hade ni två möte, fyller en annan person i rummet och skrattar. Som gensvar fnissar och skrattar resterande vita personer åt deras ”skämt”. Jag sitter tyst, vet inte hur jag ska reagera. Jag är alltså endast en muslim i deras ögon, tänker jag inombords, och de skiter i vad vi kom fram till i mötet och istället väljer de hellre att dra rasistiska ”skämt”.

Europahuset: Jag är inbjuden för att lyssna på ett panelsamtal om Turkiets potentiella chanser till att bli EU-medlem. Det är en vit aktör som står bakom panelsamtalet, deltagarna på panelen är vita och åhörarna är mestadels äldre vita män i kostym. Jag är en av få som är ung, rasifierad och kvinna bland publiken. Efter att panelen pratat om att demokrati och mänskliga rättigheter är reserverat för kristna värderingar och västerlänningar, så målar de upp en (rasistisk konspirationsteoretisk) hotbild av hur problematiskt det skulle vara om ett muslimskt stat blev EU-medlem. Publiken får orden, och vita män ställer frågor eller yttrar sina åsikter som bekräftar den rasistiska och islamofobiska diskursen. Jag räcker upp handen, får inte ordet trots att den vita moderatorn ser att jag har räckt upp handen längre. Jag sitter bredvid några diplomater med makt som jag känner och är min sällskap, och till slut ser dem till att jag äntligen får ordet. Jag berättar att det finns massa med muslimer och turkar som redan bor i EU, att Europa och Turkiet har en gemensam historia och något som paneldeltagarna verkar glömma och osynliggöra. Jag berättar att ett eventuellt problem skulle bero på rasism och islamofobi som råder i EU, och inte på grund av att majoritet i Turkiet är muslimer. Det är inte ett argument, utan det är rasism och islamofobi som ni upprätthåller säger jag. Paneldeltagarna småler, avbryter mig och förkastar det jag säger, och moderatorn ger snabbt ordet till en vit gubbe.

Utbildningslokal: Jag och en vit kollega ska hålla utbildning för en grupp. Vi börjar utbildningen med att kort presentera oss själva. En av deltagarna undrar vilka språk vi kan. Jag försöker få ögonkontakt med min kollega, men hon märker inte av det. Istället berättar hon till gruppen att hon kan svenska, engelska och franska. Och så är det min tur att svara. Jag VET tack vare hundra olika sammanhang att den frågan, oftast är en omformulering av ”vad kommer du ifrån?”. I samband med svaret kommer jag få följdfrågor, jag vet det också. Jag pallar inte vara ett etnicitet för dem, för att det tar bara bort fokus från själva utbildningen. Jag vet det, jag har den erfarenheten. Jag försöker avfärda frågan genom att skoja till. Sen ser jag till att vi går vidare i utbildningen. När vi är klara med utbildningen kommer en vit deltagare, som har suttit tyst under hela utbildningen, fram till mig. Han säger att han undrar över något. Vilka språk kan du, berätta, du är ju inte svensk säger han. Det är alltså vad han har undrat sen början av utbildningen. Efter utbildningen äter jag och min kollega mat tillsammans med deltagarna. Nästan varje vit deltagare kommer fram till mig och undrar var jag kommer ifrån alternativt försöker gissa mitt etnicitet. Dubbelbestraffning deluxe!

Facebookstatus: En vit bekant som jag träffade senast för flera år sen skriver på sin facebookstatus om att hon har köpt en ”arabkrydda” (?!) och undrar om tips på recept. Hon får ingen svar. Hon taggar mig, skriver ”min turkiska prinsessa” (?!) och frågar vad det är för krydda och om jag kan ge henne recept. Ursäkta men när blev jag ”turkisk prinsessa”, och när någonsin har jag uttalad att jag KAN gissa mig vad ”arabkrydda” är för nåt?! Om vita personer köper en krydda som de inte känner till, så är det liksom inte mitt ansvar att upplysa dem och ge dem recept. Köp inte, läs på innan eller googla och framförallt sluta fråga.

Lunchrestaurang: Det är en formell sammanhang, och jag äter lunch med en grupp vita personer.  En person i gruppen är ny, och ställer frågor till oss för att lära känna oss. Efter att ha frågat om vår favoritblomma, vad för skostorlek vi har och när vi fyller år, frågar hon vilka språk vi kan. Alla, förutom jag, svarar självmant på frågan. De berättar att de kan spanska, franska, tyska eller finska utöver svenska och engelska. De får inga följdfrågor. Jag försöker undvika att svara. Till slut när alla har svarat entusiastiskt, tittar alla på mig och vill ha ett svar från mig. Jag ger mig och svarar. Men säg nåt på turkiska. Hur säger man till exempel ”jag älskar dig” på turkiska säger personen som har ställt frågorna. Jag tittar på min helvita sällskap, och svarar motvilligt. Hon försöker upprepa det jag säger. Oj vad svårt det är, skrattar hon. Sedan berättar hon att hon haft iranska och turkiska pojkvänner, att antingen persiska eller turkiska låter som ett kassettband som spolas bakåt (?!). Prata lite mer turkiska, så kommer jag nog ihåg vilket språk som var konstig, säger hon. Jag avböjer vänligt. Hon börjar då berätta att hon har ätit massa turkisk och persisk mat, och förutsätter att jag ska veta vilka maträtter hon menar. Jag orkar inte lyssna på henne, ursäktar mig och lämnar bordet.

Dela gärna era egna erfarenheter av den vita blicken, och hur ni förhåller till den. Kommentera här nedan, eller har ni twitter så twittra med #vitablicken

bild

/ Gülsen Uz

5 kommentarer på “Den vita blickens närvaro och inflytande

  1. OMG jag är så glad över att det här inlägget finns! Jag har tänkt på det här så mycket den senaste tiden (sen började läsa rummets.se faktiskt) och efter att ha börjat prata med andra icke-vita i min omgivning har jag märkt att jag inte är den enda (så kändes det innan) som har fått stå ut med såna här situationer eller ”vita blickar”, det är bara det att det inte är något man liksom pratar om, man ska alltid vara så ”tacksam” över att bo och leva i Sverige att man inte får säga emot när någon uttalar sig rasistiskt.
    När jag gick på gymnasiet var det en lärare som hela tiden skämtade med mig och om mig, en av sakerna som han hela tiden gjorde var att hävda att jag var adopterad (något som jag inte är). I början skrattade jag och alla mina klasskamrater (som 99% var svenskar). En dag när han återigen påpekade att jag var adopterad så sa jag ifrån (jag gick i trean på gymnasiet, var 18 och hade liksom fått nog), vi pratade om kulturer och musik varpå han påpekar att vissa kulturer har bättre ”gehör än andra” så det är inte så konstigt att ”XX (jag) som ursprungligen är från (så hittar han på ett land som för honom är ”exotiskt”) pratar bättre svenska än XX (pekar på den andra icke-vita i min klass, en kille från Bosnien) för att man har bättre gehör i hennes kultur och det har hon kvar trots att hon är adopterad.” Jag hade som sagt fått nog och sa ”alltså! Jag är inte adopterad. Jag fattar inte varför du skämtar om det hela tiden för det är liksom inte roligt?!” han blev bara väldigt obekväm och började prata om något annat. Efter lektionen säger en utav mina nära vänner (vit) ”men alltså var du inte lite väl elak mot … (läraren)” och jag svarar ”eh? nej?” och hon fortsätter ”men alltså ja han är lite knäpp men han är gammal och jag tror faktiskt att han menar det som en komplimang, alltså att du kan så bra svenska och är så bra i skolan trots att dina föräldrar är invandrare. Han brukar ju faktiskt kalla dig för sin toppelev”. Alltså jag var så chockad… Ibland när jag tänker på den situationen blir det fortfarande WTF i min hjärna. Alltså: NEJ det är inte okej att kalla mig adopterad i tre år ”som en komplimang för att jag kan, utvärderat av honom, bra svenska”, NEJ det är inte en ursäkt att han är gammal och JA det här är rasism. Men det visste jag inte då, i trean på gymnasiet… istället gick jag hem och berättade för min storasyster vad som hade hänt och att ”ja, det är väl bevis på att jag kan bra svenska” och hon bara tittar på mig och ”eh? va? din lärare är dum i huvudet” och jag fattade ingenting.
    Den andra incidenten som jag aldrig riktigt kunna släppa hände på universitet. Klassen skulle förbereda sig för ett seminarium och vi hade några frågor som vi skulle göra, problemet var att en fråga var jättekonstigt formulerad och ingen i klassen fattade vad läraren ville att vi skulle besvara. Så innan en lektion passade jag på att fråga läraren efter vad han egentligen menar med den specifika frågan, han tittar på mig och LÄSER frågan högt för mig fast myyycket långsamt. Jag småler, jag fattar vad som händer, jag är van vid det här laget men samtidigt finns det något inom mig som väntar på att explodera, jo, jag vet vad du håller på med kära lärare. Jag säger att jag kan läsa frågan men att den är konstigt formulerad och han svarar PÅ ENGELSKA ”what part of the question don’t you understand?” jag småler (alltså varför ler jag?) och säger igen, den här gången väldigt långsamt ”Ehm. Jag förstår vad som står här. Jag förstår vartenda ord på pappret MEN hur du har formulerat frågan gör att det blir otydligt så VI I KLASSEN har frågat oss vad du egentligen vill att vi ska svara på…” under hela tiden har min svenska och manliga klasskamrat suttit bredvid mig och följt händelsen så läraren vänder sig nu till honom och frågar ”förstår du inte frågan?” varpå han svarar ”men nej, det är det hon har försökt säga i tio minuter nu. Ingen i klassen förstår frågan” och då bestämmer han sig för att titta på pappret (ÄNTLIGEN!) och säger ”haha oj, nu ser jag vad problemet är, jag slog ihop två frågor och det blev lite konstigt…”. Efter lektionen skäms jag, så otroligt mycket att jag inte vet vart jag ska ta vägen, jag skäms för att alla såg, alla i klassen lyssnade på vårt samtal och hörde när han bytte till engelska och sen pratade långsamt. Nu i efterhand fattar jag inte varför det var jag som skämdes, han borde skämmas. Kanske skämdes jag för att jag var naiv nog att tro att sånt inte skulle hända på universitetet.
    En annan lärare på universitet delade en gång ut rättade tentor, med kommentarer, på en av lektionerna och när han hade delat ut alla insåg jag att jag inte hade fått min tenta, så jag frågade honom vart den var och han sa ”har du skickat in din tenta?” jag svarade att det hade jag, han höll en tenta i handen och jag sa ”ja men det måste vara den då!” och pekade på tentan han häll i handen och han sa ”nja, jag vet inte. Jag vill gärna inte dela ut tentor till studenter om jag inte är helt säker på att de faktiskt har skrivit dem” och jag sa att alla i klassen hade fått sina tentor utom jag så den måste vara min. Tillslut gav han sig och räckte mig min tenta och sa att jag kunde läsa igenom och se om den var min (det var min tenta). Sen säger läraren något som får mig att känna mig helt paralyserad han säger ”oj, haha, vad pinsamt, det var en väldigt bra tenta, den bästa i klassen, så jag trodde… haha… ojojoj. Men bra jobbat! Riktigt bra jobbat! haha, du är inte så dum som du ser ut höhöhö” jag bara tittar på honom (inombords: AAAH WTF?!). Jag hade glömt skriva mitt namn på tentan och nu tyckte min lärare, en professor på universitet, att det var ”lite pinsamt” att han bara antog att jag, som var den enda icke-vita (och en av fyra kvinnliga) studenter i klassen inte hade skrivit en bra tenta, DESSUTOM erkänner han att hans fördomar ”har spelat honom ett spratt” när han SÄGER RAKT UT att jag inte är så dum som jag ser ut. Efter den incidenten skriver jag inte mitt namn på tentor och när jag gör det skriver jag de på en separat sida, sist i dokumentet. Det är inte värt det, tänker jag, så jag låtsas att jag alltid ”glömmer mitt namn” typ: ”ojoj, klumpig jag är. Shit haha, nu glömde jag skriva mitt namn igen”. Japp, så kan det vara när man är granskad av den vita blicken.

  2. Det stämmer ju bra det. Vita i USA har ju fått för sig att man inte kan vara rasist om man är fattig. Alltså är fattiga svarta i USA inte rasister när de hackar på judar.

  3. Jag brukar alltid politisera sånna här diskussioner. Visst jag är ”den andre” men det även ” allt” . Har en tatuering med pangea och brukar jämt och ständigt få frågan. Är det där ditt land?

    – Ja det är mitt land. Svarar jag.
    (Tystnad)
    Hen: vilket land är det?
    Jag: det är pangea. Som världen såg ut innan vi splittrades. .
    Och därifrån har du förflyttat fokus från rasistisk ideologi tillbaka till en anarkistisk diskussion om gränser och medborgarskap.

    Tada.

    Det finns många sätt att vända diskussionen till en fördel.
    . Jag är först och främst kommunist by choice sen kommer alla lager av hud.

    Den den liberala medelklassen tappar alltid fattningen. Speciellt när du kan mer om deras historia än dom själva.

  4. Tack för att den här hemsidan finns! Har fått mig att förstå så mycket om varför jag beter mig på vissa sätt, hur jag gömmer mig och försöker undvika situationer etc etc etc tack tack tack för den här hemsidan, det är i år som jag förstått att jag inte är den enda som känt mig annorlunda pågrund av min hudfärg. Även fast det är hemskt så är det skönt att vi är fler och att vi kan dela våra erfarenheter och arbeta på det tillsammas. <3 Har försökt trycka undan många erfarenheter men när de kommer upp i huvudet så ska jag dela med mig

  5. Och förlåt, glömde skriva att texten var jättebra av gästbloggaren. Lättläst och fick mig som läsare att ’lyssna’.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Du behöver inte hålla God Ton™, men kommentarer som bryter mot lagen, innehåller

  • svordomar och obscena ord
  • kommersiella budskap
  • personliga påhopp
  • pornografiska, främlingsfientliga och sexistiska yttranden
  • hot, trakasserier, skvaller och lögner

eller på annat sätt strider mot vår kommenteringspolicy kommer inte att publiceras. Rummet är en säker plats, kom ihåg att respektera detta!