Våga vägra allies!

racismended

Jag skulle vilja påstå att jag är en ganska loving person. Jag kan bli sur, irriterad, frustrerad, bitter, men jag brukar kunna ta ett steg tillbaka och ha en viss distans till känslorna. ”Hmm,” kan jag tänka. ”Just nu har någon gjort någonting jag finner dumt och problematiskt. Men det är bara en del av personen – kanske har det att göra med vissa privilegier personen har – och jag kan också bete mig problematiskt. Important 2 remember!” Så då sitter jag och är irriterad i ca 2,5 h (~grovt beräknat) innan jag går vidare med mitt liv. Typ tvättar håret. Filar naglarna och slökollar på Medium.

Men. MEN. Det finns ett undantag. Det finns en typ av person som väcker ett raseri i mitt bröst, som liksom antänder någonting inom mig. Och det är en typ jag kallar The ”Good” White Ally.

När jag stöter på den här typen av person försvinner distansen – som magi. (ILSKEN magi.) Jag ryser. Handen krampar kring nagelfilen. Och jag vill inget hellre än att skrika, ”Lämna mig ifreeed!”

Låt mig förklara.

The ”Good” White Ally är vita personer som påstår sig vara på din sida. (Begreppet ”ally”, som är amerikanskt, utmärker någon som organiserar sig mot ett förtryck hen inte drabbas av.) De identifierar sig som antirasister, som medvetna och kunniga, och skulle aldrig rösta på sverigedemokraterna. De ser sig själva som bra personer – inte perfekta, men de försöker. Och det är bra. Såklart. Det är inte det som får mina ögon att tåras av avsmak.

Det är detta: att varje gång någon påpekar att personen beter sig problematiskt känner människan: ”Men jag är god/duktig! Varför erkänner du inte att jag försöker?” Och om man vägrar ge dem erkännandet, klappen på huvudet, tacksamheten? Så översköljs man av en våg av deras upprörda feels.

whitetears

För ”Good” White Allies förväntar sig tacksamhet. Att vara antirasist är, i de här personernas värld, inte någonting alla bara bör göra (en process), utan någonting man bara är för att man är en God person. Så om någon kritiserar det första (”detta är inte en odelat positiv antirasistisk handling”) hör GWAs även en kritik riktad mot det senare (”detta är inte en odelat bra person.”) Tacksamheten och bekräftelsen de får genom antirasismen blir central för deras kamp.

Men jag är inte tacksam.

För det här säger mig så mycket, mycket, om vad de här personerna egentligen tycker att jag är värd. Vad de tycker att mina kusiner, mina föräldrar, mina vänner, är värda. Att vi bör matas för hand. Att vi leende ska ta emot smulorna från herrskapets bord.

För de här personerna hatar ingen, men de skulle aldrig riskera sina privilegier för att stå upp för någon. Och de skulle aldrig höja rösten för att försvara dig.

Det är personer som tolererar dig, men som aldrig skulle kunna älska dig.

När eller om de ser sig om i sin bekantskapskrets är den helvit, och de undrar aldrig, aldrig varför det är fallet. En olycka. Det är allt.

De ser inte att deras beteende avgränsar, reglerar, tolererar. Skapar en miljö som kräver en viss typ av anpassning. (Bråka inte om det där. Påpeka inte det där. Det är jobbigt, eller tråkigt, ingenting någon förutom du bryr sig om.)

De vill att du ska bekräfta, aldrig att du ska ställa krav.

För när du ställer krav blir du ett motstånd, ett hinder, och då måste du undanröjas.

Deras känslor är alltid viktigare och större än dina, för det är svårare att vara förtryckare än förtryckt. Det är kämpigare att känna sig jagad än att faktiskt vara jagad.

Men jag är inte tacksam.

Det tog mig ett tag. Att inte acceptera de här personerna, att inte kasta mig över dem och tänka: ”De är i alla fall typ medvetna, de vet typ vad de gör för fel! Wow!!” För det blir snett, det blir frustrerande, när vi interagerar. Min roll, som rasifierad antirasist, blir att vara en del av deras identitesskapande – att stötta bilden av personen som ”bra” för att hen gör något ”speciellt” för ”mig”. Jag tänker på intervjun Suey Park gjorde med David Leonard, då han problematiserade ”ally”-konceptet i en amerikansk kontext:

Idén om vita allierade stärker också tanken på att vita har ett val i att bekämpa rasism, att bekämpa vit hegemoni. Och trots att detta stämmer förvandlar det varje protestakt till ett val som bör firas. Samtidigt förvandlar det kampen mot rasistiskt våld och orättvisa till en diskussion om ”vad människor är” snarare än vad folk utövar för motstånd mot vit hegemoni… Vi envisas med att visa hur exceptionella vi är, snarare än att vara ”accountable”/ansvarstagande. När vi fokuserar på att visa och vara snarare än att lyssna och göra förflyttar vi inte kampen framåt.

Jag vänder mig inte mot eller till de här personerna längre. Jag låter dem hållas, låter dem göra sin grej – de är knappast Sauron, liksom, utan ett symptom på ett vidare problem (typ som han den där enarmade orchen i The Hobbit, kanske?). Men – jag blir fortfarande frustrerad, arg, sur, etc, osv när de invaderar mitt ~space~ och bara: ”Men BEKRÄFTA mig!!” Då vill jag egentligen bara gnissla tänder, dra fram mitt Derailment Bingo-kort och vänta.

bingo

5 kommentarer på “Våga vägra allies!

  1. Verkligen! Eller när en vit efter en diskussion om rasism förtvivlad utbrister ”Men jag förstår inte varför det händer, vi är ju alla i grund och botten människor!”
    Nää walla? Jag trodde det faktum att min pappa är så hårig gjorde mig till hälften apa. Tack för att du förtydligar.

  2. Grymt bra inlägg. Jag här träffat på dem så många gånger och känner verkligen igen mig i det. Samma sak beskrivs ju ofta inom den feministiska kampen med den femistiska mannen. Och jag har hört liknade grejer om klass. Just hur förtryckta blir en accessoar

  3. Pingback: ”Is this the line for the annual kränkthets-assembly? I’m supposed to be meeting my friend Göran here!!” |

  4. Nej, stå på dig/er! Trött på att folk tar strukturer som något dödligt personligt, det är ju lätt å hamna där, men en måste kunna kritisera fenomen å handlingar som en känner sig stött av, problemet är väll att diskursen är så fucked up idag att rasismen diskuteras mer som utifrån något slags två frontskrig mellan de goda och de onda, kan inte alla bara förstå nånstans att det inte är så enkelspårigt att rasism inte bara förminskas till någon slags valbar åsikt där en väljer rät eller fel, god eller ond, förtryckande strukturer handlar ju inte ens om de, jag blir inte klok på hur det blivit så här i Sverige, att vi har ”antirasister” som vägrar se att de också formas å färgas av de rasistiska strukturer i samhället som är så djupa att vi inte ens blinkar åt dem. Detta förnekande av att en själv inte kan verka inom strukturerna, som att de fanns en off-knapp liksom. Jag trodde själv länge jag var en sån där ”god” vit person, men insåg efter ett antal längre resor på Afrikanska kontinenten och framförallt efter att ha sträckläst Anyuru, blev jag rätt chockad, världen är så himla komplex, vita är inte goda för att står upp för antirasism, de är människor för att de står upp för antirasismen, inte mer inte mindre, det finns inget egenvärde i att vita bekräftas för att det är vita, de upprätthåller ju bara hirarkierna, inte sant? Jag gör felsteg hela tiden, en måste vara öppen med det, att en anpassar sig till ett omedvetet invant mönster, jag blir illa berörd när jag uppmärksammas om att jag gör saker omedvetet som kan upplevas kränkande rasistisk, homofobiskt, you name it ute i det offentliga rummet, bland bekanta eller för den delen på sociala medier, de tror jag alla blir. Eftersom vi själva knappast reflekterat över det innan, att vi möjligtvis inte är perfekta allies. Jag kände mig otroligt kränkt ofta, innan jag insåg att kritiken när den kom inte var i huvudsak en direkt personlig invänding utan en anmärkning på ett fenomen personen ifråga känt sig kränkt av vid upprepade tillfällen. Jag ser mig inte som en dålig människa. Jag är verkligen inte fin i alla avseenden, tänker att jag alltid kan bli bättre. Tror folk skulle må bra av att strukturer lite mer som brister, en måste jobba med, ingen jvl sitter på några superglasögon, allting som inte är dig själv är tolkningar. Som människa har en alltid rätt att bli bekräftad som människa, att vara snäll och vit är inget hjältedåd. Du kan uppleva dig vara en snäll människa men du är aldrig en snäll människa i något sammanhang för att du är vit och ”förstår”, detta ”förstående” monterar ju ner hela fundamentet kring att de finns någon slags överordning alls, den gäller bara ”dumma” människor i sånafall, människor skulle väll idag inte påstå att en är snäll för att inte är för dödstraff på homosexuella och att en förväntar sig bekräftelse på det. De måste vara tungt att inte säga ifrån efter ett par 1000 gånger av tårar, att de kanske närmast blir förnedrande när dessa människor som på något sätt ska föreställas vara de som borde veta bättre men tigger om att bli behandlade som att de var duktigast i världen, men jag hoppas du/ni fortsätter uppmärksamma vita i er omgivning vad de gör, tror de behöver grubbla över sina egna privliegium, många verkar leva i en sjuk uppblåst fantasibubbla och bekräftelsemanin ska inte ni behöva leva med dag in dag ut i all evig tid, då kommer ju både du/ni och de som söker bekräftelsen till slut gå under. Fortsätt<3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Du behöver inte hålla God Ton™, men kommentarer som bryter mot lagen, innehåller

  • svordomar och obscena ord
  • kommersiella budskap
  • personliga påhopp
  • pornografiska, främlingsfientliga och sexistiska yttranden
  • hot, trakasserier, skvaller och lögner

eller på annat sätt strider mot vår kommenteringspolicy kommer inte att publiceras. Rummet är en säker plats, kom ihåg att respektera detta!