Hur jag hamnade här

Av Samira Ariadad.

När jag ser till mitt eget rörelsemönster genom tiden, vet jag bara att en blandning av helt spårbara händelser och lite slump eller ödet, tog mig dit jag är idag. Jag vet att för varje steg och nytt territorium så utökades en del av mig själv, min kropp, för varje beröring en ny kännedom såvida jag inte lät det förleda mig till att fastna i känslans momentära perspektiv, i att se det med enbart mina ögon för stunden istället för att minnas att JUST NU inte är allt.

Ett foto eller ett möte med mig med uppmärksamma talar alltid om att dessa ögon som jag ofta försöker sluta, lyser av sorg. Sorgen som finns där bakom talar om en värld av känslor, där bakom blixtrar det, dånar och brusar av fenomen som varken bara kan gestaltas i bilder eller i ord eller i ljud. Kanske är det denna värld jag försöker uttrycka i alla former jag bara kommer åt, och kanske har jag lättare för att släppa mitt uttryck när det är i just poetiska ordlekar eller ett sågblads sång än när jag försöker intimt att älska och släppa taget om hur kärleken tas emot, förvaltas, utökas eller slår in i betongväggar. För inget av det som berört mig eller som jag kommer i kontakt med kan jag råda över helt. Av någon anledning gör det så oerhört ont när detta ”något” är en så stark kärlek att den omringar mitt hjärta, tränger in i dess vener och ut i blodomloppet. Och rätt vad det är kan jag försöka att hålla huvudet klart, men först när sorgen trängt ut ur ögonhålorna och genom fingrarna, in i bläcket och ut i ord. Och det är denna sorg som jagar mig i drömmarna – den största sorgen lika proportionerlig som min kärlek, att min mamma har dött.

Nej. Just nu är inte allt. Förminska dina problem, och lär dig proportioner. Jag har upprepat dessa ord många gånger för att inte gå under av JUST NU-paniken, som tolkar världen som att den alltid kommer vara så och därför eggar upp ångesten ännu mer. Är man så lustdriven som jag är så är det verkligen något som behöver upprepas, den kronologiska tiden läker inte alltid sår utan gömmer dem, känslan av sorg just nu är tagen från framtiden, projicerad genom drömmen. I min kropp, mitt psyke är fantasin lika sant som verkligheten, som Freud sa. Men hur mycket jag ens försökt bearbeta det hända, vet jag att det aldrig kan bli gjort. Det kommer aldrig vara precis samma sak när hon väl dött. Därför ska vi bevara henne och det gjorda så gott som går, på så många platser som möjligt. Kopiera, plocka ut delar, dela dessa minnen med mig även om i era egna former.

Låt oss röra oss till en dag i december och vilka historier som gömmer sig i en kropp som en gång inte fullständigt kunde skilja mellan dröm och verklighet. Det var natt när vi åkte, snön föll hårt och jag visste sedan några dagar att vi skulle åka. Jag minns att mamma brukade spå i tesumpen, att hon hade sett flygplan i det precis dagarna innan, hur hon höll hårt mig i handen den dagen då Ankara var osynligt bortom det vita täcket, dess minnen täckta av snövirvlar för de som ens kunde titta upp ute på gatorna. Mamma hade stannat en taxi mitt i vägen, gestikulerat som en fågel i hopp om att meddelandet – VI MÅSTE TILL FLYGPLATSEN NU- skulle nå fram.

De orangea gatljusen hade kunnat studsa av oss som vilken natt som helst. Vi hade i över två år, en mamma och fem barn, var tredje månad åkt över gränsen för att få en stämpel i passet, men denna natt var det sista gången. Kusligheten varje gång jag ser orangea gatljus nu, melankolin, är obeskrivbar. Jag, i min sexåriga kropp, såg upp på män i militäruniform, min mammas oro strålade genom hennes hand in i min vidare i kroppen och ändå stod jag där, tyst och betraktande. Minns inte färden på planet, bara bilder av ankomsten. Minns knappt att möta pappan som efter en tid skulle lära mig alfabetet och språket, och knuffa in lillebror i väggen framför mina ögon. Men det är en annan historia. Även han rörde sig, transformerades till en ny pappa med en ny familj när vårdnadsprocessen hade talat till mammas fördel, barnaga ses inte bra på i Sverige även om åtgärderna vi fick var tack vare att kvinnojourshem fanns där vi kunde bo, tack vare alla gånger min mamma skällt och insisterat.

Men även om separationen var en bra sak, vet jag också hur många som pendlar mellan barnhem, mellan institutioner av olika slag som inte är ett dugg intresserade av deras välmående, ja inte hjälper det att vara rasifierad i det här landet heller… hade jag inte haft min mamma. Vem vet. Jag hade i alla fall aldrig tagit mig så självklart, jag hade inte varit här, fått ångest av att inte höra hemma, blivit deppig, mött döden, livet på riktigt och därför haft detta mod. Jag hade inte fått höra – du kan göra allt –så pass att det både drev mig till att bli ambitiös, och till vansinne. Och för de som inte har en som orkar, vilka finns för dem?

(Jag, nedan till vänster, i Ankara i början av 90-talet, till höger står min syster Azita)P1000724-mindre

En kommentar på “Hur jag hamnade här

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Du behöver inte hålla God Ton™, men kommentarer som bryter mot lagen, innehåller

  • svordomar och obscena ord
  • kommersiella budskap
  • personliga påhopp
  • pornografiska, främlingsfientliga och sexistiska yttranden
  • hot, trakasserier, skvaller och lögner

eller på annat sätt strider mot vår kommenteringspolicy kommer inte att publiceras. Rummet är en säker plats, kom ihåg att respektera detta!