Rum, makt och vanmakt

Jag äger en tygpåse från organisationen Interfem, en tankesmedja för rasifierade kvinnor och rasifierade transpersoner. På den här tygpåsen står det en enkel uppmuntran: ”Ta makt i vita rum!”

Jag älskar denna påse. Obviously. Jag och denna påse delar en vacker historia, för vad som hände var detta: förra året, när jag var inne i en smått politiskt deprimerad period, vandrade jag omkring i ett haze på stan. Då, plötsligt, drogs mina ögon till en lång tjej i snygg kappa. Och där var den. Påsen.

Jag drog efter andan. Sedan sprang jag fram till tjejen, tog tag i henne och utbrast: ”Vart fick du tag i den där!?” (Vem var du, mystiska kvinna?! Du, min egen antirasistiska fairy godmother? *tar sig för hjärtat*)

För såhär kan jag känna: i det offentliga rummet existerar för mig en osynlig arkitektur, en labyrint som bara jag kan se och navigera igenom. Dels för att jag är kvinna, och dels för att jag är svart. När jag var yngre varnade mina föräldrar mig för att gå själv genom staden på kvällen, sade åt mig att se till att det alltid fanns folk omkring mig, att jag hade mobilen laddad och redo. Men samtidigt varnade de mig för områden där vissa personer hängde, sade med skarpa röster åt mig hur man identifierade och undvek män i bombarjackor och kängor.

Och jag lärde mig. Såklart. Internaliserade varningarna. Och utan att jag märkte det krympte mitt rörelseutrymme i det offentliga rummet.

Det är ingenting jag brukar tänka på – inte i normala fall. Men sedan jag skaffade den där påsen har någonting hänt.

När jag är ensam ute, sent på kvällen, ensam, så vänder jag på påsen så att texten inte ska synas. Det sker helt automatiskt. Jag är inte rädd, eller orolig, eller arg för att jag är rädd; men precis som jag låter mobilen vila i handen när jag går hem sent, ensam, vänder jag på påsen i tunnelbanan. För säkerhets skull. För på något vänster har jag lärt mig att min närvaro i det offentliga rummet är tillräckligt provocerande i sig, att jag inte behöver dra onödig uppmärksamhet till mig genom min käckt antirasistiska tygpåse.

Jag tänker inte på att jag gör det. Det bara händer – ”Ta makt i vita rum!” trycks mot sidan, döljs under armen.

När jag väl noterade vad det var jag höll på med försökte jag stoppa mig själv. Blev varse om impulsen och försökte hindra den. Men icke! Det ville sig inte. Min oro började konkretiseras – tänk om någon konfronterade mig, tänk om personen var full, tänk om jag käftade tillbaka? Jag började hat-älska denna påse, som hade gått från att vara peppande till att bli ett test. ”KAN du ta makt i vita rum?” eller ”Vilka vita rum känner du att du kan ta makt i?” Och det offentliga rummet är minerad mark.

En annan sak: under den senaste tiden såg jag på en ynka vecka och vid tre olika tillfällen tre personer som klädde sig som nazister. Jag kan ju givetvis inte veta med säkerhet om de var nazister eller lajvade This is England, men samtliga hade 1) svarta kängor, 2) militärbyxor eller jeans, och 3) svarta eller gröna bombarjackor med Sverigeflaggor på. (Detta är ju höjden av stilen ”smakfullt men ondskefullt”, reds anm.) Att klä sig såhär är att ta vit makt i vita rum; det handlar om att utöva kontroll. Och vad kontrollerar man om inte sin miljö, kropparna omkring en?

Så när jag vandrade ut ur tunnelbanan och stötte på den här kroppen/kontrollen skiftade den osynliga labyrinten jag nämner ovan. Jag gjorde mig mindre, mötte inte mannens blick. Och det är väl det som är meningen. När jag ”tar makt” är det ett försök till att vidga mitt rörelseutrymme; när nazisten tar makt försöker hen göra mitt mindre.

Men, vet ni vad? Jag tror inte nödvändigtvis att man kan ”unlearn” den där osynliga arkitekturen som påverkar hur man rör sig i olika rum, vart man går med handen på mobilen och påsen tryckt under armen. Men jag tror att man kan öva sig på att vistas i andra rum, switcha runt, hitta utrymmen där man kan ta plats.

Och det är väl lite det jag hoppas att folk kommer att finna i Rummet.

Det här är ju grejen med rörelser som arbetar mot förtryck – vi jobbar för vår egen utplåning. Att de identitetskategorierna som används för att främmandegöra och förtrycka ska sluta vara relevanta. Men vi har en bit kvar att gå, och då kan det vara värt att testa någonting nytt.

För helt ärligt: jag vill prata om rasism som någonting ideologiskt, någonting skapat, och någonting som därför går att förändra och avveckla. Inte som ett mystiskt virus från yttre rymden eller en tragisk mänsklig defekt. Jag vill kunna diskutera motstånd, eftersom motstånd (bortsett från, typ, en kattunge i knät) är min favoritgrej i världen.

tumblr_mmuy5z4FJS1qej93ko1_500

Möjlig motståndsstrategi nr 1, se: Ta makt i vita rum, Beyoncé Edition

Så: nytt år, nytt rum, nya konversationer. Gott nytt everything.

Snapshot_20131231_12

Möjlig motståndsstrategi nr 2: Ta makt över din webbkamera.

2 kommentarer på “Rum, makt och vanmakt

  1. HEJ så glad att du skriver några rader – som alltid fantastiskt smart och träffande och klockrent.
    Så sjukt impad av dig. Du är ett geni. Så pepp på att se vad du kommer göra av dina secrets!! (BOK – tv-serie lr liknande som jag kan ge alla jag känner i julklapp, födelsedagspresent, namnsdagsgåva etc etc -JA TACK!!)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Du behöver inte hålla God Ton™, men kommentarer som bryter mot lagen, innehåller

  • svordomar och obscena ord
  • kommersiella budskap
  • personliga påhopp
  • pornografiska, främlingsfientliga och sexistiska yttranden
  • hot, trakasserier, skvaller och lögner

eller på annat sätt strider mot vår kommenteringspolicy kommer inte att publiceras. Rummet är en säker plats, kom ihåg att respektera detta!