Varför frågar ni oss aldrig hur den ökande rasismen känns?

av: Amra Hasanov

Jag umgås för det mesta inom feministiska och antirasistiska kretsar eller med folk som på olika sätt delar min världssyn. Många i min bekantkapskrets är vita. Vi brukar ofta prata om hur rasismen ökar i samhället men det finns rätt klara skillnader mellan oss trots att vi båda ”står på samma sida” så att säga. Dom delar opinionsiffror, fakta, debattartiklar, beklagar sig över rasismen, berättar hur jobbigt och hemskt det är att ha vänner/bekanta/familj/partners som har fördomsfulla och rasistiska saker. SD är rasister, sexister, homofober men de frågar aldrig: hur känns det? Hur känns det att vara främlingen i främlingspolitken? Muslimen i den ökande islamiseringen av Sverige? Människan i ett land som inte vill ha en här? Hur känns det egentligen att inte höra hemma?

Jag umgås med antirasister, men det är just där i skillnaden ligger. ”Anti” betyder att en lika gärna hade kunnat vara för om ens sociala konstruktion såg ut på det sättet. ”Anti” betyder att det finns/fanns ett val en kan göra eller har gjort att vara just antirasist. Jag, rasifierade i det här landet som inte uppfattas som svenskar har inget val, ni är antirasister men jag är den som utsätts för rasism. Jag kan aldrig bli en ”anti-invandrare” eller en ”pro-vit svensk”.

Min familj tvingades fly från Bosnien, vi hamnade av en slump i Sverige 1993. Valet stod mellan att byta namn, religion, identitet, själl = full assimilering in i en kultur som hatar en eller att dödas, vi valde att fly. 2001 kraschar två plan in i World Trade Center, jag var runt 13 år gammal. Jag förstod det nog inte då men något förändrades drastiskt i världen och i Sverige just då. Jag gick från att vara den där ”jävla blatten” som inte äter griskött och firar jul till att helt plötsligt få en hel ny diskurs av fördomar att förhålla mig till. Den förtryckta muslimska kvinnan, terroristen, religiösa fundamentalisten, jag blev: muslimen. Muslimen som svarar inför och ansvarar för allt som muslimer världen över gjort eller någonsin gör.

Så hur känns det varje gång någon vit person delar en länk om SD eller beklagar sig över rasismen? Hur känns det när media rapporterar om nazister som marscherar på gatan? Hur känns det när folk som antas vara muslimer gör något dåligt? Eftersom ingen frågar så får jag väl både ställa och besvara den frågan själv. Jag blir rädd. Ibland när jag är i Sverige och vistas i offentliga rum kan jag inte hjälpa att titta på folk runt omkring mig och undra: Är den rasist? Eller den? Eller den där som går där borta och tittar på mig lite för länge? Undrar om de kan lista ut att jag är en av dom de inte vill ha? En del i den främlingsfientliga politiken? Växande islamismen? Den förtryckta kvinnan? Den ökande invandringen?

Den ökande rasismen har fått mig att bli mer försiktig, rädd för att på arbetsintervjuer nämna att jag inte äter griskött, inte firar jul och på sommrarna åker till Bosnien och lever ut en annan identitet som i Sverige glimmrar till då och då bara. Rädd för att prata bosniska på stan för att jag bara det här året flera gånger fått höra – prata svenska för fan, det här är Sverige du lever i! Rädd för att varje gång de rapporterar om ett nytt våldtäktsfall, brott, stöld, vad som än kan uppfattas som negativt, rädd för att det ska vara någon som är muslim, rädd för att de ska tro att det är så vi alla är, rädd för att vi alla till slut kommer bli så oavsett vad vi gör eftersom majoriteten av all rapportering i media om muslimer är negativ.

Rädd för att jag ibland tänker på en plan B. Om de inte vill ha oss här, var ska vi åka då? Är Kanada ett bra land? Det kanske låter överdramatiskt för er som läser det här men samtidigt, ni hatar rasismen men den hatar inte er, ni är inte en av dom de inte vill ha här. Ni skulle kunna om ni vill kunna smälta in, låtsas vara en av dom. Jag har inget val i den frågan, min kropp är fel, min kultur, min religion, identitet, grunden till det som gör mig till mig är fel, oönskat. Dem här rasismen kryper in under skinnet på en, genomsyrar allt och hur mycket jag än försöker tänka bort den så finns den alltid där, internaliserad i mig.

Det är såhär den ökande rasismen känns när det är som värst. Hur ska rasifierade kunna prata om det här när ingen ställer frågorna? Hur ska vi kunna slåss mot rasismen om ingen bryr sig om hur det känns att utsättas för den? Hur ska vi kunna förändra något om det alltid är vita som för kampen på sina egna villkor?

2 kommentarer på “Varför frågar ni oss aldrig hur den ökande rasismen känns?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Du behöver inte hålla God Ton™, men kommentarer som bryter mot lagen, innehåller

  • svordomar och obscena ord
  • kommersiella budskap
  • personliga påhopp
  • pornografiska, främlingsfientliga och sexistiska yttranden
  • hot, trakasserier, skvaller och lögner

eller på annat sätt strider mot vår kommenteringspolicy kommer inte att publiceras. Rummet är en säker plats, kom ihåg att respektera detta!