Jag tillhör inte det offentliga men trivs inte i det privata

av Amra Hasanov

404355_10150594781371212_475433057_n

Tiden då jag fortfarande bara var jag, en del av normen. (Bild på mig innan vi flydde från Bosnien).

Bosnien är det mest privata jag har. Det är egentligen väldigt skevt med tanke på att hela jag är Bosnien, jag är bosnisk liksom men ändå så känner jag mig skamsen på någåt sätt när vita svenskar upptäcker att det faktiskt finns en hel identitet bakom vad de kallar för ”integrering och assimilation”. Det känns som att något förbjudet och lite hemligt har avslöjats och att det nu ligger i väldigt otrygga händer som kan forma om min identitet och göra vad de vill med den. Otrygga h’nder som har makten att dömma ut min kultur som något negativt och överflödigt. Det börjar alltid på samma sätt, med samma fråga som ställs i olika former men kräver alltid samma svar. – Jaha, du kommer från Bosnien alltså, kom ni hit på grund av kriget/var det jobbigt med kriget? Den här frågan som säkert inte ses som så farlig av många väcker en så stark reaktion inom mig varje gång. Jag känner mig avslöjad, tagen på bar gärning. Någon har liksom riktat en enorm strålkastare på ”Mitt” krig och min bakgrund ett sånt sätt att jag är tvungen att ge mig själv till känna och därmed kan ”andra” se att jag inte är som dom, inte svensk, ett flyktingbarn med ett krig i bagaget, en invandrare, en blatte.

Jag har växt upp med två kulturer, två identiteter numera. Min bosniska identitet hemma i det privata och min svenska i det offentliga. Jag är 25 år gammal och har ännu inte listat ut hur jag får dessa två delar av mig att mötas ute, i det offentliga för alla att skåda. Under min uppväxt i Sverige har jag upplevt att min bosniska sida är något som sopas under mattan, något som jag bara visar för andra bosnier eller väldigt nära vänner. Jag bär den här sidan av mig med stolthet men visar den aldrig för svenskar. Vi pratar ofta om hur acceptans och tolerans är likställt med att vita svenskar inte lägger märke till att rasifierade personer har annat ursprung och andra bakgrunder. Att vi liksom kommit så långt i vår utveckling att målet blir att alla ska bli en del av normen, en del av en färgblind värld. Problemet är bara att en färgblind värld inte är en grå massa eller ens en regnbågsfärgad mix där alla passar in och är representerade. En färgblind värld där alla är en del av normen är vit. Den är så vit och svensk att personer som jag, att rasifierade personer inte syns, inte finns. Min olikhet, min bosniska halva blir något som jag får syssla med privat, när jag är ledig eller åker på semester. Vi är alla ”accepterade” och ”tolererade” om vi går med på att slukas upp av den vita svenska normen.

Jag kom till Sverige som flykting från kriget i Bosnien. Ett krig som förstörde allt och ändrade våra liv för alltid. Jag växte upp i Sverige, blev svensk i mitt sätt, lärde mig språket och fick medborgarskap. Jag uppfyller alla kvalifikationer för att vara svensk, men jag kommer aldrig bli svensk. Jag kommer aldrig känna mig svensk fullt ut eller kalla mig svensk, det skaver i mig. Debatten om rasism hamnar ofta på en nivå där vi diskuterar hur vi ska göra för att alla ska passa in men vi pratar väldigt sällan om vad det är meningen att vi ska passa in i. Varför skulle jag ens vilja passa in i en norm, bli del av den ”normala” och ”allmänna” om det betyder att mitt bosniska jag inte alls representeras.

Jag upplever att en som rasifierad person ges två val i det här landet:

1. Offra sin ”andra” identitet för att bli accepterad som svensk. Resultatet blir ofta en kluvenhet inför ens omvärld och sig själv eftersom jag inte undkommer rasism bara för att jag beter mig mer svenskt (lika lite som en kvinna kommer undan sexism bara för att hon klär sig och beter sig mer manligt). Tanken på att inkludera genom att få alla in i den vita svenska normen kommer ofrånkomligen exkludera de som på grund av sin hudfärg aldrig kan tas för vita.

2. Framhäva sin ”icke svenskhet” och leva med att konstant bli sedd som ett alternativ till normen och därmed bli utsatt för rasism.

Jag tror att jag mår så dåligt när min ”bosniskhet” förs på tal av andra för att jag alltid ställs inför två val: att antigen reagera och därmed visa min privata identitet offentligt eller vara tyst men samtidigt hata mig själv för att jag sviker den delen i det privata för mer acceptans i det offentliga. För att nå en förändring, för att minska den strukturella rasismen som genomsyrar hela samhället så kan inte lösningen vara att så länge vi låtsas att olikheter inte finns så finns det ingen rasism. Det är i sig en väldigt marginaliserande och förtryckande position att inta. Normerna måste luckras upp vilket i slutändan betyder att vi måste omvärdera och förändra vad det innebär att vara svensk.

Det som sker är att det skapas en norm som gör att rasifierade personer känner sig tvingade att konstant bekräfta sin svenskhet. En ond cirkel skapas där svenskheten konstant efterfrågas av vita och konstant bekräftas av den som är rasifierad. Jag har under min uppväxt alltid svarat att jag är bosnier, eller kommer från Bosnien när jag fått frågan var jag är född. Responserna varierar men väldigt ofta får jag en motfråga som lyder: men du känner dig mer svensk är bosnisk liksom, eller hur? När jag pratar med antirasister och feminister så brukar folk vara väldigt snabba med att säga att jag absolut räknas som svensk och är ”precis som vemsomhelst” i deras ögon. Att bekräfta min svenskhet sker per automatik idag. Varje gång jag har påbörjat en ny kurs på universitetet eller varje gång jag varit på ett möte där en kort introduktion krävs av mig så sätts jag på prov, jag måste välja. Jag berättar att jag kommer från Bosnien eller att jag är bosnier när jag får någon fråga om mitt ursprung och känner mig varje gång tvingad till att tilläga – Men jag har vuxit upp i Sverige och brukar då få en kommentar om att då är jag ju svensk trots allt men bara har lite annorlunda bakgrund. Ibland pratar jag självmant om min bakgrund, om ”den andra delan av mig” och nästan varje gång så avbryts jag av frågan – Men vad känner du dig mest som? Svensk eller bosnisk? Varför är det så viktigt att cementera min svenskhet varje gång mitt ursprung kommer på tal? Varför är det så viktigt att jag varje gång gör ett aktivt val och väljer min svenska identitet över min bosniska? Om vi vill att alla ska med, att alla ska bli en del av det normala och av normerna måste vi först utvärdera vad exakt det är som är det normala, vad förespråkar normerna och vad behöver vi som rasifierade offra för att få vara med i klubben?

Det är inte längre vi som måste tas upp av de rådande normerna, det är de rådande normerna som måste luckras upp och tas upp av oss. Normen om hur en svensk är måste ta till sig mig, mitt sätt att vara både bosnisk och svensk på. Jag vill inte behöva vara nervös över hur någon kommer reagera när de hör mig prata bosniska eller när jag pratar om Bosnien. Jag vill att det ska kännas lika naturligt som att leva ut min svenskhet. Jag vill att det privata och det offentliga ska bi sams och kunna umgås i alla rum och delar av samhället.

 

En kommentar på “Jag tillhör inte det offentliga men trivs inte i det privata

  1. Tack för din text – den fick mig att förstå lite bättre hur framtidens Sverige måste växa och utvecklas tillsammans med alla fantastiska människor som bor i det här landet – det är ju alla vi som är Sverige, tillsammans, även om vitheten är norm och svenska språket är norm så gläds jag varje dag åt att landet Sverige är på väg mot något mycket större, tack vare att vi som bor här har så olika bakgrund och påverkar varandra. Jag tillbringade en månad ensam i Sarajevo i februari och fick känna på hur det är att inte förstå språket, inte förstå hur olika vardagssituationer fungerar och det var en väldigt nyttig erfarenhet för mig samtidigt som det bara var ”på låtsas” – jag visste ju hela tiden att jag skulle återvända hem där gatorna är hela, korruptionen är minimal och våra äldre får pension. Tack!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Du behöver inte hålla God Ton™, men kommentarer som bryter mot lagen, innehåller

  • svordomar och obscena ord
  • kommersiella budskap
  • personliga påhopp
  • pornografiska, främlingsfientliga och sexistiska yttranden
  • hot, trakasserier, skvaller och lögner

eller på annat sätt strider mot vår kommenteringspolicy kommer inte att publiceras. Rummet är en säker plats, kom ihåg att respektera detta!