estetvärlden

Jag minns fortfarande ångesten jag kände när jag gick i det naturvetenskapliga programmet under mitt första år i gymnasiet. Ångesten jag hade när jag låg flera nätter i sträck och bara stirrade upp i taket. Ångesten när jag gick in till vår studievägledare i början av vårterminen för att göra något som jag verkligen ville men inte vågade. Men jag tänkte göra det. Jag tänkte vara självisk för en gångs skull. Jag tänkte söka om till gymnasiet. Söka om och söka rätt. Jag tänkte söka till ett estetprogram. [Insert dramatic Bollywood soundtrack]

tumblr_inline_mi9f3itVTn1qz4rgp

Eftersom jag inte var myndig så behövde jag min mammas samtycke. Att behöva berätta för henne att jag tänkte välja bild och form var inte lätt. Min mamma var inte glad alls. Hon såg det som ett svek. Jag hade svikit henne för att jag inte valde att gå i den riktningen som hon hade bestämt åt mig. Jag förstår att hon ville mitt bästa. Hon ville ju bara att jag skulle bli en doktor, eller kanske jurist, någon med ett jobb som i framtiden inte skulle behöva oroa sig över sin ekonomi, men så valde jag estet, och enligt henne så var det fel. Enligt henne så hade jag valt att slänga bort min framtid.

Dishonor

Men varför? Varför var det här valet så svårt att göra i första början? Var det bara rädslan att göra min mamma besviken? Eller finns det något mer i det hela? Varför är de flesta konstutbildningarna så homogena? Så vita och så medel-och överklass? Hör det kanske ihop? Vilka är det som faktiskt har råd att våga välja ett konstnärsliv? Vad går det att göra för att uppmuntra fler att våga välja estet när de verkligen vill men inte vågar?

Rädsla är en väldigt stark känsla. Att inte våga det man egentligen vill kan få en att må oerhört dåligt. Men det är så det ser ut för många idag. Antalet kreativa själar som väljer ett mer akademiskt yrke över det de egentligen vill jobba med är oacceptabelt. Klass är alltför ofta en dominerande faktor när en väljer sitt yrke. Om en inte redan är ekonomiskt stabil så vågar en inte satsa på något så ostabilt som konstlivet. Men det finns även en hierarki där vissa jobb värderas mer än andra, och konstyrkena ligger tyvärr ganska långt ner i yrkespyramiden då lönen inte är så snäll. Dvs. om en överhuvudtaget ens får någon lön.

Ni tror säkert att jag driver när jag säger att en ofta jobbar utan lön, men det blir så. Folk älskar att utnyttja konstnärer. En får sällan höra om ett arvode om en inte själv tar initiativet och kräver någon form utav ersättning för sitt arbete. En hör vanligen saker som ”se det som en chans att få publicitet på!” eller ”men det är ju en hobby, att ha kul medan en jobbar är väl bara det en ganska bra deal!”

Bilden på konstnärer måste förändras. Men även konstnärsvärlden måste ändras. Vi måste sätta färg i konstnärsskolorna. Visa att även vi kan söka in dit och lyckas. Sluta prata så mycket om tråkiga vita män i konsthistorian. Lyft istället upp rasifierade, kvinnor och transpersoner. Representation är oerhört viktigt. Visa att vi finns. Visa de som kände precis som vi i grundskolan att de har flera valmöjligheter. Ge de lite hopp att våga välja som de vill.

Att byta från naturvetenskap till estet var ett av de svåraste valen jag var tvungen att göra, men det var även ett av de bästa valen jag gjort. Jag ångrar mig inte ett dugg. Tre år i Tumba Gymnasium i det estetiska programmet bild och form med spetsutbildning i animation har gett mig så mycket. Jag träffade likasinnade personer och växte som en individ. Det är tre år som jag kommer ta med mig livet ut.

ruhani bild 4

Men det slutar inte där. Nu i september så ska jag fanimej sätta lite färg i Konstfacks vita rum!

5 kommentarer på “estetvärlden

  1. hej! vilket bra inlägg!!! jag är själv konstnär, går på konsthögskola och du har rätt, det är VÄLDIGT VITT. jag är andra generationens invandrare från finland och även min mamma ville egentligen bli konstnär, men valde sen att utbilda sig till sjuksköterska, just av den anledningen, få ett yrke och slippa fattigdom som sina föräldrar. mina föräldrar var de första i sin generation någonsin att gå på högskola, och det var nog långt bort för dem att välja en konstnärlig utbildning på fem år, som precis som du skriver oftast resulterar i noll komma noll jobb..
    jag läste nyss en bok som heter ”konsten så funkar det (inte)” skriven av Vanja Hermeles som gör en genusanalys av bildkonstvärlden. där skriver hon bl a om hur urvalsprocessen vid intagningarna på konsthögskolorna går till, och hur konst av ”god kvalitet” är baserad på hur vita män gjort konst genom tiderna. te x sa en professor från fotohögskolan på frågan varför de tog in fler killar än tjejer, trots att tjejer var i stor majoritet bland de sökande, att dom gillar stora krispiga färgfoton på byggnader, som killar gör, medan tjejer håller typ på med ”det lilla jaget”. minns inte exakt hur det var. hon skriver också att det görs liknande bedömningar med klass, att kvalitetsnormen är baserad på vad medel och överklassen tycker är bra..
    men vilket bra inlägg!!!! du kommer rocka på konstfack!

    laura

  2. Hej!
    Stort grattis till din plats på konstfack!!! Ta dem med storm!!!

    Känner igen mycket av det du skrover om likriktade å trångsynta konstskolor, det gäller ju även andra konstformer. Själv är jag dansutbildad och där är det också snävt på många olika vis.

    Jag har just startat en scenkonstgrupp och vår första föreställning tog upp just historiska kvinnliga konstnärer. När vi gjorde research hittade vi en hel del men alla vi hitta var från västvärlden. Självklart finns många andra men att hitta dem och få matrial om dem visade sig mkt svårt och DYRT! Skulle bla kräva att beställa uppsatser från andra sidan jorden osv. Så vi fick börja i det lilla men är mycket stolta över vår föreställning som dels lyfter fram fyra ”bortglömda” genier och dels vill uppmuntra till skapande å ifrågasätta normer kring kreativitet. Men det är enormt provocerande hur det ser ut. Det här med researchproblemet tex. Tänk då om man är ”bara en skolelev” utan några resurser som letar….
    Jag hoppas vi ska kunna bygga upp ett rejält onlinebibliotek i framtiden med alla som puttats bort i den vita patriarklala historieskrivningen.
    Kolla gärna in på http://www.skapet.se
    Och om du har tips på konstnärer, eller databaser att söka i,tipsa mer än gärna!

    En sak som jag insett med åten är att det delvis är det faktum att min familj inte hade pengar å tidvis gick på soc etc som gjorde att jag vågade välja dansen. För jag var inte rädd för att vara utan. För det löste dig alltid på nåt vis. (Vilket det självklart inte gör för alla) men iaf, har märkt att många från mer ekonomiskt trygga familjer varit mkt nojjigare över sitt val.
    Men jag har alltid haft föräldrarnas stöd i mitt val. Å det väger ju tungt. Samt en pappa som frilansar.

  3. alltså det huvudsakliga jag vill säga är: vrf är du så bäst???
    men över till det mer seriösa: känner igen mig som fan, gick naturvetenskapliga i tre år även fast det egentligen nog inte var det bästa programmet för mig… där finns det en sån extrem hets att plugga vidare till välbetalda och ”ordentliga” yrken, väljer man nåt ”flum-humanistskit” efteråt har man slösat bort de tre åren, det är den kollektiva uppfattningen liksom. ville också läsa estet först men blev avskräckt av alla klagomål man fick av att det var ”för slappt, leder inte till nåt riktigt, är bara massa kludd med lera och tusch”. estetiska ämnen måste börja tas på mer allvar + bli mer inkluderande och inte så white-centric, och det tror jag baske mig att du kan bidra med hördu!!! rock on ruhani <3 <3

  4. Hej o välkommen, jag går också där men kommer vara på utbyte under höstterminen.
    Innan jag började slå in på den här banan trodde jag att det fanns fler samhällskritiska människor inom konsten än i övriga samhället men har haft några av mina svåraste duster just i dessa kretsar( på annan skola).
    De där vita männen i historien är ett stort problem som jag ser det. För allt vi gör ses som en referens på det de gjort och konsthistorien är fullständigt översvämmad av exotism och tankar om det primitiva och ursprungliga. Konstlärare har ju lärt sig samma konsthistoria och i andra referenser kan en stå rätt ensam utan möjligheter till vägledning. Det känns ofta som att jag bryter ny mark fastän jag vet att det inte är så.
    Det är rätt jobbigt, rätt ofta men det som är positivt är att många förändringar drivits igenom av elever på just Konstfack och ju fler vi är desto starkare blir vi.
    Grattis o välkommen igen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Du behöver inte hålla God Ton™, men kommentarer som bryter mot lagen, innehåller

  • svordomar och obscena ord
  • kommersiella budskap
  • personliga påhopp
  • pornografiska, främlingsfientliga och sexistiska yttranden
  • hot, trakasserier, skvaller och lögner

eller på annat sätt strider mot vår kommenteringspolicy kommer inte att publiceras. Rummet är en säker plats, kom ihåg att respektera detta!