Vi är röda rosor och de kommer att vilja få oss att tro att vi är mörker

yayoi-kusama

Verk av Yayoi Kusama

Jag började måla i veckan, och ju mer jag ser på canvastavlorna jag fyller i färg, desto mer ser jag ett mönster.

De är uttryck för något slags svek.

I en tavla har jag bara använt svart färg och målat byggnader på den vita duken. Alla byggnader ser likadana ut, med inte helt symmetriska väggar och fönster i form av svarta fyrkanter. Skillnaden är väl att de lutar. Liksom ramlar in i varandra, så det blir trångt. För det är så trångt här och vi kläms längs mörka fönster och minimerade möjligheter. Varje gång någon tar sig ut härifrån blir det en solskenshistoria, en förebild, en klassresenär. För mig symboliserar tavlan den ort jag vuxit upp i. Den tog mig fem minuter att måla, men en livstid av känslor att förmedla.

En annan tavla är som en ocean av färger, som startar med mörka tunga toner och slutar i regnbågens färger, med ett gult ljus mot toppen. Som just en solskenshistoria. Alla vi som reser, alla vi som är, alla vi som väntar på ett ljus, alla vi som bara vill finna något att greppa tag i så vi kan sträcka oss.

Den sista som jag lagt kanske mest tid på, har en svart grund och är inramad i enorma mörkblå penseldrag, med en virvelvind av ljusblå och neongröna vindar som omringar en röd ros. Den symboliserar en tornado av mörker som vill fånga och täcka det lilla stänk av färg som bildar den enda ljusa punkten på tavlan. Jag spenderade timmar på att försöka förstå vad jag menat med att måla just så. Det som är så genialt med att just måla är att varje liten känsla inte behöver finnas i ord innan den finns i bild.

Jag har, liksom så många, en stark rädsla för konflikter. Det kan verka orimligt, då jag ägnat år åt att sparka uppåt mot ting jag tycker är orättvist. Men här måste det göras en distinktion: det är skillnad på att skapa en konflikt och att försöka bekämpa en konflikt man med hela sitt väsen är en del utav, ofrivilligt. Så jag har undvikit ämnet i åratal. Till den grad att det exploderat i mig.

Vilket ämne tänker du?

Min kropp.
Min rasifiering.

Jag hatade att prata om rasismen. För vissa är jag idag en inspirationskälla, för andra ett irritationsmoment för att min röst hörs, men länge var jag tyst. Ville inte skapa uppror, vill inte vara ett bekymmer, men mest av allt: ville inte göra någon ledsen. Ville inte att någon skulle känna sig utpekad. Sambanden jag drog var absurda, tänkte jag. Det fanns inga paralleller mellan vad arbetsgivare sa om mammas grammatik och att så många som liknande oss bodde i de trånga tegelbyggnaderna men att mina vita vänner oftast bodde i hus och hade råd att köpa katt…

Jag har en teori om att många rasifierade kan förstå utsatthet, även hos en förtryckare. Att vi i med våra kroppar ofta redan är objekt för så mycket främlingsfientlighet och därför kan förstå utsatthet på ett annat sätt. Det gäller nog inte alla. Men det gäller mig, och många jag har träffat. Vi blir ursäktande. Stänger in känslorna inombords. Slåss inombords dagligen mot vad vi ser är fel för att vi vägrar känna det med hela våra kroppar, våra röster, våra fingrar.

Vi biter ihop, bildar knytnävar med våra händer under bordet, tar ett djupt andetag och låtsas som att allting är okej. För vi vill inte vara arga. Vi vill vara resenärer från underklassen, strunta i vad som gör oss annorlunda, låter den internaliserade rasismen ta över oss.

Så får vi nog en dag.
Nej, jag fick nog.

Jag såg mig själv i spegeln och bara hatade. Hatade alla skämt jag lät smyga under bordet, alla gånger jag känt att något var rasistiskt, fel, diskriminerande, men aldrig agerat, alla ursäkter, alla människor jag ursäktat (heck, jag hade till och med ursäktat partners!). Jag var fjorton år då, och många säger att det är en tidig ålder för ett antirasistiskt uppvaknande. Jag skulle vilja påstå att det var försent.

Den här kroppen hade redan indoktrinerat en tro kring vem som bar skulden för förtrycket.

Den tron var fel, för jag är inte fel. Ursäkterna är redan för många, nävarna röda av frustration. Är vi inte trötta nu? Har vi inte förnekat nog? Vill inte förklara mer, vill inte återberätta mitt liv och mitt förtryck för den vita blicken. De vita tårarna, de vita känslorna. Det är bara vi nu, och jag har bestämt mig för att inte förlåta alla svek. Jag är inget skämt mer, och jag kommer aldrig bli en ursäkt.

Vi kan inte väcka onödvändiga diskussioner, för våra strider är redan här.
Vi är redan i den här dispyten, konflikten har alltid funnits här.
Våra tankar är redan legitima, går inte att blunda för.

Vi är röda rosor och de kommer att vilja få oss att tro att vi är mörker.
Men vi är det enda stänket med färg.

/Angela Larsson

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Du behöver inte hålla God Ton™, men kommentarer som bryter mot lagen, innehåller

  • svordomar och obscena ord
  • kommersiella budskap
  • personliga påhopp
  • pornografiska, främlingsfientliga och sexistiska yttranden
  • hot, trakasserier, skvaller och lögner

eller på annat sätt strider mot vår kommenteringspolicy kommer inte att publiceras. Rummet är en säker plats, kom ihåg att respektera detta!