Sommarminnen, tyskar och vikten att tolkas som en individ

Det är sommar. I år ska jag för första gången på länge spendera min sommar i Sverige. Nästan varje sommar har jag tillsammans med familj rest bort.

Vi har bland annat rest till mina föräldrars födelseområde, som ligger i Anatolien. För mina föräldrars del har besöket i Anatolien varit nostalgiskt och viktig. Dem har spenderat sin barndom där, och får äntligen möjlighet att träffa sina släkt och barndomsvänner som bor kvar där. Området har också fungerat som ett mötesplats för andra släkt och familjevänner som bor utspridda i andra delar av världen. För mig har besöker betytt olika saker. Jag har fått möjligheten att besöka mina föräldrars barndomshem, och har fått lyssna på deras barndomsminne kopplat till olika platser i området. Jag har sett dem genuin glada, stolta och trygga när dem har visat mig runt. Min familj har presenterat mig till flera (nya) människor som tydligen är mina släktingar, och som jag inte haft chansen att lära känna på grund av geografisk avstånd. Människor som jag sedan har glömt bort, eller tappat kontakten med. Jag har under mina sommarveckor där varit i hundratals trolovningsceremonier, förlovningar, hennefester och bröllop. Många tar ju chansen att ha sina fester i samband med sommaren då många släkt och vänner är samlade.

Vi som bor utanför Turkiet definieras av den hemska befolkningen för européer alternativt och främst för tyskar. Mina föräldrars födelseområde är placerat i UNESCO:s världsarvslista, och därför är det många turister som besöker området. Det känns som det finns tre olika folkslag i området, inhemska invånare, tyskar och turister. Jag har sett hur området och befolkningen har formats och påverkats utifrån tyskar, turismen och turismsektorn, som har varit jätteintressant process att följa. Under sommaren är det jättevarmt i området. Trots det är det främst bara turister som solar i reserverade platser. Jag är alltså tysk där. Något som jag ofta blir påmint om, trots att min kropp smälter in där. Jag vet inte varför eller hur, men även okända inhemska människor märker av att jag inte är en av dem. Att jag bor i Europa glorifieras, idealiseras och exotifieras av många, något jag märker av följdfrågor, outtalade antaganden och handlingar.

Jag har inte lika stark emotionell band till området som mina föräldrar, Området är ändå viktig för mig, eftersom min familjehistoria och mina rötter har ursprung därifrån.

Förutom att åka till mina föräldrars födelseområde, har jag spenderat många somrar i Istanbul. En storstad där miljontals människor bor, arbetar, flyttar till, besöker och turistar från olika delar av geografiska platser. Istanbul betyder väldigt mycket för mig. Förutom att staden är magisk och jag har väldig fina minnen därifrån så har jag länge inte kunnat inte sätta ord på varför Istanbul är så pass viktig för mig. Inte heller har jag kunnat klura ut varför jag ständigt längtar efter att spendera tid i staden. Men nu vet jag. Istanbul är den ENDA geografiska platsen jag slipper få frågor om var jag kommer ifrån. Jag är varken rasifierad eller tysk där. Jag tolkas som en självständig individ med egna tankar och handlingar. Istanbul är min geografiska frizon.Jag är Gülsen där, varken mer eller mindre. Så himla befriande!

cay

/ Gülsen Uz, @hej_gulsen på twitter

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Du behöver inte hålla God Ton™, men kommentarer som bryter mot lagen, innehåller

  • svordomar och obscena ord
  • kommersiella budskap
  • personliga påhopp
  • pornografiska, främlingsfientliga och sexistiska yttranden
  • hot, trakasserier, skvaller och lögner

eller på annat sätt strider mot vår kommenteringspolicy kommer inte att publiceras. Rummet är en säker plats, kom ihåg att respektera detta!