en ohörd röst

Att kunna ta plats i Rummet har varit ett oerhört stort privilegium. Jag ser upp till de som driver Rummet och de som skriver här. De är alla så duktiga och bra. Så coola. Men vilka är det egentligen som anses ‘duktiga nog’ att få vara med? Vilka får skriva här? Vilka får chansen att synas och göra sig hörda? Skulle jag fått vara med som gästbloggare i Rummet under en hel vecka ifall jag inte hade ”upptäckts” och uppmärksammats utav twittrare med fler följare och en större plattform än jag själv? Vem är det som bestämmer vilka som är ”värdiga” att följa och lyssnas till?

Jag har en vän som varken använder sig utav facebook eller twitter. Hon vill höras utan att behöva blanda sig in i sociala medier och ”bli någon” innan någon tar tiden att lyssna till det hon har att säga. Så nu tar jag mitt farväl som gästbloggare, tack för att ni lyssnat på mina klumpigt formulerade texter under veckan, hoppas att jag bidrog med något. Den sista tiden kvar här är ett perfekt tillfälle till att ge plats och lyfta en väns röst. Så nu ger jag ordet vidare till en väldigt nära vän till mig, vi ses på twitter och övriga ställen! :-)

/ Ruhani

Jag tackar än en gång Rubabe att jag fick ta lite plats i hennes vecka! <3 Jag är en tjock thai brud på 19 år och ibland känner jag att jag inte ska behöva känna en sådan ilska mot vita män vid en sådan ung ålder, men jag kan verkligen inte ro för det. Jag vill gärna ta upp ett ämne som kan vara känsligt för vissa personer, så jag sätter en trigger warning redan nu i början att den här texten kommer att handla om bl.a. våldtäkt och sexuella övergrepp.

Jag var 4 år gammal då mina föräldrar beslöt sig för att skiljas åt – min mamma bestämde sig att stanna med sin pojkvän i Thailand och missade sin chans att få permanent visa i Finland men det är inte därför jag känner en irritation mot henne utan irritationen över att hon valde en pedofil före mig.

Han bodde i ett litet fint hus med jättestora lamyai träd. Han var en trevlig snubbe som ständigt räddade mig från alla jättemyror i bakgården. Hans udda beteende gentemot mitt utseende började när jag och min mamma flyttade hem till honom – han kommenterade ständigt angående hur stolt min pappa måste vara över att ha en så söt dotter och antog även att jag var en bortskämd unge, vilket han konstant skulle påpeka. Mamma som är spelberoende brukade lämna hemmet (oavsett vem hon dejtade) och förlitade sig på att hennes pojkvän skulle ge mig min medicin när det var dags, det var under den tiden han började bete sig konstigt, och detta hände flera gånger om dagen under perioden då jag hade lunginflammation. Jag var sjuk och svag. För sjuk och svag för att göra något. En pedofils drömsituation.

Det började med en klapp på huvudet och allting blev bara så konstigt. Den plötsliga tystnaden. Han började nypa mig mellan låren och jag frågade honom vad han gjorde men han var så tyst och tittade bara på mig. Flera dagar senare av samma beteende frågade han mig framför mamma om han fick knulla min mamma. Jag velade fram ett ja för vad skulle jag annars säga (för att förtydliga situationen så måste jag påpeka att i Thailand så sover de flesta ihop i samma rum och udda nog, så vit som han var – så gjorde även han så). Den kvällen fick jag ett utbrott, jag låg bredvid dem och jag orkade inte mer så till slut så tog jag en plåtburk med vitt puder och kastade det på dem.

Efter det hade han en anledning och antasta mig. Han kallade det för ”straff” för min ”avundsjuka” och ”ohygglighet”. En dag gick det för långt, jag grät och grät men han fortsatte och han var så nära men mamma hann komma hem. Hon slog honom med något och han började slå tillbaka – allt jag minns var hur hon försökte prata på engelska så att han skulle sluta. Jag minns inte hur vi kom därifrån men mamma bad mig på sina knän och inte berätta något för min pappa. Hon skulle köpa all världens barbie-dockor till mig för att få mig och glömma.

Åren gick och jag höll fortfarande detta för mig själv och jag försökte förneka alltihop. Senare vid 8 års åldern, då jag bodde i Årsta och levde ljuva barn livet hade en av min pappas kompisar kommit på besök. Han var som pappa, ni vet; en vit man som lirar mycket i Thailand och gillar att skena med sin manlighet. Skillnaden mellan honom och min pappa var att han gillade dem lite yngre tjejerna vid gatan. En vanlig fredagskväll gick gubbarna ut och hade kul och när dem hade kommit tillbaka så var de stupfulla. Jag hade hunnit somna på min låga våningssäng gjord av trä. I mitt rum fanns en skabbig liten bäddsoffa där nära goda gäster fick sova på. En möjlighet för pappas vän att vara i samma rum som jag. Gubben kunde inte somna, och då bestämde han sig för att komma över och tafsa på mig istället. Jag grävde mig under täcket allt jag kunde men han hittade en väg in på något sätt, ganska sliskigt lurig för att vara så full som han var.

Jag tänkte för mig själv; händer detta igen? Varför mig? Är det för att jag ser ut som jag gör? Måste jag vara vit med blont hår för att människor ska förstå att jag bara var ett barn? Och nu när jag är lite äldre så tänker jag tillbaka på det och funderar på hur folk ofta exotifierar och sexualiserar rasifierade barn. Hur kan de göra så? Att såna människor ens existerar. Dessa människor kan ha egna barn men ändå räknades inte jag som ett barn i deras ögon. Dessa är vita män som utnyttjar rasifierade barn men förnekar det som pedofili. Så länge man inte är vit så är det inte något fel. Det finns en pedofil gata i min hemstad i Thailand, där tjock vita gubbar går runt med små pojkar men Thailands regering är mer intresserad av droginnehav/missbruk än i human trafficking och pedofili. De tittar åt andra hållet när detta pågår. Poliserna är korrupta. Så länge de presenteras med en summa pengar så går de med på vad som helst. Jag kan inte ens föreställa vad de berättar för barnen – att dessa äckliga vita män är bättre än de och vi måste lyssna på dem?

Till slut blev det svårt att bete mig normalt bland främmande vita män då min vita pappa bara har vita vänner. Jag kunde inte gå ut med min pappa för att folk gav blickar, de trodde att han var en pedofil och när jag väl växte upp, fick bröst och längre hår antog man mig för hans unga thai troféflickvän/fru och jag blev så äcklad av påminnelsen av det som hade hänt. De tafsade på mig, kallade mig för hora och bad pappa att ”dela med sig lite”. Jag gjorde allt för att få folk och inte missförstå. Så jag blev tjock, klippte av håret och använde inte smink – allt för att inte efterlikna det ”asiatiska idealet.” Jag ville vara en kille för då kanske det skulle det vara mer uppenbart att jag var min pappas unge. Jag slutade gå ut, samhällets fördomar skrämde mig och till slut så krossade det mig, jag fick panikångest och blev självmordsbenägen men jag kunde inte berätta något för någon.

I vita mäns ögon så har jag aldrig varit ett barn, jag är inte ung och jag kan inte tänka för mig själv, för i deras ögon är jag ”ännu en hora från Thailand”.

Jag är fortfarande ung men jag har kommit över min depression och även om jag fortfarande är skeptiskt mot att träffa nya vita personer så vet jag att ingenting de gör kan skada mig längre. Jag har träffat folk som jag aldrig vill förlora och jag vet att de lyssnar på mig och jag lyssnar på dem.

Men så mycket som jag älskar och litar på mina vänner så måste jag göra detsamma för pappa. Jag måste berätta för honom om vad som hände när jag var 4 år gammal. Berätta varför jag undviker hans vänner och vår familj. Det kanske är dags och förlåta mamma också. Men som sagt, så länge jag har mina vänner som stöttar och kämpar med mig så har världen faktiskt lite mer och erbjuda än bara skit.

Tack till er som tog tiden till att läsa min berättelse! / Alice

5 kommentarer på “en ohörd röst

  1. Å vad jag önskar dig att kunna tala med din pappa och att ni kan gå vidare tillsammans.
    Det löser ju inte allt men lättar nog trycket på dig.
    Jag önskar dig all all lycka.

  2. Starkt av dig att berätta om detta fruktansvärda. Känner igen mig i mycket av det du skriver. Som mixed eller adopterad mörk tjej är det alltid svårt att röra sig i det offentliga rummet tillsammans med sin vita pappa. Jag är så glad att jag har syskon så att vi kan gå tillsammans, det känns tryggare. Det är så sjukt att det ska behöva vara så.

    Ta hand om dig och stay strong!

  3. Otroligt att du orkar skriva om detta fruktansvärda! Tusen tack för att jag fick läsa! All kärlek till dig! Och nu krossar vi de jävlarna!!!

  4. Otroligt starkt av dig att dela med dig av din livshistoria! Blir sjukt äcklad av att ens detta pågår och hur man ens kan göra så mot ett barn, jag känner med dig och jag hoppas verkligen att detta inte händer någon annan (vilket det tyvärr kommer förmodligen att göra). Tack för att du delade med dig och fortsätt vara dig själv, en stark och fin tjej som kan övervinna allt <3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Du behöver inte hålla God Ton™, men kommentarer som bryter mot lagen, innehåller

  • svordomar och obscena ord
  • kommersiella budskap
  • personliga påhopp
  • pornografiska, främlingsfientliga och sexistiska yttranden
  • hot, trakasserier, skvaller och lögner

eller på annat sätt strider mot vår kommenteringspolicy kommer inte att publiceras. Rummet är en säker plats, kom ihåg att respektera detta!